Den tanken. Den bara slog mig på käften sådär med två intervaller kvar av rundan när man släpar fötterna och bara precis tar sig fram. Plötsligt sprang jag igen. Den tanken alltså. Vilken eld jag kände att jag tände.
Nej, det finns ingen regel eller så som säger att man måste vara brandman för att få bli räddningsledare. Som brandingenjör kan man läsa ett påbyggnadsår i Revinge (den omtalade RUBen) och bli räddningsledare. Det finns heller inga fitness-krav för att sedan få tjänsten (även om yrket underförstått kan vara fysiskt krävande). Tanken som slog hade mer med min fysik att göra, hur pass tränad jag är (eller inte är…). Jag kan ju för fan inte leda en styrka om jag inte är tränad nog att vara en del av den. Det skulle vara helt befängt och jag skulle nog skämmas livet ur mig faktiskt. Det är definitivt inget ouppnåeligt mål – vilket ur min mun är sanslöst ironiskt med tanke på att jag idag tycker att fem sammanhängande kilometers jogging känns skrattretande. Men det är faktiskt inte det.
Jag tror att det började gro ett nytt mål i mig bara sådär. Nu är fortfarande målet att sätta de där fem kilometerna m.h.a FMTK. Men efter det har jag inte riktigt haft koll på vad jag ska köra vidare med. De har några andra program som även de successivt blir tuffare, men alla är på under tio veckor. Det känns inte som en nog långsiktig plan faktiskt. Jag får nog fundera mer på det där. Det är ju verkligen ingen hets jag har drygt två år på mig att återfå formen och förbättra den. Men det är i så fall nu jag bygger grunden – och det är rätt så jäkla viktigt för slutresultatet. Jag måste fortsätta varva kondition och styrka – så mycket vet jag helt säkert… Det är väl någon slags början.
Nu har jag tre veckor kvar på det här programmet. Fan! Om tre veckor ska jag kunna springa fem kilometer sammanhängande! Hahahaha! Jomen vafan – det kör vi på! Vi får se hur det känns efter det. Det enklaste vore ju att hitta ett färdigt program så att kroppen får variation både i konditionsträningen och i styrketräningen. Att ligga och köra 3000 armhävningar fem gånger i veckan gör dina muskler starka men det gör dig inte speciellt rörlig. Att bara ligga och köra långdistans gör dig uthållig, men skulle du behöva maxa kort och sedan köra vidare så är du körd. Så man får ju verkligen tänka till. Och sen ska ju jobbighetsgraden öka på något vänster också. Passen måste ju anpassas efter hand som man blir starkare… Men förstå att det här är en hel vetenskap alltså! Det känns jäkligt skönt att jag har tid på mig att komma på något vettigt. Sen sägs det att jag ska vara mamma, fru och student lite grann där vid sidan om också. Allt går – ish! Det viktiga är att jag håller igång just nu känner jag!
Men på riktigt. Jag fick ett mål – och ett ungefärligt måldatum. Är det inte det de säger att bra målbilder ska ha – bland annat? 😛
Det är jäkligt härligt att avsluta ett pass. Det känns bra liksom, särskilt när man klarat det hyfsat bra. Men grädde på moset är när man kan göra sin nedvarvning på sin egen udde i solnedgången. <3
En av de där saker som kan äta upp mig lite grann när jag tänker på jobb OCH oroar mig är det där med min ålder. Nu verkar förvisso inte så många av de som läser till brandingenjör komma nybakade från gymnasiet 18 bast. Men ändå… Jag kan inte låta bli att fundera på hur jag ska bemöta den frågan, det är ju inte helt osannolikt att den kommer – tänker jag. Hur svarar jag på ett sätt som vänder en ganska utdragen soppa till min fördel. Det har aldrig fallit mig in att jag inte behöver svara på den frågan. Att den inte behöver ställa mig mot väggen så att säga.
Jag skulle bara kunna svara som ovan. På ett trevligt sätt. Antalet arbetsföra år ska inte kunna användas som någon slags valuta av arbetsgivare som om vi vore kor. Jag kan göra ett bra jobb – är det intressant eller inte?!
Citatet har jag snott av Elaine Eksvärd. Hon bloggade om Karriärtips och just det här var ett av dem. Låt inte frågor om din ålder (vare sig den är hög eller låg) köra över dig och din kompetens. Just citatet i rubriken fastnade jag på. Jag har inte alls sett på det så. Eller, jo det har jag. Men jag har aldrig föreställt mig att jag skulle kunna svara så och dodga frågan. Eller behålla fokus på rätt sak rättare sagt.
Det är lite roligt för jag har aldrig följt någon ”kändisblogg”. Det gör jag väl inte så slaviskt nu heller, men jag började följa Elaine lite här i våras efter att hon var här och föreläste och jag har fastnat lite. Jag tror det är lite hennes barndom som gör att jag fastnar. Just att hon är så öppen med att det där sätter sina spår – och inte för en viss tid. Det går aldrig ”över”. Nu sitter jag inte och säger att våra upplevelser är jämförbara. De är ju helt olika. Det har ju hänt oss helt olika saker. Men vi bär båda på ärr på grund av det vi upplevt som barn. Det är befriande att se en så framgångsrik kvinna och mamma vara så öppen med att barndomen kan fukka en upp. Och att man jobbar varje dag med sig själv. Med konstiga reaktioner man har, konstiga tankar man har, konstiga beteenden man har. Saker man fått på köpet. Saker man vet vad de bottnar i. Och att man är så medveten om sig själv som ett resultat. Eller vid det som är trasigt åtminstone.
Jag kommer nog att fortsätta att följa henne framöver faktiskt också. Får lite välbehövd pepp känner jag.
Den här veckan går i mantrats tecken. Jobbar stenhårt med att styra mindset. ”Jag kan! Jag kan! Jag kan! Jag ska!” Är helnojjig och stressad och känner att det behövs. Började känna tvivlet komma krypande i helgen när berget kändes oöverkomligt. Det gör det fortfarande – men mitt mindset har flyttat på sig lite. Nu ska jag fortsätta kämpa!
…nej det gör jag egentligen inte så mycket. Det är mycket annat på min kropp jag tänker på. Som skulle behöva förändras (inom ramen för vad som kan förändras utan kirurgi eller injektion då alltså!), som kan förändras, som kommer förändras. Och missförstå mig inte fel. Jag menar inte spår av att ha blivit mamma. Jag menar de där extra kilona som inte riktigt behövdes för att hon skulle kunna klämmas ut.
Men just mina vader är inget jag ägnat så väldigt mycket tanke. Visst är det trevligt att kunna låta en kjol eller klänning komma till sin rätt, men som sagt – jämfört med min mage och mina armar och alla hakor så är det inget jag reflekterar över.
Men nu över tiden när jag försökt få igång träningen så är det alltså just vaderna jag märkt en himla skillnad på. Det är ju trevligt förstås, meeeen… helt ärligt hade den förändringen kunnat få synas mer på typ magen… xD Att just vaderna av allt skulle bygga så himla mycket på så kort tid. Eller, jag vet ju sedan gammalt att jag bygger muskler fort när jag väl tränar. Men jag antar väl att det var ett tag sedan. 😛 Och det är ju inte världens mysterium att vaderna bygger när man springer. Haha! Meeeen, vafan?! Det var ju fett inte prioriterat att bygga vader just NU! xD
Igår körde jag sista 500+100 setet, nästa steg är 750+100 och efter det kommer kilometern! Hjälp! Om drygt en vecka ska jag springa en kilometer, fem gånger! Läskigt men coolt! Så bra som 500 känts kommer det nog gå bra. Jag är inte ett dugg orolig inför 750. Det enda jag är missnöjd med är tiden. Eftersom jag inte tränat på så länge har jag verkligen hållit stenhårt i det där med ”LÅGINTENSIV löpning” – jag ska ta mig i mål! Nu tycker jag faktiskt att jag behöver börja göra lite bättre tider. Milen har jag aldrig sprungit på över en timme och det tänkte jag inte börja med nu heller faktiskt. Får se hur det ser ut när sträckorna blir längre. Det är svårt att skatta också när man går 100m varannan sträcka. Det påverkar ju så klart tiden.
Nej! Nu ska jag repetera det sista delkapitlet om matriser så att jag kan gå på integralkalkylen imorgon. Den hann jag aldrig med sist jag läste kursen och det är en avsevärd del av tentan så där behöver jag lägga tid! Tjingeling!
Så här ser det ut där jag hänger hela dagarna just nu. Det är gött att vara ensam på skolan; man kan sjunga med i musiken, man kan bre ut sig ungefär, bra, precis hur mycket som helst! Nämen om man skulle bygga sig ett helt eget universitet där man inte behövde trängas med någon? 😛
Idag är ingen bra dag alls. Jag är precis så ofokuserad som man bara kan bli. Jag blir distraherad av allt. Precis allt. Det kommer sluta med att jag hamnar på Youtube och tittar på intervjuer med Justin Biebers mamma. Sjukt opraktiskt under tidspress. Nåja, jag ska göra ett ärligt försök nu sista timmarna. Sen ikväll ska vi grilla med päronen så det där med mat behöver jag inte fundera på. Känns bra att använda hjärnan så lite som möjligt en dag som idag.
Av och till i mikropauser sitter jag och finpular med föreningens hemsida. Häromdagen släppte jag länken till styrelsen för korrekturläsning. Gaaah! Vilken pärs! Mitt arbete är ute för granskning. Arbete som jag bryr mig om och är ganska asnöjd med. Totalt sett… Det har ju varit en jäkla grej det här sedan jag bestämde mig för att sätta mig ner och få till det ordentligt. Inga halvlösningar.
Det här beskriver ganska fint hur arbetsgången känts. Jag vill ju så hårt få till något riktigt, riktigt bra åt föreningen. Sedan kan man ju fråga sig om det är så bra som det hade kunnat vara – sett till att jag kan långt ifrån allt. Men den frågan kan vi strunta i tycker jag för den är bara deprimerande. xD
Men jag tror verkligen på resultatet den här gången och jag hoppas så att folk blir asnöjda! #massamyroribrallan
Igår var Lexie HuliganBanans första dag tillbaka på förskolan. Det var ju antiklimaktiskt odramatiskt! Som om hon inte varit borta faktiskt. Men så stor hon var plötsligt. Nu när hon springer runt med de stora barnen. De hade fått in en ny minsting också. HAR hon varit sÅ liten!? Hon har ju gått hela sommaren men inte så mycket i andra barns närvaro. Definitivt inte i så många äldre barns närvaro. Och som hon pratar. På några dagar har hon verkligen börjat försöka uttala så mycket mer. Hon sjunger ju större delen av tiden och hittills har man mest känt igen melodin och ”AKTA DIG!!”. Men sedan typ – i förrgår – kan man ana orden där emellan också! Imorse hade jag kunnat svära på att det började låta som ”hur jag undrar var du är”, och sedan vi sett Daniel Tiger gå på toa tjatar hon om toa halva tiden. Och hon har börjat förstå att hon kan använda ord för att kommunicera saker med oss mer än för att bara papegojja på. DET är faktiskt helt stört!
Men det var ju inte helt oprövande att vara tillbaka på förskolan. Vi kom hem och jag busade en stund med henne. Så fort jag slutade hade hon den här förmågan att hålla energin uppe:
Haha! Det var ganska roligt faktiskt!
Häromkvällen drog vi ner till badstranden vi har fem minuter bort. Vi har ju inte varit och badat med henne en enda gång i sommar. Men så har det bara verkligen varit väder för det EN vecka. Så har det känts i varje fall. Vi plockade handduk och uv-dräkt och promenerade bort och släppte lös henne. Det är så sanslöst lågt vatten nu att vattnet inte gick upp till knäna 20 meter ut. Så det var bokstavligen bara att släppa lös henne. Det är härligt att kunna göra det ibland. Slippa jaga henne med gränser. Det ska ju vara ganska härligt för henne också tänker jag. Bara kunna strosa runt bekymmersfritt utan en massa ”inte här” och ”inte där” hela tiden.
Vi fick en hel drös jättefina bilder och jag är inte långt ifrån att ladda upp alla 20… Meeen det känns lite väl overkill. Dessutom försöker jag ändå tänka på att inte ösa bilder ju äldre hon blir. Varenda minut av hennes liv behöver faktiskt inte finnas dokumenterad i etern. Men en kan jag bjuda på. Min vackra, vackra badtjej! <3
När man har semester utan att det känns som semester. Just så har det varit. Dels har det varit ganska lång stilltje nu när Chrille söker jobb. Men så har Lexie också haft sommarlov, om än något kortare än mitt. Det har varit utmanande att ha henne hemma på heltid men också helt underbart. Hon har ett sådant där ryck nu igen och det har hänt så sanslöst mycket bara senaste månaden! Hon är en helt ny, underbar, busig, knasig unge med en massa humor och lika mycket humör. Hon är så himla häftig!
Nu börjar dock stilltjen röra sig mot sitt slut med besked. Imorgon ska jag börja omtenta-plugga. Dessutom är det nu dags att lägga de sista stora krafttagen på föreningens hemsida innan vi släpper en helt ny fin sajt. Äntligen har jag löst allt som stört mig snyggt. I vintras blev jag tvungen att hafsa ihop en ny sajt lite hipp som happ på grund av en uppdatering som lämnade templatet obrukbart. Men jag har inte varit nöjd med resultatet och det har stört mig. Den nådde inte alls upp till min ribba. Men nu! Nu ser det asnajs ut och jag har suttit och pillat över sommaren för att få till optimala lösningar. Men jag får visa om en dryg månad – fram tills dess är det fortfarande hysch-hysch.
Det är så mycket med skolan jag inte lyckas slå huvudet runt. Att jag bara läst en termin sedan mammaledigheten; det känns som mycket, mycket mer. Att jag börjar trean nu! Jag kommer få pussla lite för att få in det jag har missat och det jag behöver göra om. Men trean! Whaaat?! Det är tre terminer kvar liksom!!! Trean är sista hela årskursen vi läser!!!! Det är stört att jag kommit så långt ändå! Det här börjar kännas mindre och mindre som ett evighetsprojekt och det har börjat pirra i min bralla!
Bara för att jag är jag så har jag nayurligtvis gått vidare till att nojja andra saker nu. Kommer jag klara jobbet så bra som jag vill? Jag kommer ha min fina examen, men kommer jag verkligen vara kompetent? Kommer jag – som inte är lika nybakad som en 23-åring, eller lika ung och fräsch för den delen – passa in som grönjöling? 29-årig mamma till 3-åring. Och det är innan jag ska till RUBen.
Japp. Den typiska studenten. Det är jag.
Finns det inget att nojja över så hittar jag på något. Finns det massor att nojja över så hittar jag mer. Jag har aldrig påstått att jag har alla kameler i kanoten.
Just nu känns det – nervöst, pirrigt och ivrigt. På både gott och ont. Förhoppningsvis känns det lite bättre imorgon när jag fått koll på överblicken.
Nu ska jag strax lägga en unge som ser alldeles för pigg ut för mammans bästa. Sedan känns foten så pass bra att jag vill försöka mig på 10x(400+100) lite försiktigt. Det blåser lite mer idag så förhoppningsvis blir det inte lika tungrott som sist. Håller tummarna för att jag lyckas med det här utan att skada mig på något nytt sätt. Hejja hejja!
…att se de där två små tjejerna man älskar så mycket ha så roligt ihop!
Tänk så lätt de har att riva barriärer för att lyckas ha kul ihop. De kunde inte prata med varandra, knappt förstå varandra – men skratta ihop det kunde de. Och om de gjorde!
Nu har det ju gått flera dagar sedan de åkte hem, vilket känns asskumt. Det gick så stört fort. Kanske för att de bara kom hit och vi bara tog vid där vi slutade. Ingen startsträcka att tala om. Släng in väskorna så startar vi grillen och fyller på vinglasen – typ. 🙂
Vi hade så himla härligt! I en underbar vecka! Nu ska levern återhämta sig till nästa gång. 😉
Det blev inte det där långa detaljrika inlägget om alla våra äventyr. Jag lever fortfarande på skratten. Jag tog knappt några bilder heller, stört dåligt av mig faktiskt.
Imorgon är det dags för ett lite försenat 18-månaders besök på BVC. Vaccin fick hon ju redan i januari så det är bara kvalitetsstämpel vi ska få nu. Och om vi kommer få den. Hon är en sådan liten spitfire våran dotter! Ingen hejd på den inte.. 😛
Nu har sommaren äntligen kommit hit och någon njuter till max. Vi måste bara komma för oss att bada med henne också. Annars kommer jag ha sjukt dåligt samvete.
Det där med att gå in i möbler kan jag ju sluta med tycker jag. Sjukt onödigt faktiskt. Jag drog lilltån i soffan här för tre veckor sedan och pajjade den ordentligt. Pajjat den sådär så jag-inte-kunde-springa-på-tre-veckor-ordentligt, första två kunde jag inte ha skor på utan att halta.
Men de senaste dagarna har jag som sagt haft myror i brallan deluxe. Nu är de Bästa äntligen här och jag kunde inte hålla mig längre. Så jag drog på mig skorna och följde med Néa ut och körde sista (100+300)×10. Det gick skitbra! Jag var så jäkla nervös mest hela tiden och var så medveten varje gång jag satte ner foten. Men det gick ju kanon! Och nu mår jag bra igen. Jag vet inte varför men jag får inte alls samma känsla av att ha presterat något när jag gör styrkepassen som när jag har sprungit. Så det här känns riktigt bra! ?
Så det här var en läglig boost särskilt nu när familjen är fulltalig igen. Man vill må bra nör man mår bra!
Nu ska jag fortsätta hjälpa Néa dricks upp vinet. Imorgon blir det friluftsdag! 🙂 Hejja hejja oss!
…Det är myror i brallan all the way nu va! De Bästa kommer hiiiiiiit! Imorgon bitti suddar jag på tavlan och skriver ”4”! Jag längtar så jag kissar på mig! Nästan.
Jag längtar efter att få ge Noomie världens bamsekram sådär så den etsar sig fast tills vi ses igen! Jag längtar efter att få se tjajorna kuta runt och jaga varandra (för det kan de typ nu!)! Jag längtar efter Néa <3! Jag längtar efter att få sitta och sjunga med när Martin och Chrille plonkar på gitarrerna. Dricka vin med de Bästa. Ha det så kungligt underbart som bara vi har! Så känns det just nu.
Imorgon ska vi kasta en vattenmelon på LinOlof igen. De ska kämpa på med sin uteplats hela dagen så vi ska ge dem det där nödvändiga breaket tänkte vi – och passa på att hämta Lexies stol som har blivit stående där.
Sen på måndag har vi sagt storstäd. Vi ska inte inreda något Buckingham palace här inte – men en grundlig sommarstädning skadar ingen.
Jag är lite kluven i det där. Å ena sidan är det första gången på länge som de kommer till oss – och det är verkligen inget jag gnäller över. Vi har ju alltid behövt fara söderöver för att hälsa på så många så det har varit smidigare att vi farit till dom. Så har de haft mer plats också. Inte för att det varit uttalat. Men det har nog varit det smidigaste för alla att vi åker dit. Och så är vi lite konstiga som typ tycker om att bila. Men iaf så känner jag lite det där; ”nu behöver vi visa upp hemma”. Men samtidigt är det ju just DE som kommer. Är det FÖR ”fixat” kan det bli konstigt av just den anledningen. Vi är familj liksom. Vad är det dom säger? ”Man plockar inte fram finporslinet för familj.” Det är ett talessätt jag inte alls begriper. Hade vi haft finporslin hade jag BARA plockat fram det när de närmsta kom över. Men det är väl mer andemeningen jag är ute efter. Man behöver inte ”visa upp sig” för familj. Jag ska försöka städa utan att städa för mycket – hahaha! Nej jag är inte helt hemma i huvudet…xD
Efter det är det bara lite täcken som ska hämtas. Och något mer, tror jag. Äsch, jag har byggt en lista. Allt står där. 😛
Nej – nu behöver jag skingra tankarna lite innan jag spårar. När jag är med andra människor känner jag i största allmänhet att jag är rätt ivrig av mig. Händelser som den som kommer nu får mig inte att känna mig mindre överexalterad bland folk direkt… 😛 Ska göra Chrille glad och köra lite CS-kapp med honom.
Jag skrev ju att vi testade lägga henne i sitt rum där strax efter att det blev klart. Det gick så bra att hon nu sover där de flesta nätter och kommer stapplande till oss på morgonen och väcker oss. I värsta fall vaknar hon och är ledsen efter halva natten och då är vi så trötta att det är enklast att söva om henne inne hos oss. Men natten mot igår vaknar jag…vid 02-tiden typ, akut kissnödig och ska gå till toaletten (det blir så äckligt i sängen annars). När jag kommer ut i hallen ser jag att hennes dörr står vidöppen – men – ingen Lexie har ju varit hos oss. Har hon bara vänt i dörren och lagt sig igen? Det vore ju coolt. Så jag går bort och kikar in men ingen Lexie syns. Då har jag gått förbi vardagsrum och toalett, det enda som finns kvar är kontoret – men vad i hela friden skulle hon göra där? Jag bestämmer mig för att jag faktiskt måste hitta mitt barn och går och sneglar in. Där sitter hon, rakt upp och ner i bäddsoffan, och bara stirrar ut i tomma luften. Det var det märkligaste! xD
Imorse vaknade vi av att hon gnällde till ute i hallen, då hade hon lyckats knöla fast sig i pallen som står där. Sen efter tuppluren på dagen hör i helt plötsligt bara hur det bankar inne på hennes rum. När vi kommer in så sitter hon bara där och hamrar på sin såndära hamringsgrej och innan det har hon röjt i sin garderob och lekt med sina böcker. Vafans! När bestämde hon sig för att gå och bli alldeles självständig?! Fram tills nu har hon slagit upp ögonen och sedan tagit sig raka spåret till oss. Nu vaknar hon och leker på sitt rum och skiter i oss. 😛
Vår lilla som inte är så liten men ändå så liten.
Utvecklingen barn går igenom på så sanslöst kort tid är verkligen overklig och mirakulös. På månader tar de sig från att bara precis kunna andas själva till fullfjädrade små människor som tar sig runt, äter, kommunicerar, vill och använder sina kroppar medvetet och med styrka för att uppnå mål. Det är sannerligen ett biologiskt underverk!
…över en vecka. Typ så. Över en vecka så gick hon från att stappla mellan soffan och fåtöljen till att knappt krypa alls om dagarna. Alltså, verkligen knappt. Om ens en meter totalt. Det är stört. Hon är verkligen ingen bebis längre. Och ändå är hon fortfarande så ny. De två går inte ihop riktigt. Hon är en gremlin, en toddler, ett barn. Min lilla skatt.
Hon komunicerar så oerhört mycket. Hon pratar fortfarande inte så mycket förståeligt. Hon är ju uppe i en 15-20 ord nu totalt tror jag. Vi har inte räknat på någon vecka. Men hon säger liksom så mycket ändå. Med ansiktet, med kroppen, med humöret. Hon har sådan fantastisk humor! Och hon blir nog lite (läs: mycket!) spattig som sin mamma. 😉
Framför allt förstår vi inte hur en människa kan vara så glad jämt. Är hon bara mätt, utvilad och bajsad så är hon glad – konstant. Skulle hon tjura ihop för att hon inte får som hon vill så går det över på två röda.
Åh, och det nya störiga! Pappa är mamma och mamma är pappa… 😀
Jag tror alla barn vi känner har haft en sådan fas men det vi inte kunde uppskatta då var hur fantastiskt störigt det ÄR! Vem pratar hon med den här gången? Det är ju JAG som är mamma!!! Så sitter man och pekar på sig själv och säger ”mamma” sådär överlöjligt pedagogiskt varpå hon ler stort och glatt utbrister ”Pappa!”. Gaaaah!
Det är en grej. Det är en grej. Det är en grej. Det är en grej. Det är en grej. Det är en grej.
Det går över. 😛
Nästa veckan är sista veckan har på förskolan nu, sedan har de stängt hela juli. Vi har försökt vara lite smarta och lista lite snabba, enkla aktiviteter vi kan dra igång med henne om dagarna. Men det kommer onekligen bli en utmaning att ha henne hemma på heltid och inte få så mycket vettigt gjort hemma och i plugget. Hon är ju non-stop just nu också. Fullt ös medvetslös! Hur ska jag orka?! Och jag kommer känna mig som en så dålig mamma när jag blir frustrerad. Det gör jag typ redan. Här sitter jag och smånojjar över att mitt barn ska vara hemma med sina föräldrar på heltid i en månad. Årets morsa här va!
Nä, nu orkade jag inte gnälla mer. Imorgon ska jag springa, då känns det nog bättre.
Så här ser det ut där jag hänger hela dagarna just nu. Det är gött att vara ensam på skolan; man kan sjunga med i musiken, man kan bre ut sig ungefär, bra, precis hur mycket som helst! Nämen om man skulle bygga sig ett helt eget universitet där man inte behövde trängas med någon? 😛
Det här beskriver ganska fint hur arbetsgången känts. Jag vill ju så hårt få till något riktigt, riktigt bra åt föreningen. Sedan kan man ju fråga sig om det är så bra som det hade kunnat vara – sett till att jag kan långt ifrån allt. Men den frågan kan vi strunta i tycker jag för den är bara deprimerande. xD
