Jag har sytt och sytt och sytt och sytt! Det blev gardin till Lexies rum av en stackars underbar stuvbit som bara blivit inknölad i ett skrymsle på Ohlssons. Det blev ny gardin till köket så vi slipper ha den alldeles för stora hissgardinen jag sydde till förra lägenheten. Och så fick jag äntligen sytt där kuddarna jag tänkt göra av tygresterna till babynestet. Det har blivit en fix idé av det där. De tygerna var bland det första hon såg och omgav henne när hon var trygg. Det känns sådär varmt i själen att få fortsätta omge henne med dem. Trygga associationer. Vad vet jag? Det är bara som jag inbillar mig. Det känns i varje fall bra. 🙂
Och Lexie fick solhattar av Lina! En hel drös fantastiskt fina! Hon kommer kunna ha en ny var dag. 🙂 Mamman kommer att ha seriös beslutsångest!
Det sista tyget har jag alldeles speciella planer för. Men det kommer det bild på i sinom tid. Ni får väl gissa tills dess 😉
Ja! Jag köpte ju trikå till tights också! Hittade några så himla fina tyger. Men de har jag glömt att fotografera. Det får bli bild vid något annat tillfälle… Helt garanterat när tightsen är klara dock. 😉 Det blir dock tidigast fredag. Naturligtvis hade de slut 1,5 cm resår när jag var där så det måste jag in och fixa imorgon när de har leverans. Vet inte alls vad jag ska sysselsätta mig imorgon… JO! Jag skulle kunna fortsätta på ett annat projekt jag påbörjat som tyvärr är süperhemligt. Annars kommer jag vara svårt uttråkad.
Nåja jag ska göra min man lycklig och ta datorn och joina honom i CS. Han har tjatat i dagar om att jag ska spela och jag har inte haft lust. Jag lämnar er med en bild på mina galningar som gör mitt liv alldeles för bra för att vara sant! <3
Idag har jag varit på skolan för att göra klart en retur jag fått på en uppgift. Skolan är verkligen en spökstad på sommaren. Helt plötsligt används föreläsningssalar som lagerlokaler och det springer runt hela sjok av städare överallt. Det är mycket märkligt med tanke på aktiviteten som är här normalt sett. Men helt sant är ju att det här är trevligt. Nu kan man sitta mitt i alltihopa och nynna med i musiken när man jobbar. Tummen upp på den! Igårkväll avslutade jag första löpveckan – igen. Vet inte om det är tredje eller fjärde gången… Tredje tror jag. Lol.
Blev lite småbekymrad imorse för jag hade ont i ena knät. Inte farligt men märkbart. Vi får se hur det går nu. Jag har ju inte pass varje dag så förhoppningsvis är det bara vilan där emellan knäna behöver nu i början.
Hittade ett smultronställe efter passet där jag stannade och stretchade. Det var en riktig vinstlott för det låg för det låg på en bank som gick rakt ut i älven där det var alldeles för blåsigt för myggor. Jo jag tackar! 🙂
Sämre ställen kan man avsluta träningspasset på!
Inatt sov Lepex i sitt eget rum – hela natten! Det är stört hur stor hon blivit helt tvärt. Visst med humörsvängningarna som hör till – men mest är hon bara så himla härlig. Berättar saker hela tiden, mycket viktiga saker. Hon har ett sådant roligt tonfall när hon pratar. ”Nu är det bäst att ni hör vad jag säger för det är det viktigaste ni någonsin kommer att höra! Ja!”. Typ. I veckan var min plan att sy lite sommartights till Lexie. Det är asläskigt. Jag har fått någon fix-idé i huvudet om att det är jättesvårt. Men använder man bara rätt stygn, tråd och nål så är det inte svårare än att sy en vanlig raksöm. Det är mer trikån som skrämmer mig lite. Att jag ska lyckas dra ut den medan jag syr så plagget blir vridet eller något annat dumt. Det ska bli skitkul har jag bestämt! Jag tycker det är fantastiskt kul att sy – man kan göra så häpnadsväckande stora förändringar med en raksöm. Det är ascoolt!
Jag fattas bara lite tyg för att sy tightsen. Funderar på om jag skulle ta mig till stan imorgon och fynda… Det bästa är ju att det inte behövs några mängder för att sy tights i Lexies storlek liksom. Sen att jag får ut upp till fyra gånger fler (om inte mer rent av) tights till samma pengar som om jag skulle köpt på affären, det är en ren bonus. Framför allt får hon så otroligt mycket finare tights. Det finns så fantastiskt många fina tyger att välja mellan och många är nattochdag mycket finare än någonting du kan hitta färdigt i affären! Så det är win-win-win-win för mig känner jag. 🙂
Ska söka gardintyg när jag håller på också. Till Lexies rum. Har inte hittat något vettigt än och det är galet naket utan. Men jag kan bara inte sätta upp vad som helst nu när hon fått det SÅ fint! Nej! Ska det göras så göras ska det ordentligt! 🙂 Måste hitta en lampskärm i lagom storlek också som jag kan klä om så hon får en lampa. Ja, det är ju några smågrejer kvar innan det är KLART.klart… Men ska det vara så ska det 🙂
Nu ska jag börja packa ihop mig här så vi kan hämta loppis och sen ska vi svänga förbi LinOlof med vattenmelon för de ska gräva upp halva sin tomt i dagarna och kan tänkas behöva vätskan.
Jag tycker hennes väg mot gåendet har varit den mest utdragna historien någonsin! Men det är kanske för att alla andra verkar ha såna dära ”första-stegen-moments” relativt tätt följt av fri gång. Lexie tog sina första steg… för länge, länge, länge, länge sedan. Jag minns knappt när faktiskt. Det känns som år sedan. Pinsamt. Efter det har hon inte direkt varit jätteintresserad av att gå själv. Och det är ju inget fel med det. Förr eller senare går de ju. Det hade varit en annan grej om hon verkligen inte kunde.
Men nu helt plötsligt. För en-två veckor sedan. Började vi märka tydlig skillnad. Mer och mer stående. Mer och mer ta sig runt på fötter och söka saker att hålla i för att slippa krypa. Idag har hon ju typ gått mer än hon krupit. Utan att hålla sig mer än med att hålla sig.
DET. ÄR. STÖRT. Jag som aldrig kunde tänka mig henne som en gående människa – för då är hon ju V.E.R.K.L.I.G.E.N inte bebis längre – och nu bara går hon. Plötsligt blev hon tre ggr större liksom.
Inatt fick vi ett infall också. Vafan vi testar söva henne i sitt rum bland alla sina saker. Jag var ju långt ifrån säker på att det alls skulle gå. Men jo. Klockan är snart midnatt och loppan sover i sitt rum än. Men ju senare det blir desto mer känner jag att jag kanske inte var helt, riktigt redo för det. Det känns lite otäckt att tänka på att gå och lägga mig bredvid hennes tomma säng…
Att vakna och inte se henne ligga där uppochner och tvärsikors. Det kanske lever lite spöken kvar i hjärnan sedan igår också. Hon började gårdagen fint med att trilla ner från vår höga säng och slå huvudet på vägen. Hon hade haft en stökig natt så att hon var trött efteråt kunde vi inte på rak arm dra slutsatser av. Vi bytte blöja, Chrille kollade hennes pupiller och sedan fick hon lite vatten medan vi skulle börja med frukost. Det tog några minuter och sen spydde hon upp vattnet. Vi sa mer eller mindre hjärnskakning och akuten i kör. På med kläder, Chrille hämtade bil och när jag höll på med Lexie gjorde hon mig så himla rädd och lugnade mig på samma gång.
När jag satt och drog på henne tröja satt hon bara där alldeles lealös och orkade knappt bära kroppen. Jag klämde åt hennes händer och fick knappt någon respons alls. De bara hängde där. Men så gick jag för att borsta hennes hår – jag vet inte – man gör det när man är frisk så det skulle jag. Och när jag var klar och la ner borsten så tog hon upp den precis som vanligt och skulle borsta sig själv…precis som vanligt. Där och då var det så sanslöst skönt att se henne vara sig själv. Om så bara för en liten stund. Hon skulle ta på mig mina solglasögon också när jag stod och plockade fram hennes solhatt. Såna små saker alltså. Hon var hon ändå. Så illa kunde det väl ändå inte vara?
Det var det inte heller. Dagen är en lång och tråkig historia. Trött och medtagen var så illa som det blev. Efter prover och kontroller och grönt ljus sov hon i en väldig massa timmar under dagen. Sen på kvällen var hon sig själv igen. Bara sådär.
Vi fick rent av komma hem på kvällen.
Så ja, det sitter säkert kvar i hjärtat mitt.
Det är häftigt att det funkade ikväll och hon verkar verkligen älska sitt rum. Så mycket en 1,5 åring kan… 😛 Så på så vis känns det ändå bra. Det är bara mammahjärtat som ska vänja sig också… Den här kärleken är så underbar och så smärtsam på samma gång! Min älskade, älskade, älskade lilla skatt!
Skor är på riktigt ena riktiga mirakelmaskiner! Jag fick äntligen mina nya skor och kom ut på första rundan igen och hade inte ont! Vid ett tillfälle pirrade det till lite grann i ena knät men jag tror det var mer knät som utbrast: ”OMG! Hon rör på sig igen!”. Det var så himla skönt.
Det skakade ju inte att vädret var med mig…
Nu är de sista tentorna avklarade och det gick, ja – vi får se. Den ena kan ha gått, den andra kändes skit. Jag hann inte ens färdigt. Utnyttjade tiden helt värdelöst gjorde jag och hängde upp mig på grejer helt i onödan. Faran med att få ha kurslittersturen med sig på tentan antar jag…
För att supa väck ångesten har jag låst in mig på Lexies rum i några dagar. För nu blir det jävlarimig rum av det! (Något ska jag fan göra rätt!)
Alla har vi vårt sätt att hantera ångest. 😉
Nu ska det målas ett sista varv med den gula färgen. Sen ska Chrille sätta kabelkanal och borra hål för gardinstång medan allt torkar ordentligt. Sen får vi se hur allt ser ut när alla 150m tejp är nere…
Nu ska jag kolla om Chrille lyckats söva Lexie eller om han somnat själv sen ska jag tvätta ett tråg… igen… 😛
Mitt uppe mellan tentor och jag känner paniken. Men. Andas ut och andas in och på’t. Vill så gärna kunna få lägga de här under bältet nu. Göra någon skillnad på listan med kurser som ska tenteras. Chrille har varit en hjälte nu under tenta-p när jag behövt sitta på okristliga tider och cramma.
Ja, det är ju bara att vänta och se resultatet. Nu ska jag sitta med övningstentor i brandberäkning och hoppas, hoppas att det får ångesten att släppa lite och gör det där sista för att jag ska klara mig! Hejja hejja!
I helgen var det mors dag och vilken mors dag det var. Vi gjorde väl egentligen inget fruktansvärt anmärkningsvärt. Lexie och Chrille kom med en liten present på morgonen; en underbar, fin liten Florin-väska som jag önskat mig så länge. Sen hade vi bestämt att vi skulle på kosläpp så vi trotsade regnet och åkte ut till Ale. Tillsammans med halva resten av världen, kändes det som. Kul ändå att så många inte räds lite regn med sina barn.
Lexie hade skitkul! Kossorna hoppade, skuttade och råmade och Lexie svarade.
Efteråt körde vi Biltema-lunch, eftersök av morsdags-gåva till svärmor och sen spenderade vi resten av dagen hos päronen. Inget anmärkningsvärt men som jag kände lyckan hela dagen! Lever faktiskt på söndagen än idag. Vi hade så mysigt hela dagen!
Chrille och Lexie passade på att måla lite på lördagskvällen medan jag satt och tentapluggade…
…den blir fullständigt bortblöst när hon mitt i det värsta – när hon är som allra tröttast – kryper upp i min famn, kramar om mig hårt och ska gömma hela ansiktet i min hals. Hos just mig. Trots all otillräcklighet jag känner så är det ändå mig hon är trygg hos när hon mår som sämst. Hon vill till mig när det är som värst. Trots att jag inte alltid räcker till. Hur ödmjuk blir man inte av det?! Hur stort är inte det? Den fulmkomliga tilliten. Den fullkomliga tilltron. Till mig?! Lilla, lilla mig…
Att få gömma sig i min hals räddar hela hennes värld.
Som jag hoppas att jag lyckas med åtminstone det. Att vara hennes trygghet i stormen. Lyckas jag bara med det kan allt annat kvitta.
Vi fick förresten reda på varför hon haft så ont. Det var inte bara förkylning; öroninflammation på vänsterörat hade hon fått till på köpet. Så nu har Lexie påbörjat sin första antibiotika-kur (usch!) och inatt har vi fått sova alla tre. Tänk vad människa man blir igen direkt.
…man behöver den… Den här veckan har varit riktigt jävlig faktiskt. Ovanpå alla labbrapporter som ska in typ nyss (en ska bokstavligen in om 8 minuter – väntar med spänning på att labbkompisen ska bli klar) så blev loppan sjuk i tisdags. Det var så pass att förskolan fick skicka hem henne för att hon fått feber. Den här gången har hon åkt på en särskilt elak bacill och hon har haft hemskt ont, både i öron och i halsen. Hon har fått ett helt batteri av mediciner för att lindra och dämpa och högläge men det har inte hjälpt mycket. De senaste två nätterna har vi inte sovit mycket, natten mot igår undrar jag om det blev något alls egentligen. Man förlorar verkligen förståndet när man är så fysiskt och känslomässigt utmattad och inte får sova. Jag blir verkligen dum i huvudet och arg och dum i huvudet. På så många sätt. Blir arg på Lexplex mitt i natten när hon vaknar var femte minut eller varje gång hon hostar och är arg och stretar och skriker och gråter om vart annat, vill komma, får komma, men blir ändå inte nöjd. När det verkar som att hon skriker bara för att skrika, gråter bara för att hon kan. När det känns som att man gör allt mellan himmel och jord och det ändå inte hjälper, när man själv tycker att det borde. Men för henne är hela livet bara fel. Hon har ont och kan inte ligga och får inte ro när hon ska sova och är antagligen minst lika utmattad som vi och kan inget annat än att gråta och bli arg. Men när man är sådär dum mitt i natten fattar man inte det. Man tänker det, men det får inte känslan av frustration och ilska att försvinna. Det går liksom inte in ordentligt. Då är det kortslutning i hjärnkontoret som aldrig annars. Aldrig är jag så dum som då. Aldrig är jag så otillräcklig som då.
Hon vaknar igen nu så jag får pysa. Jag la henne nyss. Tredje natten alltså…
Idag har jag roat mig med att skriva en av alla mina omtentor på förmiddagen och nu efter lunch ska jag träffa labbgruppen och multitaska craz-y-style. Finns hög risk för kaos in the brainmachine känner jag. Men det är helt sanslöst hur mycket vi har att göra just nu. Jag förstår verkligen inte hur den här läsperioden har planerats och det är på fullaste allvar folk som funderar på att tenta av ena kursen efter sommaren för de bara inte vet hur de ska hinna tentaplugga nu. Vi håller på med två regelrätta labbrapporter på engelska – den ena ska dessutom redovisas muntligt – och en stor räkneuppgift som sammanfattar hela den ena kursen och ska lämnas in. Inom den kommande 1,5 veckan. Typ. Där tillkommer returer på labbar och uppgifter som redan är inne och de här labbarna så klart. Det är oklart var tiden ska komma ifrån. Inget av det här är ju tidskrävande heller. Alls. 😛
Igår gick vi ”skyddsrond” i ett anvisat labb. Vi ska skriva en enorm rapport om brandrisker, hantering och förvaring av ämnen, vilka reaktioner det finns risk för, problemområden och förbättringsråd, bl.a. Det är den här vi sen ska redovisa också. Väntar med spänning på när paniken ska kicka in…
… Vi har förresten slutat amma. Bara sådär. Sedan… Fan jag kommer knappt ihåg! What?! Två veckor sedan igår vill jag säga, eller är det tre? Att jag inte skrev ner det! Vafan?!
Jag är stolt. Kan man säga så? Eller nöjd? Stolt eller nöjd över att jag orkade, eller lyckades?. Nästan 16 månader var ingen lek alltid. På slutet var det ju mest för hennes skull, även om det så klart var mysigt ibland, att bara få ha henne sådär nära och sådär liten. Men jag höll ut för det skulle inte vara för alltid och när det tog slut skulle det kännas kort, kort, kort. Och slut skulle det vara helt hipp som happ. Jag ville unna henne det där hon älskade så mycket under den korta tid hon skulle vilja. För det är ju så kort tid. Mitt mål(?) – om jag ens kan kalla det för mål – var ju att finnas för henne. Amma så länge hon fick något av det och ville och jag inte blev inlagd på psyket. Typ. Framför allt ville jag inte att varken hon eller jag skulle styras utifrån. Av vad andra tycker är ”rätt tid”. Det är jag nöjd med att jag höll hårt i.
Slut var det, verkligen hipp som happ.
Hon vaknade en natt, var ledsen, men ville bara inte tutta. Det var ju lite av en pärs i sig. Jaha! Vad gör vi nu? Typ. Men det gick ju bra.
Just nu är hon ganska mysig om nätterna faktiskt. Chrille söver henne nästan oftare än jag nu och hon vinkar och säger ”hejdå” när de går in i sovrummet. Sen brukar hon vakna mitt i natten och vilja komma. Hon brukar kunna vara ganska arg där men så kryper hon ur famnen på mig och ner mellan oss och där somnar hon, bara sådär. Oftast sover hon ganska… rättvänt(?), men sen vissa nätter alltså! När hon prompt ska ligga tvärs över sängen med fötterna och/eller huvudet under någon av oss. Så flyttar man efter för man kan ju inte ligga PÅ henne och hips vips ligger man knappt i sängen längre… 😛
Vi försökte ju tvinga fram något där när jag hade så ont och det blev ju verkligen kaos. Både i henne och i mig. Så sket jag i det och höll ut istället och nu har det liksom bara hänt. Smärtfritt. Jag kan knappt tro att vi inte ammar längre. Det känns skönt och konstigt och… konstigt. Och lite sorgligt. Vårt alldeles egna speciella band är liksom borta. För att bli ersatt av ett annat så klart. Men det är ändå något som är borta liksom. Min lilla skrutta. Hon är så stor. Jag försökte aldrig riktigt föreställa mig den här kärleken innan för jag visste att det inte gick. Men jag hade aldrig kunnat drömma! Vilken fullkomligen skräckinjagande och underbar kärlek! Jag förstår inte var lyckan kom ifrån. De är verkligen så mycket mer än jag någonsin kunnat drömma de där två! <3
Min träningsglädje blev förresten kortvarig. Jag började ha ont i knäna redan under passen förra veckan. I lördags var det dags för 100+200 och det gick skitbra. Jag orkade utan några som helst större problem… Om man då bortser för att jag fick bråka med mig själv hela vägen i mål för att jag hade så satans ont i knäna. I måndags fick jag åka hem på dagen och sitta med värmepaket på benen hela dagen för att lindra. Idag har det börjat kännas bättre. Jag är fortfarande lite halvt småhalt på båda sidor stundtals men det är bättre. Men frustrationen nu är maxad. Jag har börjat träna och det går bra, och så händer det här. Det verkar inte som att något är trasigt, frågan är bara vad det är jag gjort fel då för att få så himla ont. ÄR jag för tung? Har jag för lite kläder på för lederna? Behöver jag knäskydd? För säkerhets skull har jag bokat tid hos sjukgymnasten på fredag. Känns dumt att åka dit först efter att knäna har packat ihop – om det är det som är på g. Det går ju så mycket bättre än jag trodde och jag vill verkligen att det här ska fungera nu!
Det var så jäkla skönt med en kvällstur. Jag kände mig så kick-ass!
Nu är jag ju självklart extra nervös inför upptrappningen. Nervös men pepp. Ikväll blev jag lite småbekymrad också. Jag fick lite ont i knäna. Jag vet ju att jag är tung, knäna lär ta stryk lite nu i början. Men jag tror mer på att jag har ont på grund av hur den här veckan sett ut. Det har verkligen gått från 0-100.
Förra veckan var jag sjuk och veckan innan gjorde jag två av tre pass. Den här veckan har jag kört alla pass, cyklat mer än 40 minuter med lutning och en väska på 10 kg tre av dagarna. Jag är ganska övertygad om att det är det som är boven i dramat. Det har varit en ganska plötslig omställning för knäna.
Jag hoppas verkligen inte det är min vikt som bråkar med dem!
Jag har klarat en hel vecka! Alla pass! Utan problem! Jag är bortom nöjd!
Igårkväll avslutade jag första löpveckan – igen. Vet inte om det är tredje eller fjärde gången… Tredje tror jag. Lol.
Det är mycket nu… 
