Vi passerar snart en månad här och det är, blandat.
Missförstå mig rätt. Vi är så himla nöjda med att vara här. Vi har bara inte haft en chans att känna det än. Det har varit. Kaos.
Första veckan nere sprang jag bara och handlade. Det saknades basicgrejer i huset, vi hade inget skafferi, Chrille hade inget kontor. Det var inte bara att packa upp eftersom ägarna lämnat oerhört mycket personliga saker i huset. Så vi fick stuva, fixa lite ny förvaring och vänta in flyttbilen med oerhört många grejer. Vi tog ju med Lexies garderob till huset och det var ett sjuhelvetes jävla bra beslut. Ursäkta svordomsraljangen. Jag känner frustrationen, kaoset och stressen av den där första veckan bubbla upp bara jag tänker på det.
Jag. Ville. Aldrig. Se. En. Affär. Igen.
Då såg vi också första antydan till att Lexie påverkades. Men, inte konstigt. Allt var. Upp. Och. Ner. Hon har varit en fullkomlig hjälte.
Vi var sjukt hjärntrötta!
Veckan efter kom brorsan och hans pojkvän upp och skulle vara hos oss i 9 dagar. Det var sååå härligt. Det var så klart påfrestande i kaoset förstås. Men det är något särskilt när brorsan kommer. Han hjälper till så mycket och fixar och donar och lagar mat. Det är mer som att man får lite extra hjälp hemma när van kommer. De var ju inte hemma hela tiden utan gjorde en hel del utflykter själva. Men när de åkte klappade vi ihop fullkomligt. Både jag och Chrille blev sjuka. Lexie var dunderförkyld en dag och sen gick det typ över. Vi var sjuka hela veckan. Den veckan började inskolningen också och det är en helt galen historia det också. Men… mer kaos.
Den här veckan inleddes med att jag åkte upp till Luleå redan i söndags kväll för att skriva tentor. Sen har det varit kaos. Jag har haft extremt långa, tunga dagar, Chrille har jonglerat jobb och inskolning själv. Räddningen var att jag fick Linamys eftersom jag bodde hos henne. Men. Kaos.
Jag kom hem igår. Den mest smidigt, osmidigt försenade resan någonsin. Flyget var 1h och 15 min sent och jag trodde att jag skulle missa tåget. Som tu var lyckades jag ha lite is i magen och löste inte ny biljett direkt. Då visade det sig att tåget var nästan 2 h sent. Perfekt tänkte jag. Strax innan tåget skulle gå visade det sig dock att det i och med förseningen fick slutstation i Norrköping istället. Så det var bara att springa till pendeltåget när vi landade i Norrköping.
Sen ovanpå allt så har både jag och Chrille gått och oroat oss för Lexie hela veckan. Vi har sett saker både på henne och på förskolan som oroar oss. Och att vara så långt borta då… nä fy fan.
Imorse hade vi en riktigt bra lämning. Hon verkade mest lite blyg, kanske lite trött än. Men glad! Vi får se vad som händer framöver.
Jag var så knäckt och så lycklig när jag äntligen fick krama min familj igen!
Idag har jag mått så dåligt. Jag har känt mig ledsen hela dagen. Med en klump i magen. Som att jag bara ville kypa ihop och gråta utan att vara det minsta gråtfärdig.
Det är mantrat jag försöker hålla med mig själv. Gården är fantastiskt. Huset är så himla mysigt. Man får ”lära” sig det och vi får lösa problem med det som finns tillgängligt. Med det går! Det är så svårt att smälta att det här är vår verklighet.
Linköping är så himla fint! Himlen är så stor! Är det verkligen här vi ska bo?!
Försöker släppa känslan av semesterstress. Det känns ju som att vi är på tillfälligt besök och ska försöka hinna alla 100 grejer vi vill göra. Framför allt med MaNéa! Men! Vi behöver inte alls det. Vi kan ta en kaffe typ, när som. För vi bor här nu.
Det här är utsikten från allrummet på ovanvåningen. Det kommer att vara Chrilles utsikt när han jobbar i fyra månader nu. Vår utsikt varje dag när vi vaknar!
Jag är så pepp på lägenheten nu. Jag har inte vågat hoppas på den, tänka på den. Allt har känts så skört, overkligt, som att det kan bli ogjort i en handvändning. Nu känns det mindre så. Jag har lite kvar att göra bort på skolan. Men det känns inte så… liv och död.
Vi har kört förbi lägenheten flera gånger redan, den är ju på vägen in till MaNéa. Det känns så sjukt att se den på riktigt och inte bara på nån ritning. Den är där, den är snart klar, den är VÅR! På jätteriktigt-svartpåvitt-låstkontrakt!
Jag längtar efter att kunna cykla överallt.
Vi kom ner i torsdags och första morgonen i huset låg jag och drog mig. Chrille och Lexie gick ner och fixade frukost.
Jag kom ner och hittade dem så här. Sån jäkla lycka! <3 Lexie har varit rätr toppad, inte så konstigt alls. Men än så länge verkar allt vara positivt. Hon tycker gården och jordbruket är superspännande och är så lycklig när hon ser alla djur. Flugorna stör hon sig på, men det går ändå så stört mycket bättre än jag var rädd för. Rummet verkar hon dock lite besviken på. Hon har ju lite svårt att hålla isär flytten till huset och flytten till lägenheten och verkar ha väntat sig ett stort stortjejsrum redan nu. Rummet i huset är pyttelitet. Inatt rullade hon till på köpet ur sängen.. ? Sen har jag inte kunnat sova mer. Får se om vi kanske behöver köpa en såndär IKEA sarg. Det är ju ingen jättegammal IKEA-säng hon har nu så den borde ju passa.
Men det här kommer funka så bra de här fyra månaderna! Och jag kommer få en drömhöst! Huset är omringat av psykomorlönnar och bokar. När löven slår om kommer vi bada i höstglöd! Det kommer vara helt underbart!
Nu är vi på väg till Chrilles syrra och ska övernatta där. Ska bli himla mysigt faktiskt och Lexie är supertaggad.
Idag har vi packat, kastat det sista och börjat städa. Vi tyckte så synd om Lexie där vid lunch så Chrille packade ihop henne och åkte till Leos där de sen fick sällskap av kompisar.
Sen släppte han av henne hos päronen och kom och hjälpte mig. De senaste dagarna har det blivit jobbigt för henne. Men hon har varit så jävla stark och tåligare än man någonsin hade kunnat förvänta sig! Älskade unge. En dag till. Sen är det bara vi och vägen.
Det har jag lite svårt att greppa.
Jag och Chrille satt på Alcatraz och väntade på maten när han tittade på mig och sa ”om tre dagar sitter vi och dricker öl med MaNéa”… Jag bah huh? ..?
Han hade lika gärna kunnat prata grekiska med mig. Betydelsen av de där orden går inte in. Att det kommer flyttgubbar…ja… idag! Går. Inte. In.
Då är det kanske bäst att jag försöker sova lite istället så jag orkar dagen. Hotellfrukost imorgon! ? Så mycket fattar jag…??? Är så trött att jag nog är lite trasig nu…?
Lägenheten har sakta men säkert slutat kännas hemma efter hand som allt åkt ner. Nu är allt nerplockat och i eftermiddag har spöket från vårt hem verkligen hemsökt mig. Jag hör dunset av toalettdörren i byrån trots att byrån är borta sedan flera dagar. Jag är på väg att lägga saker på hyllor som inte längre finns, sträcker mig efter saker som ligger nerpackade i lådor, söker utrymmen som är borta. Jag gick in i köket nu innan jag la mig och kunde fortfarande känna vårt köksbord där, ljudet av våra stolar mot golvet, Lexie som stöter mot bordet när hon klättrar upp i sin stol. Hennes och Chrilles fingrar mot bordet när de leker en av sina buslekar. Det är bara… borta.
Jag gick mot Lexies rum, dörren som vanligtvis är stängd nu, varifrån man ibland kan höra djupa suckar eller oroligt jämmer så här dags. Den står vidöppen, därinne är det ljust som ute och det finns bara en tom garderob, en tom byrå, några isärskruvade hyllor och Lexies packade väska. Det enda som vittnar om att vi varit här är väggarna. Mina fina väggar. Över 150 meter maskeringstejp drog jag för att ge henne något alldeles speciellt och eget och vackert. Det skulle vara hennes – och tryggt. Jag ser fortfarande Lexie sitta på stolen framför fönstret och läsa bok för sina gosedjur. Jag hör hennes fötter mot golvet när hon springer från vardagsrummet till sitt rum för att hämta sin stora spade och ila tillbaka. Vaiana kan ju inte vara den enda som paddlar i sången!
Det är inte Lexies rum längre.
Vi har inget hem längre.
Det gör mig så himla ledsen just nu.
Det känns inte riktigt som att vi är på väg mot ett nytt hem än heller. Huset kommer vara härligt på så många sätt, men det kommer också vara tillfälligt och på intet sätt vårt. Det känns otryggt på något sätt. Ostabilt.
Just ikväll gör det ont att vara här där det spökar så mycket av vårt hem. Det finaste hem vi haft. Det lyckligaste hem vi haft.
Nu hoppas jag bara att jag får somna fort så att det kan bli imorgon. Vi har fullt upp imorgon. Det är lättare när det är fullt upp.
Jag förstår fortfarande inte vad som kommer hända på tisdag.
Det känns fortfarande som att vi stökar inför den mest onödigt, katastrofalt, fånigt komplicerade semesterresan någonsin.
Fortsättning följer…
Min dotter är förresten en riktig jävla superhjälte! ❤?
Jag har ju alltid dissat det där med nyårslöften lite sådär hånfullt. Det har aldrig handlat om att idiotförklara någon så mycket som grejen i sig. Det där med att lägga en lista med måsten som under alla omständigheter skall slutföras på en redan full vardag. Jag föreställer mig att det för ganska många bara blir en ångestgrej till på högen. Men så satt jag och läste Elaine Eksvärds blogg igår och fick ett nytt perspektiv på hur man kan tänka när det gäller nyårslöftena. Hon bygger en lista med saker hon vill göra. Inte en lista med mål eller saker som ”ska”. En sån lista behöver inte vara realistisk, den måste inte uppfyllas, och den är enbart fylld av saker man själv vill göra. Inga ”borden” eller ”måsten” eller ”vore bra”. Bara vill. Bara sånt som kittlar sådär gott i magen som man går och längtar efter. En sån lista kan jag definitivt tänka mig. En lista med allt positivt jag vill jobba mot under 2018 – bara för att jag vill. En lista där jag inte låter mig begränsas av det som är möjligt utan bara går bananas på allt jag skulle vilja…
Jag har bara tänkt på det över dagen idag men känner direkt att det kan bli en ganska lång lista… typ 😛 Framför allt känner jag mer att jag vågar vilja saker när jag tänker efter. Förra året inleddes ju med att hela livet var på prov, ett experiment. Förskolan vet man inte om den funkar direkt, plugget visste vi inte om det skulle fungera i kombination med hur väl förskolan fungerade. Jag vågade inte lova bort någon tid alls till någon – inte ens mig själv, och så har hela året fortlöpt trots att det dykt upp grej efter grej som jag SÅ velat engagera mig i! Nu känns det som att jag kommer kunna. Nu känns det som att jag kommer våga mer. Tänk vilket år det kan bli!
2018 skulle jag vilja…
Äta mindre kött.
Bli bättre på att laga vegetarisk mat.
Fortsätta bygga upp min kondition och styrka men också göra en märkbar skillnad på min vikt.
Bli färdig med alla kurser jag har kvar.
Lägga undan telefonen mer och bli bättre på att inte sitta med den när jag är med Lexie.
Tänka på hur jag pratar med Lexie och vad jag säger. Vad tar hon med sig av det jag säger – oavsett vad jag menar?
Ringa en människa varje månad, bara för att tjöta (Hej Néa!). När året är slut ska jag ha ringt mer än en person. xD
Springa en mil.
Gå på fler dejter med Chrille.
Göra fler utflykter med Lexie.
Skapa färre missförstånd.
Åka till De Bästa, mer än en gång.
Gosa med Nomnom.
Mindre socker i livet (ironiskt nog så är vi asduktiga på att hålla undan socker från Lexie men syndar ganska flitigt själva… :P).
Inte falla in i perioder av dålig kommunikation hemma för att vardagen tillfälligt äter upp en.
Sy mer.
Sticka mer.
Sydagar med Lina.
Sitta och se flickorna leka ihop.
Prata mer engelska med Lexie!
Börja jobba – som brandingenjör.
Tjejkvällar!
Tacka ja till att vara delaktig i fler engagemang!
Mota fler hjärnspöken.
Jamen det där kan väl få vara en bra början kanske. Saker jag tänker på sådär lite halvspontant. Jag kommer bara på mer jag vill ju längre jag sitter. Men det där kan vara en bra lista att kika på när det är lågt och man inte vet vad man jobbar för. Komma ihåg grejerna som får det att pirra i magen. Det ska fan upp på listan!
Komma ihåg grejerna som får det att pirra i magen!
Ha ett underbart nyår och jag hoppas så att det här året som alla andra blir ert! Jag saknar er och längtar tills vi ses igen. Nu rockar vi det här året! <3
När man har semester utan att det känns som semester. Just så har det varit. Dels har det varit ganska lång stilltje nu när Chrille söker jobb. Men så har Lexie också haft sommarlov, om än något kortare än mitt. Det har varit utmanande att ha henne hemma på heltid men också helt underbart. Hon har ett sådant där ryck nu igen och det har hänt så sanslöst mycket bara senaste månaden! Hon är en helt ny, underbar, busig, knasig unge med en massa humor och lika mycket humör. Hon är så himla häftig!
Nu börjar dock stilltjen röra sig mot sitt slut med besked. Imorgon ska jag börja omtenta-plugga. Dessutom är det nu dags att lägga de sista stora krafttagen på föreningens hemsida innan vi släpper en helt ny fin sajt. Äntligen har jag löst allt som stört mig snyggt. I vintras blev jag tvungen att hafsa ihop en ny sajt lite hipp som happ på grund av en uppdatering som lämnade templatet obrukbart. Men jag har inte varit nöjd med resultatet och det har stört mig. Den nådde inte alls upp till min ribba. Men nu! Nu ser det asnajs ut och jag har suttit och pillat över sommaren för att få till optimala lösningar. Men jag får visa om en dryg månad – fram tills dess är det fortfarande hysch-hysch.
Det är så mycket med skolan jag inte lyckas slå huvudet runt. Att jag bara läst en termin sedan mammaledigheten; det känns som mycket, mycket mer. Att jag börjar trean nu! Jag kommer få pussla lite för att få in det jag har missat och det jag behöver göra om. Men trean! Whaaat?! Det är tre terminer kvar liksom!!! Trean är sista hela årskursen vi läser!!!! Det är stört att jag kommit så långt ändå! Det här börjar kännas mindre och mindre som ett evighetsprojekt och det har börjat pirra i min bralla!
Bara för att jag är jag så har jag nayurligtvis gått vidare till att nojja andra saker nu. Kommer jag klara jobbet så bra som jag vill? Jag kommer ha min fina examen, men kommer jag verkligen vara kompetent? Kommer jag – som inte är lika nybakad som en 23-åring, eller lika ung och fräsch för den delen – passa in som grönjöling? 29-årig mamma till 3-åring. Och det är innan jag ska till RUBen.
Japp. Den typiska studenten. Det är jag.
Finns det inget att nojja över så hittar jag på något. Finns det massor att nojja över så hittar jag mer. Jag har aldrig påstått att jag har alla kameler i kanoten.
Just nu känns det – nervöst, pirrigt och ivrigt. På både gott och ont. Förhoppningsvis känns det lite bättre imorgon när jag fått koll på överblicken.
Nu ska jag strax lägga en unge som ser alldeles för pigg ut för mammans bästa. Sedan känns foten så pass bra att jag vill försöka mig på 10x(400+100) lite försiktigt. Det blåser lite mer idag så förhoppningsvis blir det inte lika tungrott som sist. Håller tummarna för att jag lyckas med det här utan att skada mig på något nytt sätt. Hejja hejja!
