Välj en sida

Nämen då var semestern nästan slut…

…det gick fort. Fruktansvärt fort. Men på något vis känns det ändå inte så ångestladdat som det brukar. När man typ har panik för att semestern är slut för att det känns som att man inte haft någon eller är livrädd för att återgå till vardagen. Jag är inte så rädd som jag brukar känna mig så här inför. Jag känner mig mer sådär som jag känner när jag tagit ut mig riktigt hårt fysiskt och behöver ge lite till, lite längre. Ner med huvudet. Blunda. Andas in. Andas ut. Öppna ögonen. Upp med huvudet, tveka inte. Kör jävla järnet!

Vi väntade inte en sekund. I samma stund som det blev semester var vi halvvägs till Klevan (som för övrigt tydligen kallas för Kleffan av infödingarna…wooot?!) och när vi kom fram var det i vanlig ordning skål och bygg! 🙂

Vi byggde en inte så liten altan, hann en sväng om Skåne och tillbaka, byggde det sista på altanen, sen var det mer eller mindre bara att packa ihop sig igen. Som jag älskade att se tjejerna ihop! I lek, skratt, tjaffs och gråt. De skulle trösta, reta, busa, bossa, krama och trösta varann igen. De är fantastiska ihop. Älskade, älskade små! När de kom springande mot mig och bara kastade sig i famnen på mig på däcket. Jag tippade baklänges och sen låg vi bara där och skrattade och kramades. Finaste, älskade! Jag och Néa var själva med tjejerna för det mesta (Nej! Den fördelningen var vi inte helt nöjda med…:/) och tjejerna är ju som de är; 2,5 och 3 år. Med ALLT vad det innebär. Vi slet hår! Vårt eget då alltså! Lyckligtvis gick nästan allt att skratta åt – för de lever verkligen i sina egna små världar. 😀

Fredag eftermiddag (vi skulle (nog) åka på söndag) så ställde jag frågan om vi skulle göra något särskilt av lördagen istället för att packa. Bygget var klart och vi hade en hel dag kvar ihop. Så i bubbelpoolen mitt i natten planerade vi ihop en heldag på Borås djurpark. Vilken dag det blev! Tjejerna älskade det! Det blev en helt fantastisk dag! Bilderna får vara självförklarande – men jag tänker på den dagen och kan inte låta bli att le. Det är faktiskt sant för hela semestern. <3 Saknar er!

De sista två veckorna hemma har vi gjort minsta möjliga. Vi har varit på lite utflykter och trängt oss på hos vänner för att markera att vi är hemma… 😛 Har sett till att bada lite också så länge det går. Vi var ner till älven både häromkvällen och idag, det är så sanslöst varmt i vattnet! Det lär det inte vara så länge till med tanke på hur galet fort det blir mörkt här nu. Det är hips vips nästan mörkt på nätterna igen – bara sådär.

Nu ska jag göra mitt bästa att leka anka i några dagar. Känner stressen vilja bubbla upp över rädslan att misslyckas. Men nej. En sak i taget. Det är inte måndag förrän det är måndag och då ska jag börja med att strukturera upp de kommande veckorna lite så de inte bara försvinner för mig. Mindset, mindset on the wall – det här blir bra! KICKASS!

 

 

Lycka är…

…att se de där två små tjejerna man älskar så mycket ha så roligt ihop!

Tänk så lätt de har att riva barriärer för att lyckas ha kul ihop. De kunde inte prata med varandra, knappt förstå varandra – men skratta ihop det kunde de. Och om de gjorde!

Nu har det ju gått flera dagar sedan de åkte hem, vilket känns asskumt. Det gick så stört fort. Kanske för att de bara kom hit och vi bara tog vid där vi slutade. Ingen startsträcka att tala om. Släng in väskorna så startar vi grillen och fyller på vinglasen – typ. 🙂

Vi hade så himla härligt! I en underbar vecka! Nu ska levern återhämta sig till nästa gång. 😉

Det blev inte det där långa detaljrika inlägget om alla våra äventyr. Jag lever fortfarande på skratten. Jag tog knappt några bilder heller, stört dåligt av mig faktiskt.

Imorgon är det dags för ett lite försenat 18-månaders besök på BVC. Vaccin fick hon ju redan i januari så det är bara kvalitetsstämpel vi ska få nu. Och om vi kommer få den. Hon är en sådan liten spitfire våran dotter! Ingen hejd på den inte.. 😛

Nu har sommaren äntligen kommit hit och någon njuter till max. Vi måste bara komma för oss att bada med henne också. Annars kommer jag ha sjukt dåligt samvete.

Små stora problem…

Det där med att gå in i möbler kan jag ju sluta med tycker jag. Sjukt onödigt faktiskt. Jag drog lilltån i soffan här för tre veckor sedan och pajjade den ordentligt. Pajjat den sådär så jag-inte-kunde-springa-på-tre-veckor-ordentligt, första två kunde jag inte ha skor på utan att halta. 

Men de senaste dagarna har jag som sagt haft myror i brallan deluxe. Nu är de Bästa äntligen här och jag kunde inte hålla mig längre. Så jag drog på mig skorna och följde med Néa ut och körde sista (100+300)×10. Det gick skitbra! Jag var så jäkla nervös mest hela tiden och var så medveten varje gång jag satte ner foten. Men det gick ju kanon! Och nu mår jag bra igen. Jag vet inte varför men jag får inte alls samma känsla av att ha presterat något när jag gör styrkepassen som när jag har sprungit. Så det här känns riktigt bra! ?

Så det här var en läglig boost särskilt nu när familjen är fulltalig igen. Man vill må bra nör man mår bra! 

Nu ska jag fortsätta hjälpa Néa dricks upp vinet. Imorgon blir det friluftsdag! 🙂 Hejja hejja oss! 

Idag har jag pysslat järnet!

Jag har sytt och sytt och sytt och sytt! Det blev gardin till Lexies rum av en stackars underbar stuvbit som bara blivit inknölad i ett skrymsle på Ohlssons. Det blev ny gardin till köket så vi slipper ha den alldeles för stora hissgardinen jag sydde till förra lägenheten. Och så fick jag äntligen sytt där kuddarna jag tänkt göra av tygresterna till babynestet. Det har blivit en fix idé av det där. De tygerna var bland det första hon såg och omgav henne när hon var trygg. Det känns sådär varmt i själen att få fortsätta omge henne med dem. Trygga associationer. Vad vet jag? Det är bara som jag inbillar mig. Det känns i varje fall bra. 🙂

 

 

 

 

 

 

 

Och Lexie fick solhattar av Lina! En hel drös fantastiskt fina! Hon kommer kunna ha en ny var dag. 🙂 Mamman kommer att ha seriös beslutsångest!

Det sista tyget har jag alldeles speciella planer för. Men det kommer det bild på i sinom tid. Ni får väl gissa tills dess 😉

 

Ja! Jag köpte ju trikå till tights också! Hittade några så himla fina tyger. Men de har jag glömt att fotografera. Det får bli bild vid något annat tillfälle… Helt garanterat när tightsen är klara dock. 😉 Det blir dock tidigast fredag. Naturligtvis hade de slut 1,5 cm resår när jag var där så det måste jag in och fixa imorgon när de har leverans. Vet inte alls vad jag ska sysselsätta mig imorgon… JO! Jag skulle kunna fortsätta på ett annat projekt jag påbörjat som tyvärr är süperhemligt. Annars kommer jag vara svårt uttråkad. 

Nåja jag ska göra min man lycklig och ta datorn och joina honom i CS. Han har tjatat i dagar om att jag ska spela och jag har inte haft lust. Jag lämnar er med en bild på mina galningar som gör mitt liv alldeles för bra för att vara sant! <3

 

Plötsligt händer det…

…hon går ju typ nu.

Jag tycker hennes väg mot gåendet har varit den mest utdragna historien någonsin! Men det är kanske för att alla andra verkar ha såna dära ”första-stegen-moments” relativt tätt följt av fri gång. Lexie tog sina första steg… för länge, länge, länge, länge sedan. Jag minns knappt när faktiskt. Det känns som år sedan. Pinsamt. Efter det har hon inte direkt varit jätteintresserad av att gå själv. Och det är ju inget fel med det. Förr eller senare går de ju. Det hade varit en annan grej om hon verkligen inte kunde. 

Men nu helt plötsligt. För en-två veckor sedan. Började vi märka tydlig skillnad. Mer och mer stående. Mer och mer ta sig runt på fötter och söka saker att hålla i för att slippa krypa. Idag har hon ju typ gått mer än hon krupit. Utan att hålla sig mer än med att hålla sig. 

DET. ÄR. STÖRT. Jag som aldrig kunde tänka mig henne som en gående människa – för då är hon ju V.E.R.K.L.I.G.E.N inte bebis längre – och nu bara går hon. Plötsligt blev hon tre ggr större liksom. 

Inatt fick vi ett infall också. Vafan vi testar söva henne i sitt rum bland alla sina saker. Jag var ju långt ifrån säker på att det alls skulle gå. Men jo. Klockan är snart midnatt och loppan sover i sitt rum än. Men ju senare det blir desto mer känner jag att jag kanske inte var helt, riktigt redo för det. Det känns lite otäckt att tänka på att gå och lägga mig bredvid hennes tomma säng…

Att vakna och inte se henne ligga där uppochner och tvärsikors. Det kanske lever lite spöken kvar i hjärnan sedan igår också. Hon började gårdagen fint med att trilla ner från vår höga säng och slå huvudet på vägen. Hon hade haft en stökig natt så att hon var trött efteråt kunde vi inte på rak arm dra slutsatser av. Vi bytte blöja, Chrille kollade hennes pupiller och sedan fick hon lite vatten medan vi skulle börja med frukost. Det tog några minuter och sen spydde hon upp vattnet. Vi sa mer eller mindre hjärnskakning och akuten i kör. På med kläder, Chrille hämtade bil och när jag höll på med Lexie gjorde hon mig så himla rädd och lugnade mig på samma gång. 

När jag satt och drog på henne tröja satt hon bara där alldeles lealös och orkade knappt bära kroppen. Jag klämde åt hennes händer och fick knappt någon respons alls. De bara hängde där. Men så gick jag för att borsta hennes hår – jag vet inte – man gör det när man är frisk så det skulle jag. Och när jag var klar och la ner borsten så tog hon upp den precis som vanligt och skulle borsta sig själv…precis som vanligt. Där och då var det så sanslöst skönt att se henne vara sig själv. Om så bara för en liten stund. Hon skulle ta på mig mina solglasögon också när jag stod och plockade fram hennes solhatt. Såna små saker alltså. Hon var hon ändå. Så illa kunde det väl ändå inte vara?

Det var det inte heller. Dagen är en lång och tråkig historia. Trött och medtagen var så illa som det blev. Efter prover och kontroller och grönt ljus sov hon i en väldig massa timmar under dagen. Sen på kvällen var hon sig själv igen. Bara sådär. 


Vi fick rent av komma hem på kvällen.

Så ja, det sitter säkert kvar i hjärtat mitt. 

Det är häftigt att det funkade ikväll och hon verkar verkligen älska sitt rum. Så mycket en 1,5 åring kan… 😛 Så på så vis känns det ändå bra. Det är bara mammahjärtat som ska vänja sig också… Den här kärleken är så underbar och så smärtsam på samma gång! Min älskade, älskade, älskade lilla skatt! 

Tenta hit och tenta dit

Det är mycket nu… 

Mitt uppe mellan tentor och jag känner paniken. Men. Andas ut och andas in och på’t. Vill så gärna kunna få lägga de här under bältet nu. Göra någon skillnad på listan med kurser som ska tenteras. Chrille har varit en hjälte nu under tenta-p när jag behövt sitta på okristliga tider och cramma.

Ja, det är ju bara att vänta och se resultatet. Nu ska jag sitta med övningstentor i brandberäkning och hoppas, hoppas att det får ångesten att släppa lite och gör det där sista för att jag ska klara mig! Hejja hejja!

 

 

 

I helgen var det mors dag och vilken mors dag det var. Vi gjorde väl egentligen inget fruktansvärt anmärkningsvärt. Lexie och Chrille kom med en liten present på morgonen; en underbar, fin liten Florin-väska som jag önskat mig så länge. Sen hade vi bestämt att vi skulle på kosläpp så vi trotsade regnet och åkte ut till Ale. Tillsammans med halva resten av världen, kändes det som. Kul ändå att så många inte räds lite regn med sina barn. 

Lexie hade skitkul! Kossorna hoppade, skuttade och råmade och Lexie svarade. 

Efteråt körde vi Biltema-lunch, eftersök av morsdags-gåva till svärmor och sen spenderade vi resten av dagen hos päronen. Inget anmärkningsvärt men som jag kände lyckan hela dagen! Lever faktiskt på söndagen än idag. Vi hade så mysigt hela dagen! 

Chrille och Lexie passade på att måla lite på lördagskvällen medan jag satt och tentapluggade… 

Som jag älskar min lilla familj!