Välj en sida

Nu sliter det i hjärtat.

Nu är det den där tiden på året igen. SÅ mycket fint som händer och jag kan knappt bärga mig. Först kommer brorsan upp – nästa vecka rent av – på riktigt! Det ska bli så himla kul! Han har inte träffat Lexie på lite över ett år tror jag och han blir så paff när han får bilder och klipp över att hon är en människa nu. “Hon kan ju prata!” Ja, barn växer och så lär de sig prata… Chrille sa imorse att vi måste titta mer på Shaun the sheep med Lexie – för det är stumfilm… xD

Dessförinnan ska vi bjuda ut päronen på finmiddag. Det var egentligen en av deras julklappar från oss men vi sa redan då att det kanske är roligare att spara det till vårkanten (sommaren!). Mycket finare än vi haft nu av och till på sistone ska man inte hoppas för mycket på här uppe så nu blir det åka av!

Sen! Sen åker vi! Jag vet inte hur ofta jag måste påminna mig om att vi faktiskt var ner och hälsade på före jul. Det känns som mycket, mycket längre sedan. Men nu blir det snart igen! Och den här gången ska vi ha semester alla fyra samtidigt! Det minns jag nästan inte när det hände sist. Jag kände spontant när jag insåg det att det finns risk för lite väl mycket fest… 😛 Finns det något som heter så… Mja, mjo.. kanske… Vi får väl lägga upp någon plan som vi ändå inte håller. Så kan vi trösta oss med att vi åtminstone TÄNKTE vara förståndiga och vuxna och allt det där…

Den här gången ska vi försöka göra en snabbvisit i Skåne också om vi bara får löst boende i några dagar. Vi har bland andra två präster som blir lite tjuriga om vi inte hälsar på… 🙂 Präster ska man inte bråka med har jag hört sägas…

Nästa roliga att ta tag i blir hur jag ska lägga upp träningen under ledigheten. Jag måste ta mig en funderare om vad som är realistiskt och möjligt. Men jag vill samtidigt hålla mig på spåret. Jag känner att jag inte har några problem med att offra lite. Jag har mått bra på sistone. Jag vill må bättre. Det är lite småfarligt när jag mår bra insåg jag. Jag har ju märkt stor skillnad, inte bara i vad jag kan prestera men också på min kropp. Den är inte så… lös(?)…längre. Även om kilona rör sig ner långsamt så märker jag ändå skillnad på min kropp och det får mig att må bra. Men de gånger jag mår så bra – med hur jag ser ut, vad jag orkar – då glömmer jag bort att det går att må ännu bättre. Att det rent av är det som är målet. Det är så efterlängtat att trivas att jag blir lite dum i huvudet och tar i välmåendet dåliga beslut. Sen får jag börja om. Jag fick en sådan tankeställare häromdagen när jag behövde in till stan. Kände mig fin och stark hemma men så gick jag förbi en spegel inne i en affär och såg en helt annan människa. Den där som fortfarande har långt kvar. Jag måste kunna se henne utan att helt tappa välmåendet. Jag måste lyckas vara båda. Må bra, trivas med framstegen, känna dem och njuta av dem – utan att tappa sikte på att det är en bit kvar. Jag måste lyckas vara båda.

Det är nog min största utmaning.

Imorgon ska jag roa mig med sysslor här hemma. Har lite jobb att pyssla med på datorn och sen ska jag plantera om några plantor som har det trångt om jag hinner. Men mest ser jag fram emot att jag ska börja bygga listor! xD Mina älskade, fina listor! De hinner alltid bli kompletta eftersom jag påbörjar dem ett halv sekel i förväg och vi får överblick över vad som saknas. Sen behövs den gyllene regeln vid packning också förstås – för att det ska bli helt bra; “Inget stryks från listan förrän det är packat i en väska!”. Hahaha! Chrille förstår sig inte på mig och mobbar min CDO. Men vi har hittills alltid med oss det vi behöver! Just sayin’… 😉

Nej, idag ska jag minsann bjuda på lite bilder för omväxlings skull!

Puss och kram!

Inte min kväll..

…Ikväll när jag skulle ut och springa var verkligen allt emot mig kändes det som. Jag hade ingen lust, det kändes meningslöst, det började dessutom vara skymning och jag har ännu inte behövt springa i mörker. Men det är väl dags att jag vänjer mig.

Det är så jäkla komiskt faktiskt. Efter träning är jag hur pepp på mer träning som helst. Jag hade kunnat anmäla mig till ett maraton så pepp jag är! xD Före träning…not so much… Och värre blir det när det hinner gå för många dagar mellan passen. Då tappar jag verkligen all geist. Den här gången kom faktiskt livet mellan – och så måste det få vara. I måndags kväll fick Lexie någon fix idé om hon skulle sitta på köksstolarna och sätta upp fötterna på bordet. Det gick ju…dåligt. Pang bom, inget speciellt högt fall och hon verkade mest ha blivit rädd. Hon fick sitta hos mig och gråta ut och sen slog vi på Fixies och hon blev riktigt glad. Sen skulle Chrille lyfta upp henne på sin stol för att äta och då brakar hela himlen sönder och samman. Vi förstod inte om hon var rädd eller vad det var frågan om, tills Chrille ska klappa henne om ryggen över axeln och himmel min själ vad hon skrek. Så illa har jag nog aldrig mått av något som varit fel med henne. Satan så ont hon verkade ha! Det var ju inte mycket att diskutera. Det var ju inte som att vi tänkte sitta hemma och vänta på om/kanske/if det blev bättre när hon hade så fruktansvärt ont. Så då gjorde vi en kväll på akuten och träffade den vanliga strömmen sjukvårdare. Men när det väl var dags för ortopeden så fick vi inte reaktion på något vi gjorde. Läkaren hade tryckt, känt och testat rörlighet. Ortopeden behövde bara titta på henne för att konstatera att inget var sönder, och det hade vi insett också vid det laget. Hon hade fortfarande märkbart ont när hon belastade armen men hennes rörlighet var så pass återställd att det inte var tal om någon luxering eller något brott för den delen. Så det var ju bara att fara hem igen. Hon sov lite oroligt den natten och igår hade hon rätt ont fram till kvällen. Då hade det mesta försvunnit. Idag har Chrille varit hemma själv med henne och han har inte märkt något alls. Så imorgon kör vi förskola igen. De har uppdaterat bloggen både idag och igår och det känns som att hon missat en hel värld av skoj. Fan vad gött det är att känna så! Imorgon blir det tillbaka till världen av upptäckt, bus och gemenskap!

Men jag ska inte gnälla över dagen idag. Det kändes faktiskt bara bajs en kort stund sett till det stora hela. Jag avslutade dagen med att sätta full pott på en av webbuppgifterna i statistiken och nu har jag sprungit 2×2,5 km för första gången. Sist hade jag vätskat pinsamt dåligt under dagen och det fick sin konsekvens. Efter 3,5 km hade jag sådan djävla kramp i vaden. Det är verkligen löjligt vilken skillnad lite vatten gör. Idag har jag sett till att dricka et voilá – passet gick utan några problem, min bristande geist till trots. Nu är jag nyfiken på hur min tid utvecklar sig. Det ser fortfarande bättre ut för varje pass. Nu vill jag ju fortsätta hålla det! 🙂

Nej – nu ska jag spela lite CS med Chrille och varva ner. Sen kanske vi ser ett avsnitt Scrubs innan vi ska sova. Ingen heltaskig onsdag ändå.

Hej fredag!

…och hej insuttna studieplats! Ja, det är väl nästan hejdå så här dags. Klockan är nästan 15 och jag ska strax promenera ner till hörnan på huset och hämta Lexies. Det är SÅ jäkla snajsigt! 

Strax över tio timmar spenderade jag i den här stolen igår. Det riktigt effektiva arbetet kom till först de sista fem (vilket jag är tveksam till hur nöjd jag är med) men det blev mycket gjort på det stora hela ändå. Jag tycker om att sitta här. Jag kan sitta och titta på träden när jag tänker och det är inte så stökigt här. Eftermiddagar och morgnar är det knappt någon här alls. Igår kväll var jag nästan sist härifrån. Strax efter 18.30 checkade jag ut. Hade en datorlabb att göra så det vara bara att sitta. Den skulle egentligen vara mellan 16.30-18 men vid 14-tiden blev jag less på att bara sitta och plugga planlöst för att göra bort tid så jag drog ner Minitab (statistisk programvara i vilken vi gör våra datorlabbar) som jag visste att det fanns gratisversion till och bara gjorde den här istället. Det är inte filosofi direkt. Men så passade jag på att få gjort det mesta på rapporten när jag ändå satt och då tappade jag tiden lite. Helt plötsligt var jag övertygad om att jag hade schematid till 18.30 och att det var det Chrille räknade med och sekunden efteråt var klockan typ 18.40 och jag reste mig ur stolen. 

Då var det gode segt kan jag säga och jag var lagom pepp på att äntligen få komma hem. Jag hann precis busa lite med Lexie innan hon skulle sova. <3 Älskade unge! Hon fick ett sånt rus när jag kom hem. Hur kan hon älska mig så mycket!?

Ikväll ska vi handla och sen blir det nog faktiskt bara myskväll i rusket. Chrille sa något om vin och film. Yasspleasemorethankyou!

Så ska jag träna också. Höftpass idag och sen ska jag slänga in en extra löprunda imorgon bitti för nu börjar det vara frustrerande långt mellan löprundorna trots att jag just nu förbättrar tiden varje gång jag springer. Eller ja, mellan första och sista är det långt. Sen mellan sista och första är det regel bara en dag och det känns ganska perfekt. Jag hinner börja känna i kroppen att det var längesedan jag sprang och ju längre tid det går mellan desto tyngre blir nästa pass. Den känslan liksom. Om det alls går att förstå vad jag menar.

Okeeeej, jag hann visst inte publicera. Nu är klockan 22.13 och vi har haft pizzakväll, sett på The Circle och ätit chips och druckit vin, och jag har inte hunnit träna. Klockrent! Men mysigt! 🙂

Nu ska vi mysa en stund till. Lexie har redan hunnit vakna tokledsen en gång så vi får se hur natten blir. Sen imorgon ska vi på kalas. Det ska bli reuligt! Pusselismask for now! 🙂

Matematisk statistik

Visst låter det spännande….nja. Men nu ska jag jäklar’t ta den här kursen så jag slipper bäva inför den mer. Idag kör den igång och på fredag Branddynamiken. Första dagen har varit lagom antiklimaktisk. På skolan 08.00 och föreläsningen börjar 14.45. Men jag har haft lite att pula med på www.brinn.se och sen har jag börjat läsa i förväg. Det känns jäkligt bra faktiskt, att kunna ge mig själv ett litet “försprång” i läsningen. Men just idag går det segt.

Lexie kom inpromenerande till oss vid 01.30 inatt och tyckte att det var morgon-dags. Nu mamma! Stiga upp! Lyckligtvis somnade hon om – men hos oss. På sistone har hon haft någon jäkla fix idé om att hon måste ha mitt huvud som kudde. Vid fem-tiden ledsnade jag och vaknade och la mig på soffan och sov två timmar. Det är väl de två timmarna jag fått sova sammanhängande idag. Så – färdiggnällt.

Ikväll ska jag köra 2 km och just nu 13.33, i skrivande stund känns det bra. Pepp liksom. Challenge accepted! Men så fick jag i mig kaffe för en liten stund sedan… Vi får se hur det känns om en timme…xD

Nu ska jag fortsätta försprånga mig! 

Jag kan inte vara räddningsledare om jag inte kan vara brandman…

Den tanken. Den bara slog mig på käften sådär med två intervaller kvar av rundan när man släpar fötterna och bara precis tar sig fram. Plötsligt sprang jag igen. Den tanken alltså. Vilken eld jag kände att jag tände.

Nej, det finns ingen regel eller så som säger att man måste vara brandman för att få bli räddningsledare. Som brandingenjör kan man läsa ett påbyggnadsår i Revinge (den omtalade RUBen) och bli räddningsledare. Det finns heller inga fitness-krav för att sedan få tjänsten (även om yrket underförstått kan vara fysiskt krävande). Tanken som slog hade mer med min fysik att göra, hur pass tränad jag är (eller inte är…). Jag kan ju för fan inte leda en styrka om jag inte är tränad nog att vara en del av den. Det skulle vara helt befängt och jag skulle nog skämmas livet ur mig faktiskt. Det är definitivt inget ouppnåeligt mål – vilket ur min mun är sanslöst ironiskt med tanke på att jag idag tycker att fem sammanhängande kilometers jogging känns skrattretande. Men det är faktiskt inte det.

Jag tror att det började gro ett nytt mål i mig bara sådär. Nu är fortfarande målet att sätta de där fem kilometerna m.h.a FMTK. Men efter det har jag inte riktigt haft koll på vad jag ska köra vidare med. De har några andra program som även de successivt blir tuffare, men alla är på under tio veckor. Det känns inte som en nog långsiktig plan faktiskt. Jag får nog fundera mer på det där. Det är ju verkligen ingen hets jag har drygt två år på mig att återfå formen och förbättra den. Men det är i så fall nu jag bygger grunden – och det är rätt så jäkla viktigt för slutresultatet. Jag måste fortsätta varva kondition och styrka – så mycket vet jag helt säkert… Det är väl någon slags början.

Nu har jag tre veckor kvar på det här programmet. Fan! Om tre veckor ska jag kunna springa fem kilometer sammanhängande! Hahahaha! Jomen vafan – det kör vi på! Vi får se hur det känns efter det. Det enklaste vore ju att hitta ett färdigt program så att kroppen får variation både i konditionsträningen och i styrketräningen. Att ligga och köra 3000 armhävningar fem gånger i veckan gör dina muskler starka men det gör dig inte speciellt rörlig. Att bara ligga och köra långdistans gör dig uthållig, men skulle du behöva maxa kort och sedan köra vidare så är du körd. Så man får ju verkligen tänka till. Och sen ska ju jobbighetsgraden öka på något vänster också. Passen måste ju anpassas efter hand som man blir starkare… Men förstå att det här är en hel vetenskap alltså! Det känns jäkligt skönt att jag har tid på mig att komma på något vettigt. Sen sägs det att jag ska vara mamma, fru och student lite grann där vid sidan om också. Allt går – ish! Det viktiga är att jag håller igång just nu känner jag!

Men på riktigt. Jag fick ett mål – och ett ungefärligt måldatum. Är det inte det de säger att bra målbilder ska ha – bland annat? 😛

 

 

 

 

 

 

Det är jäkligt härligt att avsluta ett pass. Det känns bra liksom, särskilt när man klarat det hyfsat bra. Men grädde på moset är när man kan göra sin nedvarvning på sin egen udde i solnedgången. <3

Jag tänker på mina vader…

…nej det gör jag egentligen inte så mycket. Det är mycket annat på min kropp jag tänker på. Som skulle behöva förändras (inom ramen för vad som kan förändras utan kirurgi eller injektion då alltså!), som kan förändras, som kommer förändras. Och missförstå mig inte fel. Jag menar inte spår av att ha blivit mamma. Jag menar de där extra kilona som inte riktigt behövdes för att hon skulle kunna klämmas ut.

Men just mina vader är inget jag ägnat så väldigt mycket tanke. Visst är det trevligt att kunna låta en kjol eller klänning komma till sin rätt, men som sagt – jämfört med min mage och mina armar och alla hakor så är det inget jag reflekterar över.

Men nu över tiden när jag försökt få igång träningen så är det alltså just vaderna jag märkt en himla skillnad på. Det är ju trevligt förstås, meeeen… helt ärligt hade den förändringen kunnat få synas mer på typ magen… xD Att just vaderna av allt skulle bygga så himla mycket på så kort tid. Eller, jag vet ju sedan gammalt att jag bygger muskler fort när jag väl tränar. Men jag antar väl att det var ett tag sedan. 😛 Och det är ju inte världens mysterium att vaderna bygger när man springer. Haha! Meeeen, vafan?! Det var ju fett inte prioriterat att bygga vader just NU! xD

Igår körde jag sista 500+100 setet, nästa steg är 750+100 och efter det kommer kilometern! Hjälp! Om drygt en vecka ska jag springa en kilometer, fem gånger! Läskigt men coolt! Så bra som 500 känts kommer det nog gå bra. Jag är inte ett dugg orolig inför 750. Det enda jag är missnöjd med är tiden. Eftersom jag inte tränat på så länge har jag verkligen hållit stenhårt i det där med “LÅGINTENSIV löpning” – jag ska ta mig i mål! Nu tycker jag faktiskt att jag behöver börja göra lite bättre tider. Milen har jag aldrig sprungit på över en timme och det tänkte jag inte börja med nu heller faktiskt. Får se hur det ser ut när sträckorna blir längre. Det är svårt att skatta också när man går 100m varannan sträcka. Det påverkar ju så klart tiden. 

Nej! Nu ska jag repetera det sista delkapitlet om matriser så att jag kan gå på integralkalkylen imorgon. Den hann jag aldrig med sist jag läste kursen och det är en avsevärd del av tentan så där behöver jag lägga tid! Tjingeling!