Vi passerar snart en månad här och det är, blandat.
Missförstå mig rätt. Vi är så himla nöjda med att vara här. Vi har bara inte haft en chans att känna det än. Det har varit. Kaos.
Första veckan nere sprang jag bara och handlade. Det saknades basicgrejer i huset, vi hade inget skafferi, Chrille hade inget kontor. Det var inte bara att packa upp eftersom ägarna lämnat oerhört mycket personliga saker i huset. Så vi fick stuva, fixa lite ny förvaring och vänta in flyttbilen med oerhört många grejer. Vi tog ju med Lexies garderob till huset och det var ett sjuhelvetes jävla bra beslut. Ursäkta svordomsraljangen. Jag känner frustrationen, kaoset och stressen av den där första veckan bubbla upp bara jag tänker på det.
Jag. Ville. Aldrig. Se. En. Affär. Igen.
Då såg vi också första antydan till att Lexie påverkades. Men, inte konstigt. Allt var. Upp. Och. Ner. Hon har varit en fullkomlig hjälte.
Vi var sjukt hjärntrötta!
Veckan efter kom brorsan och hans pojkvän upp och skulle vara hos oss i 9 dagar. Det var sååå härligt. Det var så klart påfrestande i kaoset förstås. Men det är något särskilt när brorsan kommer. Han hjälper till så mycket och fixar och donar och lagar mat. Det är mer som att man får lite extra hjälp hemma när van kommer. De var ju inte hemma hela tiden utan gjorde en hel del utflykter själva. Men när de åkte klappade vi ihop fullkomligt. Både jag och Chrille blev sjuka. Lexie var dunderförkyld en dag och sen gick det typ över. Vi var sjuka hela veckan. Den veckan började inskolningen också och det är en helt galen historia det också. Men… mer kaos.
Den här veckan inleddes med att jag åkte upp till Luleå redan i söndags kväll för att skriva tentor. Sen har det varit kaos. Jag har haft extremt långa, tunga dagar, Chrille har jonglerat jobb och inskolning själv. Räddningen var att jag fick Linamys eftersom jag bodde hos henne. Men. Kaos.
Jag kom hem igår. Den mest smidigt, osmidigt försenade resan någonsin. Flyget var 1h och 15 min sent och jag trodde att jag skulle missa tåget. Som tu var lyckades jag ha lite is i magen och löste inte ny biljett direkt. Då visade det sig att tåget var nästan 2 h sent. Perfekt tänkte jag. Strax innan tåget skulle gå visade det sig dock att det i och med förseningen fick slutstation i Norrköping istället. Så det var bara att springa till pendeltåget när vi landade i Norrköping.
Sen ovanpå allt så har både jag och Chrille gått och oroat oss för Lexie hela veckan. Vi har sett saker både på henne och på förskolan som oroar oss. Och att vara så långt borta då… nä fy fan.
Imorse hade vi en riktigt bra lämning. Hon verkade mest lite blyg, kanske lite trött än. Men glad! Vi får se vad som händer framöver.
Jag var så knäckt och så lycklig när jag äntligen fick krama min familj igen!
Idag har jag mått så dåligt. Jag har känt mig ledsen hela dagen. Med en klump i magen. Som att jag bara ville kypa ihop och gråta utan att vara det minsta gråtfärdig.
Det är mantrat jag försöker hålla med mig själv. Gården är fantastiskt. Huset är så himla mysigt. Man får ”lära” sig det och vi får lösa problem med det som finns tillgängligt. Med det går! Det är så svårt att smälta att det här är vår verklighet.
Linköping är så himla fint! Himlen är så stor! Är det verkligen här vi ska bo?!
Försöker släppa känslan av semesterstress. Det känns ju som att vi är på tillfälligt besök och ska försöka hinna alla 100 grejer vi vill göra. Framför allt med MaNéa! Men! Vi behöver inte alls det. Vi kan ta en kaffe typ, när som. För vi bor här nu.
Det här är utsikten från allrummet på ovanvåningen. Det kommer att vara Chrilles utsikt när han jobbar i fyra månader nu. Vår utsikt varje dag när vi vaknar!
Jag är så pepp på lägenheten nu. Jag har inte vågat hoppas på den, tänka på den. Allt har känts så skört, overkligt, som att det kan bli ogjort i en handvändning. Nu känns det mindre så. Jag har lite kvar att göra bort på skolan. Men det känns inte så… liv och död.
Vi har kört förbi lägenheten flera gånger redan, den är ju på vägen in till MaNéa. Det känns så sjukt att se den på riktigt och inte bara på nån ritning. Den är där, den är snart klar, den är VÅR! På jätteriktigt-svartpåvitt-låstkontrakt!
Jag längtar efter att kunna cykla överallt.
Vi kom ner i torsdags och första morgonen i huset låg jag och drog mig. Chrille och Lexie gick ner och fixade frukost.
Jag kom ner och hittade dem så här. Sån jäkla lycka! <3 Lexie har varit rätr toppad, inte så konstigt alls. Men än så länge verkar allt vara positivt. Hon tycker gården och jordbruket är superspännande och är så lycklig när hon ser alla djur. Flugorna stör hon sig på, men det går ändå så stört mycket bättre än jag var rädd för. Rummet verkar hon dock lite besviken på. Hon har ju lite svårt att hålla isär flytten till huset och flytten till lägenheten och verkar ha väntat sig ett stort stortjejsrum redan nu. Rummet i huset är pyttelitet. Inatt rullade hon till på köpet ur sängen.. ? Sen har jag inte kunnat sova mer. Får se om vi kanske behöver köpa en såndär IKEA sarg. Det är ju ingen jättegammal IKEA-säng hon har nu så den borde ju passa.
Men det här kommer funka så bra de här fyra månaderna! Och jag kommer få en drömhöst! Huset är omringat av psykomorlönnar och bokar. När löven slår om kommer vi bada i höstglöd! Det kommer vara helt underbart!
Nu är vi på väg till Chrilles syrra och ska övernatta där. Ska bli himla mysigt faktiskt och Lexie är supertaggad.
…hur ofta sover man på hotell i sin egen stad liksom. Det gör vi inatt. Lexie är toknöjd och slumrar sött i våningssängen.
Idag har allt vi äger åkt iväg och vi har flyttstädat 104 kvm på 3,5 timme… hoppas Rikshem tycker att det duger. De ska ju för fan riva upp hela lägenheten om någon vecka… ?
Imorgon åker Chrille på besiktning på morgonen och efter det gör vi inget anmat än det vi själva vill. Vi ska göra några ”hejdå”-besök vi inte hann med idag. Inser nu att det kommer bli svårare att åka än jag tänkt. Att lämna alla fina här – och det fina liv vi faktiskt har här. Det beror på hur medveten jag är om slutgiltigheten när det faktiskt bär av…
Ska försöka få till ett inlägg med fler bilder sen också. Bloggandet har varit förpassat till tider då man inte riktigt orkar leta bilder på sistone… ?
Nä – imorgon blir en bra dag. Då ska jag försöka smälta vad det är vi håller på med. ??
Idag har vi packat, kastat det sista och börjat städa. Vi tyckte så synd om Lexie där vid lunch så Chrille packade ihop henne och åkte till Leos där de sen fick sällskap av kompisar.
Sen släppte han av henne hos päronen och kom och hjälpte mig. De senaste dagarna har det blivit jobbigt för henne. Men hon har varit så jävla stark och tåligare än man någonsin hade kunnat förvänta sig! Älskade unge. En dag till. Sen är det bara vi och vägen.
Det har jag lite svårt att greppa.
Jag och Chrille satt på Alcatraz och väntade på maten när han tittade på mig och sa ”om tre dagar sitter vi och dricker öl med MaNéa”… Jag bah huh? ..?
Han hade lika gärna kunnat prata grekiska med mig. Betydelsen av de där orden går inte in. Att det kommer flyttgubbar…ja… idag! Går. Inte. In.
Då är det kanske bäst att jag försöker sova lite istället så jag orkar dagen. Hotellfrukost imorgon! ? Så mycket fattar jag…??? Är så trött att jag nog är lite trasig nu…?
Lägenheten har sakta men säkert slutat kännas hemma efter hand som allt åkt ner. Nu är allt nerplockat och i eftermiddag har spöket från vårt hem verkligen hemsökt mig. Jag hör dunset av toalettdörren i byrån trots att byrån är borta sedan flera dagar. Jag är på väg att lägga saker på hyllor som inte längre finns, sträcker mig efter saker som ligger nerpackade i lådor, söker utrymmen som är borta. Jag gick in i köket nu innan jag la mig och kunde fortfarande känna vårt köksbord där, ljudet av våra stolar mot golvet, Lexie som stöter mot bordet när hon klättrar upp i sin stol. Hennes och Chrilles fingrar mot bordet när de leker en av sina buslekar. Det är bara… borta.
Jag gick mot Lexies rum, dörren som vanligtvis är stängd nu, varifrån man ibland kan höra djupa suckar eller oroligt jämmer så här dags. Den står vidöppen, därinne är det ljust som ute och det finns bara en tom garderob, en tom byrå, några isärskruvade hyllor och Lexies packade väska. Det enda som vittnar om att vi varit här är väggarna. Mina fina väggar. Över 150 meter maskeringstejp drog jag för att ge henne något alldeles speciellt och eget och vackert. Det skulle vara hennes – och tryggt. Jag ser fortfarande Lexie sitta på stolen framför fönstret och läsa bok för sina gosedjur. Jag hör hennes fötter mot golvet när hon springer från vardagsrummet till sitt rum för att hämta sin stora spade och ila tillbaka. Vaiana kan ju inte vara den enda som paddlar i sången!
Det är inte Lexies rum längre.
Vi har inget hem längre.
Det gör mig så himla ledsen just nu.
Det känns inte riktigt som att vi är på väg mot ett nytt hem än heller. Huset kommer vara härligt på så många sätt, men det kommer också vara tillfälligt och på intet sätt vårt. Det känns otryggt på något sätt. Ostabilt.
Just ikväll gör det ont att vara här där det spökar så mycket av vårt hem. Det finaste hem vi haft. Det lyckligaste hem vi haft.
Nu hoppas jag bara att jag får somna fort så att det kan bli imorgon. Vi har fullt upp imorgon. Det är lättare när det är fullt upp.
Jag förstår fortfarande inte vad som kommer hända på tisdag.
Det känns fortfarande som att vi stökar inför den mest onödigt, katastrofalt, fånigt komplicerade semesterresan någonsin.
Fortsättning följer…
Min dotter är förresten en riktig jävla superhjälte! ❤?
Jag vet inte alls hur jag ska hantera det. Jag har så otroligt blandade känslor kring det. Det är spännande och häftigt, efterlängtat! Men det är också så sorgfullt. Jag åker runt och ser allt jag älskar här som vi nu lämnar. Människorna, naturen… inte så mycket stan eller livsstilen. Men vilka människor vi har här! Vilket liv vi haft här! Det är smärtsamt och intensivt vackert här på något sätt.
Promenerade upp och ner för stans slalombacke igår med grannen. När vi var klara satte vi oss högst upp och bara såg ut över landet. Det var helt magiskt. Där uppifrån såg vi över hela stan och in över landet bort mot bergen. Som jag önskar att jag vandrat mer här. Har tyvärr saknat någon att vandra med.
Vi har haft det så bra här. Luleå gav oss en sådan omstart och det känns nästan som att vi utmanar ödet när vi så otacksamt trotsar kosmos och flyttar så långt bort.
Luleå är det enda hem Lexie haft. Det känns helt sjukt för mig att säga som bara bott här i lite mer än 5 år. Norrbotten, vintern, kylan, mörkret, de dramatiska skiftningarna, det ändlösa ljuset om sommaren, vinterlivet – det är det enda livet hon känner till. Jag fastnar så lätt i allt underbart och magiskt som inte längre kommer vara hennes liv. Långa vintrar med kopiösa mängder snö, följda av helt fantastiskt magiska vårvintrar, korta somrar som aldrig tycks sluta och en höst som står i lågor som ingen annanstans. Hon lärde sig köra spark i vintras och åkte snöskoter för första gången. Det kommer inte vara självklart längre. Eller att gräva fram grillplatser och forma soffor att sitta i i snön. Eller att kunna åka stjärtlapp på förskolan från sent i oktober till i mitten på april.
I vår har jag längtat efter att få ha en riktig vår. Nu sörjer jag att jag inte får en höst och vinter till.
Man är inte helt frisk alltså.
Det känns precis likadant som det gjorde inför förlossningen. Jag kunde se fram till BF och sen var det svart. Jag visste ju rent praktisk vad ett barn skulle innebära. Men hur vårt liv skulle se ut när det kom… Det var bara svart. Det är en sjukt ängslig känsla. Jag vet vad som händer om en vecka och samtidigt har jag ingen aning. Det känns som att jag kastar oss ut för ett mörkt stup.
Försöker fokusera stenhårt på det underbara jag vet väntar. Och det väntar så mycket underbart! Det och packning.
Vi har kört halvdagar nu sedan Chrille gick på semester. Jag blev ju så klart sjuk Lexies andra lediga vecka så jag fick inte så mycket gjort då. Sen när Chrille också blev ledig har vi faktiskt försökt varva packning med semester. Mest för Lexies skull men också för våran. Semestern ska inte bara innebära praktiskt flyttarbete.
Än så länge jobbar vi på tidsenligt. Alla rum är så gott som nerpackade utom Lexies och köket. Kände att Lexies gott och väl kunde vara sist så att hon fick så lite kaos som möjligt. Alla rum är dock rensade. Den kommande veckan ska vi få ner köket, Lexies rum, städa, köra bort diskmaskinen och tvättmaskinen, montera ner möbler och börja leva ur resväskor. Det känns helt sjukt!
Det är stört skönt att vi jobbat så systematiskt som vi gjort. Jag vet var vi har alla våra saker, vad som ska vart, lådorna som ska magasineras är färdig-färgkodade efter vilka rum de ska till i lägenheten sen för att underlätta för flyttfirman. Allt Lexie behöver till förskolan är preppat i en egen låda. Vårt jobbmaterial är sorterat och preppat i lådor så att vi bara ska kunna lyfta ur och börja jobba. Vi ska lägga så lite tid som möjligt på att söka saker, köpa onödiga saker, sortera saker, släpa på onödiga saker sen. För det ska redan vara klart. Det ska bara vara smidigt att hantera och hitta bland våra saker.
Jag lägger hellre lite tid på att organisera lite extra nu än massa tid på kaos sen. Det lär bli kaos nog ändå…??
Nej nu börjar det dra ihop sig på riktigt. Lexie frågar om vi ska flytta idag varje dag och har gjort det i typ två veckor! xD Hon är så pepp och jag gör verkligen mitt yttersta för att känna och dela peppen. Hon fick reda på att nya avdelningen heter Fjärilen så den vill hon ju börja på varje dag också.
Just nu längtar jag mest till resan ner. Då kommer jag andas ut. När vi kan hoppa in i vår egen bubbla och bara susa förbi alla andras. Jag verkligen älskar det! Vi lever verkligen frigjorda från tid och rum när vi bilar. Då lever vi bara för oss själva och resan. Det är magiskt!
Känner att jag har mer att skriva men det är för sent nu. Klockan är alldeles för mycket och jag ska vara produktiv och engagerad mamma till en rastlös 3,5 åring imorg…idag…?
Mer om den här galna resan sen.
Jag gjorde förresten något lite galet i förra veckan…:P
Mitt hår var ju så slitet av blekningen förra sommaren och jag har bara låtit det växa ut och vårdat så gott som möjligt. Men nu var topparna svinto och jag ville egentligen inte klippa mig. Men… nåt behövde göras så jag gick till frissan och gav henne fria händer. Hon sa koppar och jag sa ”bara jag kan sätta upp det så är jag rätt nöjd ?”.
Försökte ta lite bilder, men färgåtergivelsen blir inte helt rätt. Men man ser att jag inte är blond längre…??
