Wow. Jag hann sätta överskriften i måndags. Idag är det onsdag. Det är fullt ös medvetslös den här veckan. Jag ligger efter i Matstaten efter Lexies benbrott och jag börjar sakta men säkert komma ikapp lite grann. Det är lite två-steg-fram-ett-steg-bak-metoden eftersom kursen fortsätter samtidigt som jag läser ikapp. Så för vartannat kapitel jag läser tillkommer det ju ett nytt jag måste läsa. 😛 Känn ingen stress! xD
Idag ska vi labba i branddynamiken. Sätta fyr på lite träklossar under en bamsefläkt som mäter partikelvärden i röken – mest relevant syrekoncentrationen. Då kan syreåtgången för förbränningen jämföras varpå vi kan göra beräkningar på energin som frigörs per tidsenhet. Genom den här typen av experiment kan bränslekällor i olika storlekar, material, densiteter, osv. jämföras och ge nyttig information om hur de frigör energi vid förbränning. Rent praktiskt kan man sedan se hur materialet förhåller sig till de brandklasser som finns etablerade. Jag är pepp för nu börjar det kännas som att vi börjar lära oss saker för att kunna jobba som brandingenjörer. Vi satt och pratade om det häromveckan faktiskt. Vi har ett år kvar (om man inte räknar med omtentor och mammaledighetskurser :P) plus exjobb och sen är det tänkt att vi ska kunna jobba med det här. Jobba som brandingenjörer. Som vi inte känner oss redo för det. Haha! Vi hade precis samma känsla. Vi kommer ut till arbetsgivaren och… ja, vad fan kan vi göra för hen?! xD Vi blir asduktiga på att skriva labbrapporter! Jag trooor dock inte att det hjälper oss så väldigt mycket när vi ska projja utrymningssystem eller släcksystem eller vad det nu må vara… 😛
Då känns det jäkligt skönt att vi faktiskt börjar läsa lite halvrelevanta grejer för yrket, för titeln brandingenjör liksom. Det är inte fundamentalt att en brandingenjör ska kunna cosinussatsen utantill… Brandskydd, brandskyddsregler, riskbedömning, brandtekniska beräkningar – sådana saker är lite mer relevanta känner jag spontant. Och nu har vi börjat läsa sånt. Det känns onekligen lite märkligt sista året. Men det är ju den där eviga balansgången när ingenjörer ska utbildas; de behöver en sån löjlig vidd av grundkunskaper. De första två åren är BARA grundkunskaper. Mja, jag vet inte. Det är knivigt. Det känns feldimensionerat samtidigt som det inte gör det.
Jag har varit själv två eftermiddagar med Lexie nu med matlagning och allt vad det är. Chrille har hjälpt Jakpop flytta. Det har gått riktigt bra faktiskt och jag har samtidigt lyckats hålla TV-fritt. Vi är inte anala med det annars. Eller – det ska inte bli för mycket. Men senaste veckan har det blivit riktigt mycket TV, dels för att vi försökt hålla Lexie så stilla som möjligt och dels för att vi varit så jävla slut. Så det kändes rätt viktigt att bryta nu när vi återvände till vardagen. Och var jag bara lite taktiskt så gick det jättebra! Imorse däremot – vilken diva hon var! ”Nä!” hit och ”nä!” dit. Det där ”nä!”-et kommer riva mig till vansinne. Jag tar henne själv alla kvällar i veckan så länge jag får slippa den attityden på morgonen… 😛 Nåja. Hon ska väl prova på det med antar jag, bara hon inte tycker det är för roligt…
Ikväll ska vi på vårt första föräldramöte. Det är ganska galet faktiskt. Det antyder att vi är sådanadäringa föräldrar. Men…föräldrar är asdryga… Är vi såna?! Helt oacceptabelt ju! Det ska bli kul. Det ska också bli jätteintressant. Lexies fröknar är verkligen helt underbara och det ska bli jätteintressant att se dynamiken med andra föräldrar. Vi vet liksom om att i är lite speciella. Jag kan liksom namnen på nästan alla Lexies ”klasskompisar” och för mig är det helt naturligt att interagera även med dem när jag hämtar Lexie. Att inte göra det skulle vara som att inte hälsa för mig. Men det finns ju föräldrar som inte hälsar när man möts. Som bara kör avlämningsstation dagis liksom. Det ska bli intressant att se hur dynamiken är mellan dem och fröknarna. Och om de faktiskt hälsar på oss ikväll… Och om någon engagerar sig. Jag vet att föräldrar gjort det mycket på Kideus förut – men just nu verkar det vara fattigt med föräldraengagemang. Jag hoppas jag uppfattat fel.
Nu måste jag kila iväg till brandlabb. Själva labbandet i sig är sällan speciellt spännande. Vi gör triviala försök med ganska uppenbara resultat för att få ut mätvärden till rapporten. Som tur är så är dagens labb relativt kort, sen kan vi sätta oss direkt och börja jobba undan labbrapporten. Det är ju det som tar tid.
Så. Bra precis så. Kvällen gick, hon hade lite ont på kvällen men lite Alvedon senare så sov hon, sådär. Dagen efter ingenting, tredje dagen på förskolan, då! Katastrof. Det visade sig efter en andra tur till sjukhuset (eftersom primärvården över huvud taget inte gick att få tag på) och röntgen att hon fått en fraktur på nyckelbenet. Det gick ytterligare en dag och det började gå åt rätt håll, sen sträckte hon sig på något skumt sätt när hon skulle ner från soffan hos farmor och farfar. Tillbaka på ruta ett, check!
Vi har inte sovit den senaste veckan känns det som. Lexie har av och till haft så ont. Så, så ont! Hur förklarar man för henne att hon inte kan ligga på ena sidan? Att hon inte kan stötta sig på armen? Hur ber man om ursäkt tillräckligt när man råkar lyfta henne dumt så att hon får ont? Efter två eftermiddagar hemma och en dag hemma i ren utmattning så känns det som att jag är en hel läsperiod efter i schemat. Jag. Förstår. Inte. Idag kom jag en bit i ena kursen. Men det är den andra kursen som är problematisk. Huvudet ner och fokusera. Det ska gå!
Nu verkar det gå åt rätt håll igen så nu håller vi koll. Inga fler bakslag. Idag har hon varit extra huliganbanan deluxe med smultron på så det är ju lätt som en omelett… Lyckligtvis läker de ju så övermänskligt fort di här smau. Mitt lilla hjärta! <3
Jag har inte lyssnat igenom den plattan Kelly Clarkson släppte 2016 förrän nu. En låt förstör mig fullständigt. Äter upp mig gör den. Jag fryser fast när jag hör den. Jag var inte redo för den.
…Ikväll när jag skulle ut och springa var verkligen allt emot mig kändes det som. Jag hade ingen lust, det kändes meningslöst, det började dessutom vara skymning och jag har ännu inte behövt springa i mörker. Men det är väl dags att jag vänjer mig.
Det är så jäkla komiskt faktiskt. Efter träning är jag hur pepp på mer träning som helst. Jag hade kunnat anmäla mig till ett maraton så pepp jag är! xD Före träning…not so much… Och värre blir det när det hinner gå för många dagar mellan passen. Då tappar jag verkligen all geist. Den här gången kom faktiskt livet mellan – och så måste det få vara. I måndags kväll fick Lexie någon fix idé om hon skulle sitta på köksstolarna och sätta upp fötterna på bordet. Det gick ju…dåligt. Pang bom, inget speciellt högt fall och hon verkade mest ha blivit rädd. Hon fick sitta hos mig och gråta ut och sen slog vi på Fixies och hon blev riktigt glad. Sen skulle Chrille lyfta upp henne på sin stol för att äta och då brakar hela himlen sönder och samman. Vi förstod inte om hon var rädd eller vad det var frågan om, tills Chrille ska klappa henne om ryggen över axeln och himmel min själ vad hon skrek. Så illa har jag nog aldrig mått av något som varit fel med henne. Satan så ont hon verkade ha! Det var ju inte mycket att diskutera. Det var ju inte som att vi tänkte sitta hemma och vänta på om/kanske/if det blev bättre när hon hade så fruktansvärt ont. Så då gjorde vi en kväll på akuten och träffade den vanliga strömmen sjukvårdare. Men när det väl var dags för ortopeden så fick vi inte reaktion på något vi gjorde. Läkaren hade tryckt, känt och testat rörlighet. Ortopeden behövde bara titta på henne för att konstatera att inget var sönder, och det hade vi insett också vid det laget. Hon hade fortfarande märkbart ont när hon belastade armen men hennes rörlighet var så pass återställd att det inte var tal om någon luxering eller något brott för den delen. Så det var ju bara att fara hem igen. Hon sov lite oroligt den natten och igår hade hon rätt ont fram till kvällen. Då hade det mesta försvunnit. Idag har Chrille varit hemma själv med henne och han har inte märkt något alls. Så imorgon kör vi förskola igen. De har uppdaterat bloggen både idag och igår och det känns som att hon missat en hel värld av skoj. Fan vad gött det är att känna så! Imorgon blir det tillbaka till världen av upptäckt, bus och gemenskap!
Men jag ska inte gnälla över dagen idag. Det kändes faktiskt bara bajs en kort stund sett till det stora hela. Jag avslutade dagen med att sätta full pott på en av webbuppgifterna i statistiken och nu har jag sprungit 2×2,5 km för första gången. Sist hade jag vätskat pinsamt dåligt under dagen och det fick sin konsekvens. Efter 3,5 km hade jag sådan djävla kramp i vaden. Det är verkligen löjligt vilken skillnad lite vatten gör. Idag har jag sett till att dricka et voilá – passet gick utan några problem, min bristande geist till trots. Nu är jag nyfiken på hur min tid utvecklar sig. Det ser fortfarande bättre ut för varje pass. Nu vill jag ju fortsätta hålla det! 🙂
Nej – nu ska jag spela lite CS med Chrille och varva ner. Sen kanske vi ser ett avsnitt Scrubs innan vi ska sova. Ingen heltaskig onsdag ändå.
…och hej insuttna studieplats! Ja, det är väl nästan hejdå så här dags. Klockan är nästan 15 och jag ska strax promenera ner till hörnan på huset och hämta Lexies. Det är SÅ jäkla snajsigt!
Strax över tio timmar spenderade jag i den här stolen igår. Det riktigt effektiva arbetet kom till först de sista fem (vilket jag är tveksam till hur nöjd jag är med) men det blev mycket gjort på det stora hela ändå. Jag tycker om att sitta här. Jag kan sitta och titta på träden när jag tänker och det är inte så stökigt här. Eftermiddagar och morgnar är det knappt någon här alls. Igår kväll var jag nästan sist härifrån. Strax efter 18.30 checkade jag ut. Hade en datorlabb att göra så det vara bara att sitta. Den skulle egentligen vara mellan 16.30-18 men vid 14-tiden blev jag less på att bara sitta och plugga planlöst för att göra bort tid så jag drog ner Minitab (statistisk programvara i vilken vi gör våra datorlabbar) som jag visste att det fanns gratisversion till och bara gjorde den här istället. Det är inte filosofi direkt. Men så passade jag på att få gjort det mesta på rapporten när jag ändå satt och då tappade jag tiden lite. Helt plötsligt var jag övertygad om att jag hade schematid till 18.30 och att det var det Chrille räknade med och sekunden efteråt var klockan typ 18.40 och jag reste mig ur stolen.
Då var det gode segt kan jag säga och jag var lagom pepp på att äntligen få komma hem. Jag hann precis busa lite med Lexie innan hon skulle sova. <3 Älskade unge! Hon fick ett sånt rus när jag kom hem. Hur kan hon älska mig så mycket!?
Ikväll ska vi handla och sen blir det nog faktiskt bara myskväll i rusket. Chrille sa något om vin och film. Yasspleasemorethankyou!
Så ska jag träna också. Höftpass idag och sen ska jag slänga in en extra löprunda imorgon bitti för nu börjar det vara frustrerande långt mellan löprundorna trots att jag just nu förbättrar tiden varje gång jag springer. Eller ja, mellan första och sista är det långt. Sen mellan sista och första är det regel bara en dag och det känns ganska perfekt. Jag hinner börja känna i kroppen att det var längesedan jag sprang och ju längre tid det går mellan desto tyngre blir nästa pass. Den känslan liksom. Om det alls går att förstå vad jag menar.
Okeeeej, jag hann visst inte publicera. Nu är klockan 22.13 och vi har haft pizzakväll, sett på The Circle och ätit chips och druckit vin, och jag har inte hunnit träna. Klockrent! Men mysigt! 🙂
Nu ska vi mysa en stund till. Lexie har redan hunnit vakna tokledsen en gång så vi får se hur natten blir. Sen imorgon ska vi på kalas. Det ska bli reuligt! Pusselismask for now! 🙂
Igår hade vi första föreläsningen i Branddynamiken och vilken föreläsning sen! En av våra föreläsare, och examinator tillika, heter Björn Karlsson. Han är rutinerad brandingenjör med en Ph.D. i FSE i bagagen och råkar idag vara general direktör för myndigheten för byggnadsverk på Island. Titlarna i sig är ju häftiga, men inte alls det jag vill åt. Han är nog den största guldgruva av kunskap jag någonsin haft möjlighet att lära av och jag är så jäkla taggad!
Bättre insikt i utmaningarna vi kan tänkas möta vet jag inte om vi hade kunnat få. Bilden beskriver en del av dem tyvärr alltför väl. En stor del av utmaningarna han möter uppstår pga politiskt spel. Någon (ofta i opposition) hittar något byggnadstekniskt att klaga över och det blir hans uppgift som brandingenjör att först undersöka om det är ett problem till att börja med och sedan försöka hitta en lösning. Med alla tekniska lösningar i samhället accepterar vi ju vissa risker. Det ska vara lagom roligt att vara tvungen att stå där inför media och försöka förklara att risken någon av politiska skäl blåst upp inte är större än andra risker vi accepterar dagligen och att lösningen därför är godtagbar. Ja, vi accepterar den här extremt lilla risken för dödsfall med den här lösningen. Det finns även en risk att planet störtar varje gång det går ner för landning – det finns precis hur många saker som helst som kan gå fel. Men vi accepterar risken för att den är så liten. Därför accepterar vi även den ännu mindre risken som följer av den här lösningen. Han har faktiskt fått frågan ”Så, du menar att du vill döda x människor?” av reportrar. För det var ju precis det han stod och sa…
Jag tror det kommer vara så otroligt lärorikt att ha honom som föreläsare och lärare. Det här kommer bli asnajs!
Idag är jag trött och har pluggdag. Dålig kombo känner jag. Får inget gjort. Sitter här istället liksom. Behöver börja läsa i den nya fina boken nu… Om jag bara hade kunnat sluta gäspa…
Haha! Lexie är så söt de morgnar hon hinner vakna före oss. Då kommer hon instapplande till oss bra precis samtidigt som min klocka ringer, går fram till mig, tittar på mig där jag ligger och säger ”Hej!” på det där sättet som att hon har hur mycket som helst att berätta och inte vet var hon ska börja…xD Hon är SÅ stor! Jag fattar inte. Men det väntar jag mig inte att jag någonsin kommer. På bara några veckor så kan vi helt plötsligt typ prata med henne. Vi får inte så mycket förståeligt till svar men hon har börjat säga ja (och tacka gudarna för det!!), hon förstår när vi frågar henne något och vi kan be henne göra saker. Bara sådär hips vips. Hon klättrar upp och sätter sig på sin TrippTrapp när hon ska dricka, dricker, ställer tillbaka glaset och klättrar ner igen. Vi var lite taktiska och började köra blöjfria eftermiddagar här under månaden hon var hemma och det har gått skitbra. Det har varit några olyckor, men det är man ju dum om man inte räknar med. Men alltsomoftast sätter hon sig på pottan själv när hon är kissig. Senaste veckan har vi börjat märka att det är betydligt mindre kiss i blöjorna också. Så nu känner jag att vi ska lära henne ta av sig byxorna. Hon får av sig tröjan, jackan, till och med skorna, men byxorna tror jag knappt att hon försökt ta av någon gång. Det ska vi lära henne så att hon får ännu lite mer frihet, och se till att ta av blöjan direkt när vi kommer hem. Jag och Chrille ska ju inte vara hennes bromsklossar, verkligen inte! Jag sa faktiskt till på förskolan nu när terminen började att de gärna fick låta henne gå på toa med de andra barnen när de ändå var i svängen. Så får hon rutin på att kissa på toa/potta där med. Haha! Maria sa rent av att hon skulle rycka blöjan om hon märker att den är torr mycket framöver. Modigt! 😀
Vi får se vart det barkar. Jag vill ju inte hetsa fram något. För det blir bajs det med, bokstavligen. Att gå på dass ska inte vara något prestationsladdat. Men samtidigt vore det bra för hennes skull om hon blev blöjfri så tidigt som möjligt. Det blir ju inte lättare med åldern direkt. Haha! Jag minns mina gamla treåringar. De hade ALDRIG tid att gå på toa. Tänk att försöka potträna en sån treåring. Ne, det får gärna fastna nu. Vi försöker nog ta det ganska lugnt och inte stressa men uppmuntra försiktigt. Det är ju ingen panik. Det kommer ju. Ska bara bli spännande att se hur det utvecklas nu när hon får vara utan mer och mer. All utveckling just nu verkar komma från ingenstans. Hips vips. ”Rätt vad det är så går hon” skrev jag vid något tillfälle. Jepp. Rätt vad det är kom och gick. Hon går, springer, hoppar, dansar, klättrar…fort, fortare, fortast! Det är ingen hejd. Hips vips kommer hon att vara… stor.
…ni alla jävla röster som förminskar mig. Ni som bor i mitt huvud och får mig att känna att jag inte kan, att jag inte är värd, att jag inte duger. Trots att jag vet att jag kan. Jag hör er skratta åt mig när jag springer, när jag pluggar, när jag försöker vara en bra partner, en bra mamma, en stark kvinna. Håll käften!
Jag sprang 4x(100m+1 km) i lördags. Igår (måndag) sprang jag 2x(100m+2km) och det var ASLÄTT! Jag hade kramp i vaden sista 1.5 km så jag fick ligga på och piska lite, bråka lite med mig själv. Men det var inte svårt (måste bli bättre på att dricka när jag är i skolan!). Bra precis samtidigt som det började göra ont så kände jag efter flåset och jag var knappt andfådd. Hade det inte varit för krampen hade jag nog fått öka tempot faktiskt för att få ut ordentligt av passet. Kände mig så jävla arg när jag kom fram. Arg och kick-ass. Arg på alla jävla onödiga röster jag har i huvudet som jag inte valt att ha där. Jag hör fortfarande hennes röst i huvudet som säger all den där jävla skiten som om hon satt bredvid mig. Jämt.
Oftast är det bara brus, ibland tar den över mig helt och hållet utan att jag ens märker det. Osäkraste, veligaste människan på jorden som inte vet vad hon vill helt oavsett hur många gånger du frågar.
Dö röst-jävlar!
Av någon anledning har jag så gränslöst mycket lättare att ge dem på käften när jag ska använda kroppen än när jag ska använda huvudet. Jag undrar just när jag ska säga stopp. Din tid att få mig att känna mig dum i huvudet är förbi. Du får inte mer av min självkänsla. Du får inte mer av mig. Jag vill inte ha dig här, försvinn… Jag önskar att det funkade så.
Idag rider jag på den där ilskan känner jag. Jag är inte sur. Jag är ganska glad faktiskt, jag såg en ekorre nyss…xD Men jag är rasande, på omständigheternas oundviklighet. Jag saknar att sparka skiten ur en mits. Jag skulle kunna springa den där halvmilen nu känns det som.
Jag har gråtit färdigt över det här för länge sedan kan jag känna. Det finns inga fler tårar att ge. Det är vad det är nu. Men det betyder inte att att det som är slutat påverka mig. Det som är och det som varit. Och det kommer komma fler tårar ändå. Det har det redan gjort trots att jag trott att det inte fanns fler.
Lexie var fyra månader tror jag. Vi höll på att planera hennes dop. Hon låg och sov och mitt i kaoset tog tanken bara över mig. Vad fan är det jag fött in henne i?! Jag kunde inte riktigt andas en stund där. Blod är skit.
Den där famnen ni söker när allt går åt helvete. Den har varit min taggtråd. Den finns inte för mig. Mina vänner är min familj. Mina vänner är min dotters familj. Det gör mig så outgrundligt förtvivlad och lycklig på samma gång. För vilka vänner det är! Och så älskad hon är! Jag hajjar till lite varje gång ni plockar upp henne för att NI vill vara med henne och inte för att AVLASTA mig eller Chrille. Hon är inte bara era vänners barn, hon är ER Lexie! Som jag älskar er för det! <3
Gud som jag vill skydda henne från rösterna! Gud vad jag önskar att jag slapp dem helt och hållet!
Idag regnar det och blåser och jag myser järnet faktiskt. Det är den enda stora nackdelen med vår lägenhet nu. Jag saknar den där skogsdungen utanför fönstret. Träden och buskarna och horisonten och himlen alldeles inpå. Inte bortanför de där husen… Jag vill kunna vara som nu, med träd och buskar och vind och regn alldeles intill mig. Det saknar jag faktiskt, att känna naturen inpå.
Nu ska jag fortsätta matstata. Det är himla knöligt och man måste verkligen hålla tungan i rätt mun, så det ska jag göra nu. Rösterna till trots!
Visst låter det spännande….nja. Men nu ska jag jäklar’t ta den här kursen så jag slipper bäva inför den mer. Idag kör den igång och på fredag Branddynamiken. Första dagen har varit lagom antiklimaktisk. På skolan 08.00 och föreläsningen börjar 14.45. Men jag har haft lite att pula med på www.brinn.se och sen har jag börjat läsa i förväg. Det känns jäkligt bra faktiskt, att kunna ge mig själv ett litet ”försprång” i läsningen. Men just idag går det segt.
Lexie kom inpromenerande till oss vid 01.30 inatt och tyckte att det var morgon-dags. Nu mamma! Stiga upp! Lyckligtvis somnade hon om – men hos oss. På sistone har hon haft någon jäkla fix idé om att hon måste ha mitt huvud som kudde. Vid fem-tiden ledsnade jag och vaknade och la mig på soffan och sov två timmar. Det är väl de två timmarna jag fått sova sammanhängande idag. Så – färdiggnällt.
Ikväll ska jag köra 2 km och just nu 13.33, i skrivande stund känns det bra. Pepp liksom. Challenge accepted! Men så fick jag i mig kaffe för en liten stund sedan… Vi får se hur det känns om en timme…xD
…så länge jag inte ställer mig på en våg, ser mig själv i spegeln eller ser mig själv på bild (vilket är så tråkigt för jag är gärna med på bild när minnen ska förevigas).
Det har hänt asmycket med min styrka och min uthållighet. Men det syns exakt inte alls. Måste trösta mig med det halva tiden. Jag tränar ju ganska låginstensivt och man rasar inte direkt i vikt då. Det kan gå ganska plus minus noll ett bra tag eftersom kroppen samtidigt bygger tunga muskler. Men! Man brukar märka skillnad på kläder. De där tunga musklerna man bygger tar ändå mindre plats än fettet man bränt. Men jag känner inte ens att jag kan säga det… Att jag kan förlika mig med vikten för att det märks på centimetrarna. Nej. Inte här.
Samtidigt vill jag inte sluta. Jag vill inte deppa ner mig själv till att ge upp. För jag når aldrig några mål om jag inte gör något alls. Och jag har ju blivit så sjukt mycket starkare redan! Jag slåss bara med mycket besvikna tankar just nu.
Var med på en gruppbild här i veckan… Det blir aldrig så tydligt att man sticker ut som när man fotograferar sig med en stor grupp andra. Jag skäms lite grann samtidigt som jag blir arg och upplever att mitt yttre hindrar ”bekanta” – de där som känner mig lite grann – att se mig för den jag är. Jag har hört mycket tjat om att personligheten är det viktigaste i alla sammanhang. Fast det är ju det som är grejen. Man är inte bara sin personlighet. Man är inte bara ett kringflytande väsen. Det är väl självklart att våra kroppar säger något om vilka vi är. De är ju en ganska oundviklig del av oss. Annars hade ingen tatuerat sig eller färgat håret eller bytt kön för den delen…
Vi upplever ju inte någonting med bara ett sinne. Inte heller varandra. Det är sjukt frustrerande att känna att min personlighet – mitt ”väsen” – och det som syns av mig inte stämmer överens. Att titta på en sådan gruppbild där jag är med och känna att vafan?! Är det henne de ser när de tittar på mig?! Nej!
Hon är inte ful eller äcklig. När håret inte är kaos kan hon vara ganska söt. Men hon är inte jag. Så känner jag.
Jag måste få mer rutin på vilodagarna! Ibland tar jag en mer än jag ska trots att jag vet att det gör all skillnad för totalresultatet. Ikväll sprang jag mitt andra 4 (100+1000) pass och det gick så jävla bra. Jag kunde hålla långa steg hela passet och släpade aldrig! Så jävla gött! Föebättring sedan i måndags på 7 sekunder. Det är fan inte dåligt från en gång till en annan med för många vilodagar emellan!
På måndag är det dags för 2 km. Det känns faktiskt helt ok just nu. Peppa peppa! Nu ska jag duscha och sen ska jag sy fast lite mudd i några byxor.
Här får ni en bild på en fläta, för jo(!) jag kan numer på fullaste allvar fläta hennes hår!!! #vadfanhände?!
Gaaaah! Äntligen slut! Nu börjar axlarna sjunka igen. Skrev kemin imorse och jag känner…mycket. Det gick inte så dåligt som jag trodde – eller, det vet jag ju inte än. Men jag kunde göra mer på tentan än jag trodde. Mycket ”fan! det där läste jag ju om men hann aldrig räkna på vad var det de skrev att man skulle göra?!”, tyvärr. Det är ju det som är grejen. Tillämpningarna måste räknas. Ofta är det en algoritm man måste upprepa flera många gånger för att den ska fastna. Räkna en mängd olika tal där den tillämpas på olika sätt. Har man inte hunnit det blir det svårt. Vi får se – det känns som att det skulle kunna ha gått vägen, men bara just precis i så fall. Inga stora marginaler här inte.
Det känns… besviket. Jag ville verkligen få det här ur vägen nu så jag kan köra på nästa. Jag känner inte att det har varit bortkastat. Nu känns det hyfsat färskt och tanken på att ge sig på’t igen känns bättre för jag börjar inte från scratch. Kemin hade jag knappt läst alls – så det var ju hyfsat ambitiöst att plugga in den på tre veckor samtidigt som en annan kurs jag bara kommit halvvägs i förut. Måhända rent av orealistiskt. Men jag behövde försöka. Det hade kunnat gå. Framför allt har jag fått ge de här förbannade kurserna lite egentid. Att läsa in dem under terminen för omtenta samtidigt som man har ordinarie kurser hade inte funkat. För mycket nytt. Det är en annan sak att repetera. Så det känns ändå bättre än för tre veckor sedan – det måste jag säga. Men jag är besviken. På bara, bara mig. Jag skäms lite extra inför andra när jag känner att jag tabbat. Särskilt Chrille. Han är en sån klippa som bara backar mig hela tiden genom allt mitt velande innan jag kom på vad jag skulle läsa och nu med omtentor som aldrig tycks ta slut. För honom är det självklart att jag ska plugga klart och när vi haft det tajt har han blivit rent upprörd när jag frågat om jag inte ska skaffa ett jobb för att hjälpa oss gå runt. Ofta känns det inte som att jag gör något alls för att vi ska överleva. Särskilt inte när jag kuggar tentor. Han ser det inte alls så; i hans ögon gör jag det bästa för vår framtid jag någonsin hade kunnat. Han bara stöttar mig helt blint och jag känner att jag vill förtjäna det. Inte för att han någonsin skulle kräva det.
Han måste veta något om mig som jag inte vet… 😛
Nej – nu var det definitivt ett fall av för lite tid. Jag skulle haft åtminstone en vecka till med vardera ämne. Bara sitta och räkna.
Det som är jäkligt skönt och som jag försöker hålla fast vid är att jag inte känner mig besegrad. Snarare tvärt om. Nu vet jag vad kurserna innehåller. Det är inte svåra saker. Nu har jag fått ett grepp om en hel del av materialet och det är en fråga om att lära sig det. Jag gav mig för lite tid för det nu. DET gör mig frustrerad och besviken. På bara, bara mig själv. Det är inte min förmåga att förstå kemiska och matematiska koncept som brister (vilket är DET jag egentligen alltid är rädd för) utan min förmåga att planera och slita mig från ledighet. Eller det är inte sant det heller. När jag väl satte datum för att börja plugga så gjorde jag ju det sen. Varje dag. Det var mer den långsiktiga planeringen som inte existerade. Helt plötsligt var det augusti liksom. Så.
Nåja. Nästa vecka kör vi igång igen. Struktur, schema, nya spännande kurser. Branddynamik! Jag längtar efter rutinen och att få saker gjorda, beta av! I dagarna trillar förra terminens kurser in i Ladok. Det känns stört bra! Äntligen fylls registerutdraget på med AVSLUTADE kurser igen. Det rör sig framåt igen.
Gud så osammanhängande det här kändes! Min hjärna har inte lugnat ner sig än känner jag.
Nu ska jag peppa för kvällen. På en stund ska jag cykla bort till Slemmis och köpa pizza-topping modell extra-allt och sedan när jag hämtat loppan ska vi över till lilla Ronja och leka och baka pizza. Ronja föddes dagen efter Lexington och hennes föräldrar var med i vår föräldragrupp. Det var väl de vi fastnade lite extra för av alla och vi träffas fortfarande och låter tjejerna gå lös på varandra. Sjukt goa är de faktiskt! Så det ska jag ladda om för nu känner jag!
Återkommer när det inte ryker lika mycket ur huvudet…
…och hej insuttna studieplats! Ja, det är väl nästan hejdå så här dags. Klockan är nästan 15 och jag ska strax promenera ner till hörnan på huset och hämta Lexies. Det är SÅ jäkla snajsigt! 
Igår hade vi första föreläsningen i Branddynamiken och vilken föreläsning sen! En av våra föreläsare, och examinator tillika, heter Björn Karlsson. Han är rutinerad brandingenjör med en Ph.D. i FSE i bagagen och råkar idag vara general direktör för myndigheten för byggnadsverk på Island. Titlarna i sig är ju häftiga, men inte alls det jag vill åt. Han är nog den största guldgruva av kunskap jag någonsin haft möjlighet att lära av och jag är så jäkla taggad!