När man har semester utan att det känns som semester. Just så har det varit. Dels har det varit ganska lång stilltje nu när Chrille söker jobb. Men så har Lexie också haft sommarlov, om än något kortare än mitt. Det har varit utmanande att ha henne hemma på heltid men också helt underbart. Hon har ett sådant där ryck nu igen och det har hänt så sanslöst mycket bara senaste månaden! Hon är en helt ny, underbar, busig, knasig unge med en massa humor och lika mycket humör. Hon är så himla häftig!
Nu börjar dock stilltjen röra sig mot sitt slut med besked. Imorgon ska jag börja omtenta-plugga. Dessutom är det nu dags att lägga de sista stora krafttagen på föreningens hemsida innan vi släpper en helt ny fin sajt. Äntligen har jag löst allt som stört mig snyggt. I vintras blev jag tvungen att hafsa ihop en ny sajt lite hipp som happ på grund av en uppdatering som lämnade templatet obrukbart. Men jag har inte varit nöjd med resultatet och det har stört mig. Den nådde inte alls upp till min ribba. Men nu! Nu ser det asnajs ut och jag har suttit och pillat över sommaren för att få till optimala lösningar. Men jag får visa om en dryg månad – fram tills dess är det fortfarande hysch-hysch.
Det är så mycket med skolan jag inte lyckas slå huvudet runt. Att jag bara läst en termin sedan mammaledigheten; det känns som mycket, mycket mer. Att jag börjar trean nu! Jag kommer få pussla lite för att få in det jag har missat och det jag behöver göra om. Men trean! Whaaat?! Det är tre terminer kvar liksom!!! Trean är sista hela årskursen vi läser!!!! Det är stört att jag kommit så långt ändå! Det här börjar kännas mindre och mindre som ett evighetsprojekt och det har börjat pirra i min bralla!
Bara för att jag är jag så har jag nayurligtvis gått vidare till att nojja andra saker nu. Kommer jag klara jobbet så bra som jag vill? Jag kommer ha min fina examen, men kommer jag verkligen vara kompetent? Kommer jag – som inte är lika nybakad som en 23-åring, eller lika ung och fräsch för den delen – passa in som grönjöling? 29-årig mamma till 3-åring. Och det är innan jag ska till RUBen.
Japp. Den typiska studenten. Det är jag.
Finns det inget att nojja över så hittar jag på något. Finns det massor att nojja över så hittar jag mer. Jag har aldrig påstått att jag har alla kameler i kanoten.
Just nu känns det – nervöst, pirrigt och ivrigt. På både gott och ont. Förhoppningsvis känns det lite bättre imorgon när jag fått koll på överblicken.
Nu ska jag strax lägga en unge som ser alldeles för pigg ut för mammans bästa. Sedan känns foten så pass bra att jag vill försöka mig på 10x(400+100) lite försiktigt. Det blåser lite mer idag så förhoppningsvis blir det inte lika tungrott som sist. Håller tummarna för att jag lyckas med det här utan att skada mig på något nytt sätt. Hejja hejja!