Välj en sida

Vi var på bio!

Ons-sön förra veckan var Chrille i Stockholm på kurs för att bli certifierad HLR-instruktör åt Röda Korset. Jag fick nåt galet infall, gick in på SF och upptäckte att Bamse och dunderklockan fortfarande går på bio! Så jag bokade snabbt platser till lördagen och började spinna planer. Tänk så glad hon blivit om vi kunde cykla in till stan nu när trottoarerna är snöfria (inte grusfria dock..xD)! Så fredagskvällen ägnade jag åt att plocka av den gamla cykelstolen och montera den nya. Mamman roade sig, barnet sov. Det var en smula…tajt… att skruva av och till. Hahaha! Jag stod på balkongen och svor över hela grannskapet över att man ska bygga allt så jävla kompakt hela tiden. Det kan hända att cykelprojektet distraherade mig en smula, maten blev helt förstörd och mamman sa fakkit. Så vi landade så här…

I lördags cyklade vi in lite tidigare – biljetterna skulle hämtas 12.30, filmen började 13. Vi kom fram vid 11.45 och Lexie hade ingen aning om vart vi skulle. Helt ärligt hade jag kunnat hålla dagen där för hon var så jäkla nöjd över att ha fått komma ut och cykla. 😛 Men vi passade på att äta mumslunch i stan och sen gick vi till biografen för att handla popcorn. Jag sa faktiskt inget till henne utan hon fick upptäcka själv efter hand. Så stora ögon, så spännande, vilken grej! Familjebio är stört mycket trevligare än vanlig bio. Vi var 6-7 familjer i lilla salongen så det var ju långt ifrån fullt. Men det fanns något slags outtalat samförstånd om att barn låter när de tittar på film. Inga suckar, inga sura miner – barnen tyckte det var himla spännande och behövde brista ut i häpnad då och då – och det var okej. Men man höll det på en rimlig nivå. Det var ingen som lät barnen prata vilt eller stöka runt. Men de fick finnas liksom. Vet när vi varit och sett äventyrs- och scifi-filmer före Lexie. Där finns inget sådant samförstånd i publiken – trots att alla är mycket väl medvetna om att filmerna drar en blandad publik med allt från 10-11 åringar i salongen och uppåt. Då är det sjukt suckigt och kasta blickigt och man kommer med sura kommentarer. Njae… Det där med bio har förlorat charmen för mig – åtminstone när det gäller Blockbuster genrer som lockar bred publik. Det blir så otrevligt i salongen att det tar från det roliga.

Men i lördags, med Lexie, det var så himla mysigt! <3 🙂 Sen handlade vi nya kuddfodral till soffan och cyklade hem för att äta middag med grannarna. Lexie däckade rätt hårt när vi kom hem. Men hon hade så himla roligt precis hela dagen och hon höll så fin form även på kvällen. Det är så härligt att kunna ge henne såna dagar ibland!

Lite mer vardagligt och inte så livsavgörande…

Sedan jag blekte håret i somras har jag haft såna problem med håret. Jag var så nöjd initialt – främst med färgen men sen gick det utför. Håret tog en sådan smäll av färgningen, sen sa frisören att det var jätteviktigt att jag använde silvershampo för att ta hand om färgen. Så det var jag så klart jättenoga med att göra. Tills jag duschade en kväll och håret var så torrt och slitet att det var en enda tova. Jag borstade och borstade och det följde med hur mycket hår som helst på borsten (kändes det som) och i samma ögonblick som borsten släppte håret var tovan precis lika stor som innan. Jag läste på själv och fick reda på att silvershampo absolut inte skulle användas varje tvätt. Om ens varannan. Yay. Så jag sa fakk it och körde flera inpackningar och nu har jag gått över till balsammetoden igen. Jag vet faktiskt inte varför jag någonsin slutade. Mitt hår mår så sanslöst bra utan shampo! Nu kör jag tvättbalsam, ett vårdande balsam och lite hårolja. Inte en enda droppe uttorkande och på en vecka har jag börjat trivas med håret igen. Så. Himla. Skönt. Shampo är onödigt ont asså.

Så skönt med “levande” hår! xD

Häromveckan gjorde jag den smidigaste, mumsiga veganrätten hittils. No pigs in a blanket. Det är Anammas goda vegokorv inlindad i smördeg, körd i ugnen en stund. That’s it. Vår blev vegetarisk för vi hade vanlig smördeg i frysen jag ville bli av med. Men resultatet blir detsamma med vegansk smördeg. Så himla busenkelt och gott! Recept finns här, det tog verkligen ingen tid att laga och Lexie kunde vara med och hjälpa till att bygga. 🙂

Annars försöker jag mysa järnet med de mina varje chans jag får. Har dragit upp tempot igen för att gardera mig och distrahera mig från att sitta och känna mig kräkfärdig över tentamensresultaten som kan dimpa ner när som helst nu. Lexie har upptäckt nagellack och det är så himla kul faktiskt. Färg ska det va! Hon ska ha gult och rosa just nu.

Nämen då var semestern nästan slut…

…det gick fort. Fruktansvärt fort. Men på något vis känns det ändå inte så ångestladdat som det brukar. När man typ har panik för att semestern är slut för att det känns som att man inte haft någon eller är livrädd för att återgå till vardagen. Jag är inte så rädd som jag brukar känna mig så här inför. Jag känner mig mer sådär som jag känner när jag tagit ut mig riktigt hårt fysiskt och behöver ge lite till, lite längre. Ner med huvudet. Blunda. Andas in. Andas ut. Öppna ögonen. Upp med huvudet, tveka inte. Kör jävla järnet!

Vi väntade inte en sekund. I samma stund som det blev semester var vi halvvägs till Klevan (som för övrigt tydligen kallas för Kleffan av infödingarna…wooot?!) och när vi kom fram var det i vanlig ordning skål och bygg! 🙂

Vi byggde en inte så liten altan, hann en sväng om Skåne och tillbaka, byggde det sista på altanen, sen var det mer eller mindre bara att packa ihop sig igen. Som jag älskade att se tjejerna ihop! I lek, skratt, tjaffs och gråt. De skulle trösta, reta, busa, bossa, krama och trösta varann igen. De är fantastiska ihop. Älskade, älskade små! När de kom springande mot mig och bara kastade sig i famnen på mig på däcket. Jag tippade baklänges och sen låg vi bara där och skrattade och kramades. Finaste, älskade! Jag och Néa var själva med tjejerna för det mesta (Nej! Den fördelningen var vi inte helt nöjda med…:/) och tjejerna är ju som de är; 2,5 och 3 år. Med ALLT vad det innebär. Vi slet hår! Vårt eget då alltså! Lyckligtvis gick nästan allt att skratta åt – för de lever verkligen i sina egna små världar. 😀

Fredag eftermiddag (vi skulle (nog) åka på söndag) så ställde jag frågan om vi skulle göra något särskilt av lördagen istället för att packa. Bygget var klart och vi hade en hel dag kvar ihop. Så i bubbelpoolen mitt i natten planerade vi ihop en heldag på Borås djurpark. Vilken dag det blev! Tjejerna älskade det! Det blev en helt fantastisk dag! Bilderna får vara självförklarande – men jag tänker på den dagen och kan inte låta bli att le. Det är faktiskt sant för hela semestern. <3 Saknar er!

De sista två veckorna hemma har vi gjort minsta möjliga. Vi har varit på lite utflykter och trängt oss på hos vänner för att markera att vi är hemma… 😛 Har sett till att bada lite också så länge det går. Vi var ner till älven både häromkvällen och idag, det är så sanslöst varmt i vattnet! Det lär det inte vara så länge till med tanke på hur galet fort det blir mörkt här nu. Det är hips vips nästan mörkt på nätterna igen – bara sådär.

Nu ska jag göra mitt bästa att leka anka i några dagar. Känner stressen vilja bubbla upp över rädslan att misslyckas. Men nej. En sak i taget. Det är inte måndag förrän det är måndag och då ska jag börja med att strukturera upp de kommande veckorna lite så de inte bara försvinner för mig. Mindset, mindset on the wall – det här blir bra! KICKASS!

 

 

Nu sliter det i hjärtat.

Nu är det den där tiden på året igen. SÅ mycket fint som händer och jag kan knappt bärga mig. Först kommer brorsan upp – nästa vecka rent av – på riktigt! Det ska bli så himla kul! Han har inte träffat Lexie på lite över ett år tror jag och han blir så paff när han får bilder och klipp över att hon är en människa nu. “Hon kan ju prata!” Ja, barn växer och så lär de sig prata… Chrille sa imorse att vi måste titta mer på Shaun the sheep med Lexie – för det är stumfilm… xD

Dessförinnan ska vi bjuda ut päronen på finmiddag. Det var egentligen en av deras julklappar från oss men vi sa redan då att det kanske är roligare att spara det till vårkanten (sommaren!). Mycket finare än vi haft nu av och till på sistone ska man inte hoppas för mycket på här uppe så nu blir det åka av!

Sen! Sen åker vi! Jag vet inte hur ofta jag måste påminna mig om att vi faktiskt var ner och hälsade på före jul. Det känns som mycket, mycket längre sedan. Men nu blir det snart igen! Och den här gången ska vi ha semester alla fyra samtidigt! Det minns jag nästan inte när det hände sist. Jag kände spontant när jag insåg det att det finns risk för lite väl mycket fest… 😛 Finns det något som heter så… Mja, mjo.. kanske… Vi får väl lägga upp någon plan som vi ändå inte håller. Så kan vi trösta oss med att vi åtminstone TÄNKTE vara förståndiga och vuxna och allt det där…

Den här gången ska vi försöka göra en snabbvisit i Skåne också om vi bara får löst boende i några dagar. Vi har bland andra två präster som blir lite tjuriga om vi inte hälsar på… 🙂 Präster ska man inte bråka med har jag hört sägas…

Nästa roliga att ta tag i blir hur jag ska lägga upp träningen under ledigheten. Jag måste ta mig en funderare om vad som är realistiskt och möjligt. Men jag vill samtidigt hålla mig på spåret. Jag känner att jag inte har några problem med att offra lite. Jag har mått bra på sistone. Jag vill må bättre. Det är lite småfarligt när jag mår bra insåg jag. Jag har ju märkt stor skillnad, inte bara i vad jag kan prestera men också på min kropp. Den är inte så… lös(?)…längre. Även om kilona rör sig ner långsamt så märker jag ändå skillnad på min kropp och det får mig att må bra. Men de gånger jag mår så bra – med hur jag ser ut, vad jag orkar – då glömmer jag bort att det går att må ännu bättre. Att det rent av är det som är målet. Det är så efterlängtat att trivas att jag blir lite dum i huvudet och tar i välmåendet dåliga beslut. Sen får jag börja om. Jag fick en sådan tankeställare häromdagen när jag behövde in till stan. Kände mig fin och stark hemma men så gick jag förbi en spegel inne i en affär och såg en helt annan människa. Den där som fortfarande har långt kvar. Jag måste kunna se henne utan att helt tappa välmåendet. Jag måste lyckas vara båda. Må bra, trivas med framstegen, känna dem och njuta av dem – utan att tappa sikte på att det är en bit kvar. Jag måste lyckas vara båda.

Det är nog min största utmaning.

Imorgon ska jag roa mig med sysslor här hemma. Har lite jobb att pyssla med på datorn och sen ska jag plantera om några plantor som har det trångt om jag hinner. Men mest ser jag fram emot att jag ska börja bygga listor! xD Mina älskade, fina listor! De hinner alltid bli kompletta eftersom jag påbörjar dem ett halv sekel i förväg och vi får överblick över vad som saknas. Sen behövs den gyllene regeln vid packning också förstås – för att det ska bli helt bra; “Inget stryks från listan förrän det är packat i en väska!”. Hahaha! Chrille förstår sig inte på mig och mobbar min CDO. Men vi har hittills alltid med oss det vi behöver! Just sayin’… 😉

Nej, idag ska jag minsann bjuda på lite bilder för omväxlings skull!

Puss och kram!

Jag vet inte ens vad jag ska kalla det här…

…det är nerver hela dan nu! Hela veckan! Med extra smältost på. Jag är konstant nervös nu. Precis. Hela. Tiden. 

Jag har mycket kvar men det är samtidigt så nära att jag kan känna smaken. Nu ska jag liksom börja visa att jag kan något. Att jag är brandingenjör? Jag har fortfarande en del tentor som släpar som jag betar av efter hand. Men det stora, det väsentliga, det brandingenjörsmässiga – det är snart klart. I en av kurserna vi läser nu upprättar vi brandskyddsdokumentationer, gör riskbedömningar på objekt, gör brandsimuleringar (som ligger och jobbar i DAGAR på datorn)… Jag sitter och gör saker som… som jag faktiskt kommer få betalt för snart. Det är skitspännande! Det vi gör nu känns så himla bra! 

Men jag är så jävla rädd! Inget jobb jag någonsin haft har krävt att jag kunnat något. Väktarutbildningen fick jag efter att jag blivit anställd då företaget stod för den. Värdjobbet baserades förvisso helt på personlig lämplighet. Men det fanns inga som helst krav på att man kunde något speciellt. Arbetsgivaren har alltid lärt mig det jag behövt veta. Det enda jag behövt göra egentligen har varit att sätta intervjun. Jag tror inte jag har varit på en intervju där jag inte fått jobbet sen, haha! Men som sagt. Det har inte funnits något särskilt kunskapskrav alls. Men nu…

Nu är hela grejen att jag ska kunna något alldeles speciellt.

Det är så jävla läskigt! Kan jag verkligen något? Jomen det gör jag ju. Jag hade inte blivit godkänd annars. Jag dras bara konstant med känslan att jag vill kunna det ännu bättre men saknar tid för att verkligen grotta ner mig så mycket som jag hade velat. I typ allt. Men det är stört – jag kan fortfarande sitta med kursare och känna mig så himla rådum. Som ett tåg hette det ja… Jag var dum som ett tåg men jag skulle få mvg på provet. Gaaah! Som att jag på något vis är för dum för det här trots att vi alla läst och blivit godkänd i samma saker. 

Jag skulle behöva en sådan brutal exorcism för de här satans spökena låter mig inte vara. Jag motar 10 bara för att upptäcka att de ynglat av sig… 

Men det finns en annan känsla också som får det att gå runt. Jag är så JÄVLA pepp! Jag tror det läcker lite för mycket när jag träffar arbetsgivare… (A) 😛 Men jag är så jävla pepp! Så, SÅ, SÅ! Jag kan inte bärga mig! Jag sneglar på BBRen som ligger bredvid mig och känner “YASS!”. Less do diiis! 

I helgen fick jag ha sydag med Lina och fick klart tröjan jag bara hann klippa ut sist. Sen fick Lexie sin födelsedagspresent också! Bästa tant Lina! <3 Den här veckan är så jäkla bra! Det är fullt ös, men det håller. Igårkväll blev jag paniktrött en sväng, men annars rullar det bara. Hoppas nåt fastnar också! 🙂

 

Nyår!

Jag har ju alltid dissat det där med nyårslöften lite sådär hånfullt. Det har aldrig handlat om att idiotförklara någon så mycket som grejen i sig. Det där med att lägga en lista med måsten som under alla omständigheter skall slutföras på en redan full vardag. Jag föreställer mig att det för ganska många bara blir en ångestgrej till på högen. Men så satt jag och läste Elaine Eksvärds blogg igår och fick ett nytt perspektiv på hur man kan tänka när det gäller nyårslöftena. Hon bygger en lista med saker hon vill göra. Inte en lista med mål eller saker som “ska”. En sån lista behöver inte vara realistisk, den måste inte uppfyllas, och den är enbart fylld av saker man själv vill göra. Inga “borden” eller “måsten” eller “vore bra”. Bara vill. Bara sånt som kittlar sådär gott i magen som man går och längtar efter. En sån lista kan jag definitivt tänka mig. En lista med allt positivt jag vill jobba mot under 2018 – bara för att jag vill. En lista där jag inte låter mig begränsas av det som är möjligt utan bara går bananas på allt jag skulle vilja…

Jag har bara tänkt på det över dagen idag men känner direkt att det kan bli en ganska lång lista… typ 😛 Framför allt känner jag mer att jag vågar vilja saker när jag tänker efter. Förra året inleddes ju med att hela livet var på prov, ett experiment. Förskolan vet man inte om den funkar direkt, plugget visste vi inte om det skulle fungera i kombination med hur väl förskolan fungerade. Jag vågade inte lova bort någon tid alls till någon – inte ens mig själv, och så har hela året fortlöpt trots att det dykt upp grej efter grej som jag SÅ velat engagera mig i! Nu känns det som att jag kommer kunna. Nu känns det som att jag kommer våga mer. Tänk vilket år det kan bli!

2018 skulle jag vilja…

  • Äta mindre kött.
  • Bli bättre på att laga vegetarisk mat.
  • Fortsätta bygga upp min kondition och styrka men också göra en märkbar skillnad på min vikt.
  • Bli färdig med alla kurser jag har kvar.
  • Lägga undan telefonen mer och bli bättre på att inte sitta med den när jag är med Lexie.
  • Tänka på hur jag pratar med Lexie och vad jag säger. Vad tar hon med sig av det jag säger – oavsett vad jag menar?
  • Ringa en människa varje månad, bara för att tjöta (Hej Néa!). När året är slut ska jag ha ringt mer än en person. xD
  • Springa en mil.
  • Gå på fler dejter med Chrille.
  • Göra fler utflykter med Lexie.
  • Skapa färre missförstånd.
  • Åka till De Bästa, mer än en gång.
  • Gosa med Nomnom.
  • Mindre socker i livet (ironiskt nog så är vi asduktiga på att hålla undan socker från Lexie men syndar ganska flitigt själva… :P).
  • Inte falla in i perioder av dålig kommunikation hemma för att vardagen tillfälligt äter upp en.
  • Sy mer.
  • Sticka mer. 
  • Sydagar med Lina.
  • Sitta och se flickorna leka ihop.
  • Prata mer engelska med Lexie!
  • Börja jobba – som brandingenjör.
  • Tjejkvällar!
  • Tacka ja till att vara delaktig i fler engagemang!
  • Mota fler hjärnspöken.

Jamen det där kan väl få vara en bra början kanske. Saker jag tänker på sådär lite halvspontant. Jag kommer bara på mer jag vill ju längre jag sitter. Men det där kan vara en bra lista att kika på när det är lågt och man inte vet vad man jobbar för. Komma ihåg grejerna som får det att pirra i magen. Det ska fan upp på listan!

  • Komma ihåg grejerna som får det att pirra i magen!

Ha ett underbart nyår och jag hoppas så att det här året som alla andra blir ert! Jag saknar er och längtar tills vi ses igen. Nu rockar vi det här året! <3

[easy-image-collage id=1907]