Jag skrev ju att vi testade lägga henne i sitt rum där strax efter att det blev klart. Det gick så bra att hon nu sover där de flesta nätter och kommer stapplande till oss på morgonen och väcker oss. I värsta fall vaknar hon och är ledsen efter halva natten och då är vi så trötta att det är enklast att söva om henne inne hos oss. Men natten mot igår vaknar jag…vid 02-tiden typ, akut kissnödig och ska gå till toaletten (det blir så äckligt i sängen annars). När jag kommer ut i hallen ser jag att hennes dörr står vidöppen – men – ingen Lexie har ju varit hos oss. Har hon bara vänt i dörren och lagt sig igen? Det vore ju coolt. Så jag går bort och kikar in men ingen Lexie syns. Då har jag gått förbi vardagsrum och toalett, det enda som finns kvar är kontoret – men vad i hela friden skulle hon göra där? Jag bestämmer mig för att jag faktiskt måste hitta mitt barn och går och sneglar in. Där sitter hon, rakt upp och ner i bäddsoffan, och bara stirrar ut i tomma luften. Det var det märkligaste! xD
Imorse vaknade vi av att hon gnällde till ute i hallen, då hade hon lyckats knöla fast sig i pallen som står där. Sen efter tuppluren på dagen hör i helt plötsligt bara hur det bankar inne på hennes rum. När vi kommer in så sitter hon bara där och hamrar på sin såndära hamringsgrej och innan det har hon röjt i sin garderob och lekt med sina böcker. Vafans! När bestämde hon sig för att gå och bli alldeles självständig?! Fram tills nu har hon slagit upp ögonen och sedan tagit sig raka spåret till oss. Nu vaknar hon och leker på sitt rum och skiter i oss. 😛
Vår lilla som inte är så liten men ändå så liten.
Utvecklingen barn går igenom på så sanslöst kort tid är verkligen overklig och mirakulös. På månader tar de sig från att bara precis kunna andas själva till fullfjädrade små människor som tar sig runt, äter, kommunicerar, vill och använder sina kroppar medvetet och med styrka för att uppnå mål. Det är sannerligen ett biologiskt underverk!
