Vi passerar snart en månad här och det är, blandat.
Missförstå mig rätt. Vi är så himla nöjda med att vara här. Vi har bara inte haft en chans att känna det än. Det har varit. Kaos.
Första veckan nere sprang jag bara och handlade. Det saknades basicgrejer i huset, vi hade inget skafferi, Chrille hade inget kontor. Det var inte bara att packa upp eftersom ägarna lämnat oerhört mycket personliga saker i huset. Så vi fick stuva, fixa lite ny förvaring och vänta in flyttbilen med oerhört många grejer. Vi tog ju med Lexies garderob till huset och det var ett sjuhelvetes jävla bra beslut. Ursäkta svordomsraljangen. Jag känner frustrationen, kaoset och stressen av den där första veckan bubbla upp bara jag tänker på det.
Jag. Ville. Aldrig. Se. En. Affär. Igen.
Då såg vi också första antydan till att Lexie påverkades. Men, inte konstigt. Allt var. Upp. Och. Ner. Hon har varit en fullkomlig hjälte.
Vi var sjukt hjärntrötta!
Veckan efter kom brorsan och hans pojkvän upp och skulle vara hos oss i 9 dagar. Det var sååå härligt. Det var så klart påfrestande i kaoset förstås. Men det är något särskilt när brorsan kommer. Han hjälper till så mycket och fixar och donar och lagar mat. Det är mer som att man får lite extra hjälp hemma när van kommer. De var ju inte hemma hela tiden utan gjorde en hel del utflykter själva. Men när de åkte klappade vi ihop fullkomligt. Både jag och Chrille blev sjuka. Lexie var dunderförkyld en dag och sen gick det typ över. Vi var sjuka hela veckan. Den veckan började inskolningen också och det är en helt galen historia det också. Men… mer kaos.
Den här veckan inleddes med att jag åkte upp till Luleå redan i söndags kväll för att skriva tentor. Sen har det varit kaos. Jag har haft extremt långa, tunga dagar, Chrille har jonglerat jobb och inskolning själv. Räddningen var att jag fick Linamys eftersom jag bodde hos henne. Men. Kaos.
Jag kom hem igår. Den mest smidigt, osmidigt försenade resan någonsin. Flyget var 1h och 15 min sent och jag trodde att jag skulle missa tåget. Som tu var lyckades jag ha lite is i magen och löste inte ny biljett direkt. Då visade det sig att tåget var nästan 2 h sent. Perfekt tänkte jag. Strax innan tåget skulle gå visade det sig dock att det i och med förseningen fick slutstation i Norrköping istället. Så det var bara att springa till pendeltåget när vi landade i Norrköping.
Sen ovanpå allt så har både jag och Chrille gått och oroat oss för Lexie hela veckan. Vi har sett saker både på henne och på förskolan som oroar oss. Och att vara så långt borta då… nä fy fan.
Imorse hade vi en riktigt bra lämning. Hon verkade mest lite blyg, kanske lite trött än. Men glad! Vi får se vad som händer framöver.
Jag var så knäckt och så lycklig när jag äntligen fick krama min familj igen!
Idag har jag mått så dåligt. Jag har känt mig ledsen hela dagen. Med en klump i magen. Som att jag bara ville kypa ihop och gråta utan att vara det minsta gråtfärdig.
Om precis en månad flyttar vi till Linköping. Jag insåg att jag nog inte riktigt fått ner hur vi löst allt.
De första fyra månaderna ska vi bo i ett hus på en gård precis utanför stan. Det var ett äldre par som är så himla genomsnälla som till slut hittade vår annons på Blocket och erbjöd oss boende tills lägenheten är färdig i december. Det ska faktiskt bli helt underbart att ha halva sommaren med Lexie på en gård! Hon kommer älska det!
Ångesten jag har och haft över hennes byte av förskola – den orkar jag inte ens skriva om. Den är fruktansvärd. Det störda är att hon inte på något sätt ger mig skäl för den ångesten.
Flyttfirman magasinerar det mesta i Umeå och kommer ner med det i december. Resten kör de ner till huset nu när vi flyttar. Så jäkla smutt faktiskt!
Tiden bara stannade av i samma sekund som jag gjort min opponering. Sen satt jag i ångest i några veckor och inväntade svar på tentorna. Om exjobbet gick fantastiskt bra så var tentorna verkligen raka motsatsen. Det var en jäkla pärs. Jag orkar inte riktigt skriva om det heller. Jag får lösa det helt enkelt.
Lexie! Det har hänt så mycket med henne. Hon är så himla stor och så galet stark. Jag glömde ju skriva! Jag snubblade över en cykel till henne där i maj någon gång. Så hon cyklar nu. Like a freakin’ boss! Hon är så häftig. Hon har haft några vurpor så klart, men efter att hon varit ledsen så har hon bara klättrat upp och kört igen. Hon älskar att cykla och helst fort. Hehe, ibland är man himla glad över de där stödhjulen när man ser hur mycket hon förlitar sig på dem. Samtidigt löser hon knivigare och knivigare situationer och man verkligen ser hur kontrollen blir bättre från gång till gång. Tre gånger på cykel tog det, sen cyklade hon runt området och ropade ”Tjihuuuu!”. 😀
Jag är egentligen supersugen på att köpa henne en lite större, bättre, solgul cykel. Men jag tror det får vänta till årsskiftet för nu ska vi bo på grusplan i fyra månader. Jag tänker att vi tar med oss den in till stan kanske så att hon och Nomnom kan bränna loss. Men det känns knappt lönt med en ny cykel förrän vi faktiskt bor i stan och det blir tal om att använda den till vardags. Vi får se lite grann hur det blir.
Hon gick på sommarlov i fredags och Chrille jobbar i två veckor till. Så jag har tänkt försöka bada supermycket med henne (för det har jag verkligen tappat bollen med i vår), och hitta på lite aktiviteter som vi kan ägna oss åt samtidigt som vi packar ihop så mycket som möjligt och stör Chrille så lite som möjligt.
Jag försöker fokusera på det just nu och släppa allt mer ångestladdat. Det finns inte riktigt tid för det nu. Jag vill inte riktigt ge det tid nu. Särskilt nu när jag har en så fin möjlighet till mängder av kvalitetstid med Lexie! Det känns extra viktigt nu på något sätt. Nu när precis allt annat i hennes liv kommer att förändras. Det är inte som att hennes kompisar här, våra kompisar här som blivit familj för henne – bara kan ta en dagstur för att ses när vi flyttat. Hon kommer i bästa fall träffa folk här en gång om året. Folk som nu är hela hennes liv. Jag har så mycket känslor kring det där.
Allt och alla som är hennes vardag, hennes trygghet – blir kvar här. Och hon kommer inte se dem igen på länge, om alls. För att vi flyttar så jäkla långt.
Åh. Nej, just nu fokar jag på resan ner, de två helt lediga veckorna vi kommer ha på gården, sommarkvällarna med De Bästa, att få snusa bäbis! ?
Det längtar jag efter nu. Jag kommer sitta på nålar de här 30 dagarna. Hoppas de inte drygar sig!
…det känns som att min själ vill lämna min kropp tillfälligt för att gå och kräkas ett tag.
Vad är väl en tenta eller tre? Då var vi där igen. Jag vill bara att det ska vara över nu och att jag aldrig behöver göra om det. Det sista finns det ju dock inga garantier för – då hade ångesten varit fruktansvärt onödig…
Ska försöka sova, samla mig, hitta rätt mood och sen bara få det gjort. Så bra det någonsin går.
Hade en till ”sån där” natt igen. Sov panikslaget, stressat, vaknade med ett ryck flera gånger. Drömde inget särskilt den här gången men jag kände mig så ängslig och stressad hela natten och det kändes som att jag hade puls i sömnen typ. Klockan är 10 och jag är heelt slut. Kan bli en intressant dag. Jag som inte har någonting alls att göra…
Det är nu officiellt! Den 10e Juni presenterar jag mitt examensarbete. Jag är officiellt anmäld!
Jag har mått så sanslöst dåligt idag. Handledaren skulle återkomma till mig före lunch med domen om jag blev framsläppt till redovisning och förmiddagen var en ren mardröm. Inatt har jag drömt… inte en mardröm i den vanliga meningen. Men jag drömde så panikslaget och maniskt – om rapporten(!) av allt på hela jorden. Jag har fått exakt inget vettigt gjort på förmiddagen – jag satt i Outlook och synkade mailen varannan minut. Sen blev ångesten för mycket så jag youtubade en stund. Beskedet kom precis före lunch och då bröt jag ihop lite. Det här är så laddat. Så laddat. Eftermiddagen skänkte jag åt en dokumentär.
Så. Jag har fått ha ångest och må dåligt en dag. Imorgon kör jag igen. Nu känns det som ett race på riktigt! Påtagligt. Slutgiltigt. Nu är det veckor bort! Inte månader… Det är fullständigt vettskrämmande (nytt ord) och så jävla kick-assigt (ett till nytt ord) på samma gång. Hela. Jävla. Vägen. In. I. Kaklet.
