Välj en sida

Om en månad.

Om precis en månad flyttar vi till Linköping. Jag insåg att jag nog inte riktigt fått ner hur vi löst allt.

De första fyra månaderna ska vi bo i ett hus på en gård precis utanför stan. Det var ett äldre par som är så himla genomsnälla som till slut hittade vår annons på Blocket och erbjöd oss boende tills lägenheten är färdig i december. Det ska faktiskt bli helt underbart att ha halva sommaren med Lexie på en gård! Hon kommer älska det!

Ångesten jag har och haft över hennes byte av förskola – den orkar jag inte ens skriva om. Den är fruktansvärd. Det störda är att hon inte på något sätt ger mig skäl för den ångesten.

Flyttfirman magasinerar det mesta i Umeå och kommer ner med det i december. Resten kör de ner till huset nu när vi flyttar. Så jäkla smutt faktiskt!

Tiden bara stannade av i samma sekund som jag gjort min opponering. Sen satt jag i ångest i några veckor och inväntade svar på tentorna. Om exjobbet gick fantastiskt bra så var tentorna verkligen raka motsatsen. Det var en jäkla pärs. Jag orkar inte riktigt skriva om det heller. Jag får lösa det helt enkelt.

Lexie! Det har hänt så mycket med henne. Hon är så himla stor och så galet stark. Jag glömde ju skriva! Jag snubblade över en cykel till henne där i maj någon gång. Så hon cyklar nu. Like a freakin’ boss! Hon är så häftig. Hon har haft några vurpor så klart, men efter att hon varit ledsen så har hon bara klättrat upp och kört igen. Hon älskar att cykla och helst fort. Hehe, ibland är man himla glad över de där stödhjulen när man ser hur mycket hon förlitar sig på dem. Samtidigt löser hon knivigare och knivigare situationer och man verkligen ser hur kontrollen blir bättre från gång till gång. Tre gånger på cykel tog det, sen cyklade hon runt området och ropade ”Tjihuuuu!”. 😀

Jag är egentligen supersugen på att köpa henne en lite större, bättre, solgul cykel. Men jag tror det får vänta till årsskiftet för nu ska vi bo på grusplan i fyra månader. Jag tänker att vi tar med oss den in till stan kanske så att hon och Nomnom kan bränna loss. Men det känns knappt lönt med en ny cykel förrän vi faktiskt bor i stan och det blir tal om att använda den till vardags. Vi får se lite grann hur det blir.

Hon gick på sommarlov i fredags och Chrille jobbar i två veckor till. Så jag har tänkt försöka bada supermycket med henne (för det har jag verkligen tappat bollen med i vår), och hitta på lite aktiviteter som vi kan ägna oss åt samtidigt som vi packar ihop så mycket som möjligt och stör Chrille så lite som möjligt.

Jag försöker fokusera på det just nu och släppa allt mer ångestladdat. Det finns inte riktigt tid för det nu. Jag vill inte riktigt ge det tid nu. Särskilt nu när jag har en så fin möjlighet till mängder av kvalitetstid med Lexie! Det känns extra viktigt nu på något sätt. Nu när precis allt annat i hennes liv kommer att förändras. Det är inte som att hennes kompisar här, våra kompisar här som blivit familj för henne – bara kan ta en dagstur för att ses när vi flyttat. Hon kommer i bästa fall träffa folk här en gång om året. Folk som nu är hela hennes liv. Jag har så mycket känslor kring det där.

Allt och alla som är hennes vardag, hennes trygghet – blir kvar här. Och hon kommer inte se dem igen på länge, om alls. För att vi flyttar så jäkla långt.

Åh. Nej, just nu fokar jag på resan ner, de två helt lediga veckorna vi kommer ha på gården, sommarkvällarna med De Bästa, att få snusa bäbis! ?

Det längtar jag efter nu. Jag kommer sitta på nålar de här 30 dagarna. Hoppas de inte drygar sig!

När man inser att man lever drömmen…

Plötsligt sitter jag där och sjunger min dotter till sömns. Plötsligt är jag den mamman. Plötsligt slår det mig att det är nu. Inte sen någon gång kanske, utan nu. Jag är nu den mamma jag alltid hoppats att jag kommer vara, men inte tagit tiden att inse att jag faktiskt också blivit, faktiskt också varit hela tiden.

Jag är mamma. Bara det.

Men jag sjunger min dotter till sömns. Jag är öm och kärleksfull och mjuk. Jag inte bara vill ge henne det, jag ger henne faktiskt det. Som jag ängslats över att se till så att hon får allt det där, utan att inse att hon får det. Jag visste inte hur det såg ut.

Hon ber om kramar för att hon vet att hon får dem. Hon ber om tröst för att hon vet att det finns att få. Hon ber om närhet för hon vet att hon får det. Hon säger att hon älskar för att hon vet att man kan älska. Hon ber om utrymme för att hon vet att det ryms i kärleken.

Lilla, förkylda skruttan kom upp inatt, mumlade något om sina mockasiner och när jag lagt ner henne i sängen och hon kramat om alla sina gosedjur igen bad hon mig sjunga för henne.

Vet ni. Jag är helt okej med om det här är höjdpunkten av allt jag åstadkommer som mamma. Hon är trygg.

Vi var på bio!

Ons-sön förra veckan var Chrille i Stockholm på kurs för att bli certifierad HLR-instruktör åt Röda Korset. Jag fick nåt galet infall, gick in på SF och upptäckte att Bamse och dunderklockan fortfarande går på bio! Så jag bokade snabbt platser till lördagen och började spinna planer. Tänk så glad hon blivit om vi kunde cykla in till stan nu när trottoarerna är snöfria (inte grusfria dock..xD)! Så fredagskvällen ägnade jag åt att plocka av den gamla cykelstolen och montera den nya. Mamman roade sig, barnet sov. Det var en smula…tajt… att skruva av och till. Hahaha! Jag stod på balkongen och svor över hela grannskapet över att man ska bygga allt så jävla kompakt hela tiden. Det kan hända att cykelprojektet distraherade mig en smula, maten blev helt förstörd och mamman sa fakkit. Så vi landade så här…

I lördags cyklade vi in lite tidigare – biljetterna skulle hämtas 12.30, filmen började 13. Vi kom fram vid 11.45 och Lexie hade ingen aning om vart vi skulle. Helt ärligt hade jag kunnat hålla dagen där för hon var så jäkla nöjd över att ha fått komma ut och cykla. 😛 Men vi passade på att äta mumslunch i stan och sen gick vi till biografen för att handla popcorn. Jag sa faktiskt inget till henne utan hon fick upptäcka själv efter hand. Så stora ögon, så spännande, vilken grej! Familjebio är stört mycket trevligare än vanlig bio. Vi var 6-7 familjer i lilla salongen så det var ju långt ifrån fullt. Men det fanns något slags outtalat samförstånd om att barn låter när de tittar på film. Inga suckar, inga sura miner – barnen tyckte det var himla spännande och behövde brista ut i häpnad då och då – och det var okej. Men man höll det på en rimlig nivå. Det var ingen som lät barnen prata vilt eller stöka runt. Men de fick finnas liksom. Vet när vi varit och sett äventyrs- och scifi-filmer före Lexie. Där finns inget sådant samförstånd i publiken – trots att alla är mycket väl medvetna om att filmerna drar en blandad publik med allt från 10-11 åringar i salongen och uppåt. Då är det sjukt suckigt och kasta blickigt och man kommer med sura kommentarer. Njae… Det där med bio har förlorat charmen för mig – åtminstone när det gäller Blockbuster genrer som lockar bred publik. Det blir så otrevligt i salongen att det tar från det roliga.

Men i lördags, med Lexie, det var så himla mysigt! <3 🙂 Sen handlade vi nya kuddfodral till soffan och cyklade hem för att äta middag med grannarna. Lexie däckade rätt hårt när vi kom hem. Men hon hade så himla roligt precis hela dagen och hon höll så fin form även på kvällen. Det är så härligt att kunna ge henne såna dagar ibland!

Lite mer vardagligt och inte så livsavgörande…

Sedan jag blekte håret i somras har jag haft såna problem med håret. Jag var så nöjd initialt – främst med färgen men sen gick det utför. Håret tog en sådan smäll av färgningen, sen sa frisören att det var jätteviktigt att jag använde silvershampo för att ta hand om färgen. Så det var jag så klart jättenoga med att göra. Tills jag duschade en kväll och håret var så torrt och slitet att det var en enda tova. Jag borstade och borstade och det följde med hur mycket hår som helst på borsten (kändes det som) och i samma ögonblick som borsten släppte håret var tovan precis lika stor som innan. Jag läste på själv och fick reda på att silvershampo absolut inte skulle användas varje tvätt. Om ens varannan. Yay. Så jag sa fakk it och körde flera inpackningar och nu har jag gått över till balsammetoden igen. Jag vet faktiskt inte varför jag någonsin slutade. Mitt hår mår så sanslöst bra utan shampo! Nu kör jag tvättbalsam, ett vårdande balsam och lite hårolja. Inte en enda droppe uttorkande och på en vecka har jag börjat trivas med håret igen. Så. Himla. Skönt. Shampo är onödigt ont asså.

Så skönt med ”levande” hår! xD

Häromveckan gjorde jag den smidigaste, mumsiga veganrätten hittils. No pigs in a blanket. Det är Anammas goda vegokorv inlindad i smördeg, körd i ugnen en stund. That’s it. Vår blev vegetarisk för vi hade vanlig smördeg i frysen jag ville bli av med. Men resultatet blir detsamma med vegansk smördeg. Så himla busenkelt och gott! Recept finns här, det tog verkligen ingen tid att laga och Lexie kunde vara med och hjälpa till att bygga. 🙂

Annars försöker jag mysa järnet med de mina varje chans jag får. Har dragit upp tempot igen för att gardera mig och distrahera mig från att sitta och känna mig kräkfärdig över tentamensresultaten som kan dimpa ner när som helst nu. Lexie har upptäckt nagellack och det är så himla kul faktiskt. Färg ska det va! Hon ska ha gult och rosa just nu.

Nämen då var semestern nästan slut…

…det gick fort. Fruktansvärt fort. Men på något vis känns det ändå inte så ångestladdat som det brukar. När man typ har panik för att semestern är slut för att det känns som att man inte haft någon eller är livrädd för att återgå till vardagen. Jag är inte så rädd som jag brukar känna mig så här inför. Jag känner mig mer sådär som jag känner när jag tagit ut mig riktigt hårt fysiskt och behöver ge lite till, lite längre. Ner med huvudet. Blunda. Andas in. Andas ut. Öppna ögonen. Upp med huvudet, tveka inte. Kör jävla järnet!

Vi väntade inte en sekund. I samma stund som det blev semester var vi halvvägs till Klevan (som för övrigt tydligen kallas för Kleffan av infödingarna…wooot?!) och när vi kom fram var det i vanlig ordning skål och bygg! 🙂

Vi byggde en inte så liten altan, hann en sväng om Skåne och tillbaka, byggde det sista på altanen, sen var det mer eller mindre bara att packa ihop sig igen. Som jag älskade att se tjejerna ihop! I lek, skratt, tjaffs och gråt. De skulle trösta, reta, busa, bossa, krama och trösta varann igen. De är fantastiska ihop. Älskade, älskade små! När de kom springande mot mig och bara kastade sig i famnen på mig på däcket. Jag tippade baklänges och sen låg vi bara där och skrattade och kramades. Finaste, älskade! Jag och Néa var själva med tjejerna för det mesta (Nej! Den fördelningen var vi inte helt nöjda med…:/) och tjejerna är ju som de är; 2,5 och 3 år. Med ALLT vad det innebär. Vi slet hår! Vårt eget då alltså! Lyckligtvis gick nästan allt att skratta åt – för de lever verkligen i sina egna små världar. 😀

Fredag eftermiddag (vi skulle (nog) åka på söndag) så ställde jag frågan om vi skulle göra något särskilt av lördagen istället för att packa. Bygget var klart och vi hade en hel dag kvar ihop. Så i bubbelpoolen mitt i natten planerade vi ihop en heldag på Borås djurpark. Vilken dag det blev! Tjejerna älskade det! Det blev en helt fantastisk dag! Bilderna får vara självförklarande – men jag tänker på den dagen och kan inte låta bli att le. Det är faktiskt sant för hela semestern. <3 Saknar er!

De sista två veckorna hemma har vi gjort minsta möjliga. Vi har varit på lite utflykter och trängt oss på hos vänner för att markera att vi är hemma… 😛 Har sett till att bada lite också så länge det går. Vi var ner till älven både häromkvällen och idag, det är så sanslöst varmt i vattnet! Det lär det inte vara så länge till med tanke på hur galet fort det blir mörkt här nu. Det är hips vips nästan mörkt på nätterna igen – bara sådär.

Nu ska jag göra mitt bästa att leka anka i några dagar. Känner stressen vilja bubbla upp över rädslan att misslyckas. Men nej. En sak i taget. Det är inte måndag förrän det är måndag och då ska jag börja med att strukturera upp de kommande veckorna lite så de inte bara försvinner för mig. Mindset, mindset on the wall – det här blir bra! KICKASS!

 

 

Hon sjunger med i Frozen…

…min älskade söta lilla skrutt! <3 Hon är för söt! Hon tar på sig sin ”Elsa”-kappa och sen är hon med i filmen. Så nöjd!

Jag måste få känna lite fest. Jag och Chrille skulle ju gått på dejt för första gången i år – på ett år – i fredags. Då blev vi av med barnvakt i sista sekund. I dag skulle vi bjudit ut päronen på lite uppklädd middag i solen. Nu är de sjuka så det blir inte heller av. Nu känns det som en halv evighet tills brorsan kommer. Det var nästa festliga grej jag hade att se fram emot. Tiden brukar ju gå fort emellan när de avlöser varandra, men det här var ju inge kul…

Idag ska vi göra Pride! Stan är aldrig så glad som när det är Pride, eller färgglad för den delen. 😛

Jag blir så arg när folk framställer Pride som någon slags värvningskampanj. Som om HBTQ-människor redan behandlas lika väl som cis. Som om det inte finns någon orätt att tåga för så då måste det handla om att man vill manifestera att HBTQ-läggningar är bättre än cis. För min bror blev inte pissad på där han låg på en gräsmatta och njöt en sommarnatt bredvid en kompis. För att de antogs vara gay.

Det senaste sjuka är ju vårdnadsgrejen. Är ni ett cis-par som skaffar barn via IVF med okänd donator så blir ändå mannen i paret automagiskt vårdnadshavare och pappa till barnet när det föds. Precis som vanligt.

Om ett lesbiskt par gör EXAKT samma sak så måste mamman som inte blir gravid adoptera sitt eget barn. För den processen tar ingen tid och innebär ingen osäkerhet?! En mamma hade fått ligga kräksjuk på sjukhuset med deras sjuka bebis för att hennes fru inte hade några rättigheter att ta beslut för barnet eftersom adoptionsprocessen inte var klar. För det innebär ingen risk för någon?!

De ska ändra den lagen nu. Men bara för de som väljer en känd donator. Motiveringen är att man vill uppmuntra till att ge barnet möjlighet att utforska sitt ursprung. Men man ställer fortfarande inga likartade krav på cis-par. Jag missar hur det här blir bättre…

Pride handlar om Christopher-street. För den verklighet de levde med där är fortfarande verklighet – även här. Pride handlar om att man inte ska behöva bli pissad i huvudet för att man älskar.

Som tur är verkar vi ha vädret med oss idag. Så i eftermiddag ska vi tåga järnet. Det känns extra viktigt nu med tanke på hur SD växer. Jag kunde förstå förra valets siffror. Folk är dumma när de är missnöjda. Men det här får det att vända sig i magen på mig.

Nåja.

Igårkväll satt Chrille och skruvade i datorn när Lexie kom och var nyfiken. Så då fick hon också skruva lite. Det var så himla fint. Jag blev så stolt. Där satt hon – utklädd till Elsa – och skruvade i en dator. Älskade älskade!

  

Dessförinnan hade hon ägnat dagen åt utklädning rent allmänt. Hon måste varit frusen… för vi skulle inte ut… xD