Välj en sida

Glutenfritt

Här i våras så började vi misstänka att jag har hudceliaki. Celiaki är ju inte som det ofta i vardagligt tal benämns en intolerans eller en allergi. Det är en autoimmun sjukdom som gör att kroppen förlorar förmågan att smälta/bryta ner gluten. Det är vanligen associerat med magrelaterade problem och kan ha 100 möjliga symptom och reaktioner. Hudceliaki är en sådan avart, där symptomen visar sig i huden. Även här är det individuellt hur svåra symptom man får och i vilken omfattning. Det finns människor med celiaki som lever helt symptomfritt. Man kan dessutom leva bra många år utan symptom och sedan plötsligt börja få. Jag har nog haft symptom ganska länge. Jag fick lite prickar på överarmarna typ. Såg mest ut som lite fräknar och har aldrig varit något problem. Men så i våras började de sprida sig och klia – vilket också är ganska typiskt.

Eftersom en 100% diagnos innebär en biopsi av tarmen kändes det smidigare och säkrare att bara ta det lugnt med gluten ett tag och se om det blev bättre. Efter att nästan ha uteslutit gluten helt i några veckor slutade det klia. Efter ytterligare några började prickarna blekna. På semestern blommade det upp igen eftersom det inte var någon som visste om det än så det var ju svårt att ta hänsyn till när vi blev bjudna. Som tur var återgick det inte till ruta ett och det hann aldrig börja klia ordentligt igen, hann bara börja känna av det lite grann.

Nu sedan vi kom hem och jag har kunnat ha full kontroll över maten så har det lugnat sig igen och prickarna har börjat blekna riktigt fort igen. Men man ska ju veta att det kan ta ett år eller så innan huden är återställd på glutenfri kost. Ja! Det är dessutom ärftligt. Det hade jag dock ingen aning om innan.

Men i hela den här vevan började jag följa ett instakonto som drivs av en mamma vars son har celiaki. Hon blev engagerad i matlagning när han fick sin diagnos för hon ville kunna fortsätta laga varierad, hälsosam mat trots att den var glutenfri. Resultatet blev en hel uppsjö lånade och egna recept som hon delar på hemsidan och på insta delar hon mängder av variationer efter hand som de provar sig fram. Så mycket god mat! Och med fokus på hälsa. Varje rätt kan skalas ner i grundkomponenter och allt finns där; en bra fettkälla, protein, kolhydrater, vitaminer. Har börjat prova hennes recept och det är SÅ gott! Igår höll jag på att offra lite känsel i handen när jag gjorde hennes mexican rice och det var det nästan värt! Bästa risrätten! Så himla smidig för du kan bygga upp hur många rätter som helst runt den, och har familjen olika behov är det en så smidig utgångspunkt som alla sen kan kombinera lite olika till. Just för att den är både glutenfri, mjölkfri och vegansk. Jag stekte citronkryddad kyckling till och skulle haft avokado till själv men den råkade jag visst glömma. Lite grönsaker på det och sen är saken biff!

Mexican Rice Bowl

Det är helt klart värt att kika in om ni saknar uppslag och vill hitta nya, fräscha mumsiga alternativ. Det bästa var att Lexie ÄLSKADE DET! Vi hade bara i en halapeño men hade nog kunnat ha i en halv till utan problem. Men det var lika asgott ändå!

Jag har verkligen fått bilden av att det är en kamp att leva glutenfritt. Det fanns inga alternativ, de som fanns var dyra (det är en del iofs) och det var så mycket man fick offra. Det roliga är att jag upplever det mindre och mindre så nu. Nu undviker jag inte alla spår av gluten och det hade blivit lite knepigare förstås. Men det finns mängder av pasta-alternativ – vissa bättre än andra – så det behöver man inte gå miste om. Brödet saknar jag inte så mycket för det åt jag knappt. Men det finns asgott. glutenfritt knäcke! Jag har lärt mig göra glutenfri pajdeg och det var egentligen inget märkvärdigt. Än så länge har jag inte provat på att göra bakverk, där får jag nog läsa på mer. Det finns ju färdiga mjölmixar att köpa men det blir sanslöst dyra kakor på det. Det finns så fantastiskt många idéer bara man googlar lite och lär sig kemin i bakning lite bättre. Vad behövs för att få till en bra deg. Vad behövs för att den ska få bra konsistens och smak. Kan man det finns det ju massor av saker man kan byta ut glutenråvaror med. Jag såg ett zucchinibröd härom dagen som såg så jäkla gott ut! Såg ut som helt vanligt mörkbröd, det är jag pepp på att prova.

Det roligaste har varit att inse hur många alternativ som faktiskt finns om man vågar lämna de typiska svenska ramarna om vad som gäller för husmanskost och vad den ska göras av. Det är mjöl i sås, i panering, i pajskal, i pasta, i rostmackan, i palten, i tårtan, i bullan… Allt det här går att göra mumsigt och mjölfritt och oftast är det inte krångligare i det minsta. Man får lära sig något nytt – helt klart! Men lite ny kunskap är väl inget att vara rädd för? Den är varken dyr eller besvärlig. 🙂

 

Practicing that growth mindset…

Ojsan – glömde visst publicera det här igår…

I vanlig ordning har jag TED-at på lunchen idag. Min egen lilla zone-out stund att fylla med inspiration, motivation, nya idéer och tankar. Idag handlade det om mindset och det psykologer kallar for growth mindset, ur ett skolperspektiv. Jag har läst en del om vikten av rätt mindset förut och helt övertygad om vikten av att uppmuntra barn till utmaningar och problem. Det är något man kan göra så enkelt som att berömma deras ansträngning istället för resultatet. Jag vet inte hur många studier som gjorts i ämnet men återkommande är att barn som bara beröms för resultatet av det de gör blir som en inte så märklig följd bara blir intresserade av resultatet. Det som är anmärkningsvärt är hur de reagerar när de misslyckas – för misslyckas gör vi ju. Hela uppgiften blir negativt laddad och de kopplar misslyckandet till sin förmåga, sitt värde. De barnen har dessutom påvisat högre tendens att ta till fusk för att lyckas. Allt för att återställa sin självbild – eftersom den enbart blivit kopplad till ett lyckat resultat och inte hur hårt de jobbat på vägen dit eller allt de lärt sig.

I en studie jag minns särskilt gav man barn ett prov. De fick höra att de blev godkända om de klarade det provet. Det var ett enkelt prov som alla klarade, vilket var tanken. Sedan blev de erbjudna att skriva ett till svårare prov. Det här andra provet var helt frivilligt och påverkade inte deras resultat. Barn som hade ett growth mindset – som blivit uppmuntrade att försöka, kämpa, prova igen och igen, som blivit uppmuntrade när de klurade på saker och funderade helt oavsett resultatet – tackade i alla fall ja till det andra provet. De fick inte alla godkänt men det var inte deras mål heller. De ville ge sig på svårare uppgifter, testa knöligare tankenötter, lära sig något svårare och gick igång på det. De resultatorienterade barnen tackade alla  nej till det svårare provet. De hade fått sitt resultat och var helt ointresserade av ett svårare prov. De var mer benägna att tro att de inte skulle klara det ändå och rädda för det.

Förstå vilken skillnad rätt beröm gör! Just den här psykologen pratade om ett nytt betyg som jag tycker verkar helt fantastiskt. Tänk er om ni, när ni gick i skolan, fått betyget ”inte än” istället för ”underkänd” eller än värre ”F” för fail. Vad hade det gjort med er självbild och ert självförtroende under skoltiden? Hur hade den förändringen påverkat de val ni gjorde efteråt? Tänk om elever som det går dåligt för fick tro att de kunde? Fick höra av läraren som de söker bekräftelse av att de skulle klara det – de var bara inte riktigt där än? Istället för att höra att de var underkända, misslyckade. Tänk om de kunde uppmuntras att se värde i allt de lärt sig på vägen istället för det där betyget som knäcker själar? Jag ser en sådan oerhörd potentiell kraft i de där två små orden; ”inte än…

Jag har bara börjat byta mindset nu – 27 bast och universitetsstudent. Det är till stor del just universitetsstudierna som tvingat mig till en förändring. Jag vet inte hur många tentor jag struntat i att skriva fram till för något år sedan för att jag inte trodde att jag skulle bli godkänd och då var det inte lönt. Och vi ska inte ens prata om de jag faktiskt blivit underkänd på… Men på universitetet funkar det så. Du läser mer, räknar mer, övar mer och försöker igen. Det funkar inte att lägga sitt värde i betyget och enbart betyget när man måste använda det man blivit godkänd på när du fått alla dina resultat. Jag känner det mer och mer för varje kurs nu; hur jag verkligen vill kunna allt ordentligt för att det här sen ska föreställa min yrkeskompetens. Jag pluggar mindre och mindre för tentan och mer för att förstå och kunna.

Jag vet att jag rantat om det förut, men jag har alltid fått höra att jag skulle bli så himla mycket till höger och vänster. Redan när jag var liten deklarerade folk från alla möjliga håll hur jävla ”lyckad” jag skulle bli. Vad fan nu än det betyder… (Jag tror inte det var livet jag har nu de tänkte sig tyvärr.) Jag minns vilken ångest det satte i mig tidigt. Men när jag fick sämre resultat (och vi snackar vg istället för mvg, så stört var det) var det plötsligt allt som betydde något och betyget berodde helt på att jag var dum, misslyckad, lat, oförmögen. Det var vad jag fick höra av de jag sökte bekräftelse hos när jag hade behövt höra att jag skulle klara det ändå. Nej, hade jag en gång misslyckats så var det kört. Sen skulle jag misslyckad, oförmögen och allt vad jag var ändå ”lyckas”. Jag gillar hur jag fick förutsättningarna för det… Märk hur jag fortfarande var mer än godkänd och samtidigt misslyckad…

Jag kan frustreras rent fruktansvärt när jag tänker på vilken skillnad det gjort för mitt beslutsfattande om jag faktiskt trott att jag kunde. Om jag inte varit så lamslaget rädd för att misslyckas att jag bara lät bli. Det var ju så jag valde utbildning från början. Tänk om jag fått gå på det där gymnasiet med stört höga antagningspoäng och faktiskt känna att jag hörde hemma där. Det sörjer jag enormt. Jag gick i tre år och vågade inte närma mig någon för jag var så vettlöst rädd att de skulle upptäcka hur dum jag egentligen var och att jag inte hörde hemma där. Det kommer jag ihåg att jag tänkte jämt – det knyter sig i bröstet bara av tanken på den tiden. Den tiden är en sådan törn. Särskilt när jag ser vilka fantastiska vänskaper som bildades runt mig.

Growth mindset handlar inte om att tro att man står över misslyckanden eller misstag. Growth mindset handlar om att tro på att man kan utvecklas och bli bättre. Tänk vilken skillnad det skulle göra om man misslyckades med något men inte var brydd? För man var trygg i sin övertygelse att man kunde bli bättre och lyckas till slut. Det är möjligt för mig att förbättra mig, det är möjligt för mig att lära precis vad som helst. Det är en övertygelse jag önskar att jag haft tidigare…

 

 

 

Ingens jävla vecka.

Så. Bra precis så. Kvällen gick, hon hade lite ont på kvällen men lite Alvedon senare så sov hon, sådär. Dagen efter ingenting, tredje dagen på förskolan, då! Katastrof. Det visade sig efter en andra tur till sjukhuset (eftersom primärvården över huvud taget inte gick att få tag på) och röntgen att hon fått en fraktur på nyckelbenet. Det gick ytterligare en dag och det började gå åt rätt håll, sen sträckte hon sig på något skumt sätt när hon skulle ner från soffan hos farmor och farfar. Tillbaka på ruta ett, check! 

Vi har inte sovit den senaste veckan känns det som. Lexie har av och till haft så ont. Så, så ont! Hur förklarar man för henne att hon inte kan ligga på ena sidan? Att hon inte kan stötta sig på armen? Hur ber man om ursäkt tillräckligt när man råkar lyfta henne dumt så att hon får ont? Efter två eftermiddagar hemma och en dag hemma i ren utmattning så känns det som att jag är en hel läsperiod efter i schemat. Jag. Förstår. Inte. Idag kom jag en bit i ena kursen. Men det är den andra kursen som är problematisk. Huvudet ner och fokusera. Det ska gå!

Nu verkar det gå åt rätt håll igen så nu håller vi koll. Inga fler bakslag. Idag har hon varit extra huliganbanan deluxe med smultron på så det är ju lätt som en omelett… Lyckligtvis läker de ju så övermänskligt fort di här smau. Mitt lilla hjärta! <3

Jag har inte lyssnat igenom den plattan Kelly Clarkson släppte 2016 förrän nu. En låt förstör mig fullständigt. Äter upp mig gör den. Jag fryser fast när jag hör den. Jag var inte redo för den.

…smygtitt…

Kom ju på helt apropå att jag faktiskt kan dela länk till mitt mästerverk nu… Det är bara att gå in och kika. Sajten är full av överraskningar! 😉 😉

www.brinn.se 

Nu ska jag fortsätta pressa kemi. Längtar till torsdag-fredag just nu! Då ska jag sy!!! 

…”kul att du noterade det, men det känns irrelevant för den kompetens jag besitter och som jag är säker på skulle vara av glädje för er”…

En av de där saker som kan äta upp mig lite grann när jag tänker på jobb OCH oroar mig är det där med min ålder. Nu verkar förvisso inte så många av de som läser till brandingenjör komma nybakade från gymnasiet 18 bast. Men ändå… Jag kan inte låta bli att fundera på hur jag ska bemöta den frågan, det är ju inte helt osannolikt att den kommer – tänker jag. Hur svarar jag på ett sätt som vänder en ganska utdragen soppa till min fördel. Det har aldrig fallit mig in att jag inte behöver svara på den frågan. Att den inte behöver ställa mig mot väggen så att säga.

Jag skulle bara kunna svara som ovan. På ett trevligt sätt. Antalet arbetsföra år ska inte kunna användas som någon slags valuta av arbetsgivare som om vi vore kor. Jag kan göra ett bra jobb – är det intressant eller inte?!

Citatet har jag snott av Elaine Eksvärd. Hon bloggade om Karriärtips och just det här var ett av dem. Låt inte frågor om din ålder (vare sig den är hög eller låg) köra över dig och din kompetens. Just citatet i rubriken fastnade jag på. Jag har inte alls sett på det så. Eller, jo det har jag. Men jag har aldrig föreställt mig att jag skulle kunna svara så och dodga frågan. Eller behålla fokus på rätt sak rättare sagt. 

Det är lite roligt för jag har aldrig följt någon ”kändisblogg”. Det gör jag väl inte så slaviskt nu heller, men jag började följa Elaine lite här i våras efter att hon var här och föreläste och jag har fastnat lite. Jag tror det är lite hennes barndom som gör att jag fastnar. Just att hon är så öppen med att det där sätter sina spår – och inte för en viss tid. Det går aldrig ”över”. Nu sitter jag inte och säger att våra upplevelser är jämförbara. De är ju helt olika. Det har ju hänt oss helt olika saker. Men vi bär båda på ärr på grund av det vi upplevt som barn. Det är befriande att se en så framgångsrik kvinna och mamma vara så öppen med att barndomen kan fukka en upp. Och att man jobbar varje dag med sig själv. Med konstiga reaktioner man har, konstiga tankar man har, konstiga beteenden man har. Saker man fått på köpet. Saker man vet vad de bottnar i. Och att man är så medveten om sig själv som ett resultat. Eller vid det som är trasigt åtminstone.

Jag kommer nog att fortsätta att följa henne framöver faktiskt också. Får lite välbehövd pepp känner jag. 

Den här veckan går i mantrats tecken. Jobbar stenhårt med att styra mindset. ”Jag kan! Jag kan! Jag kan! Jag ska!” Är helnojjig och stressad och känner att det behövs. Började känna tvivlet komma krypande i helgen när berget kändes oöverkomligt. Det gör det fortfarande – men mitt mindset har flyttat på sig lite. Nu ska jag fortsätta kämpa!