Vem är det jag älskar? Jo, min dotter så klart. För jag har en dotter! En dotter. Jag. Har. En dotter. Ett barn. Min. Hon är alldeles fantastisk. Det är makalöst att tänka på den där bilden i oktober. Chrille med handen på min mage. Där inne var hon. Hon som nu sover intill mig i bilen på väg på äventyr. Har hon inte alltid funnits?
Hur ska jag någonsin lyckas få henne att förstå precis hur älskad hon är?
Jag ska börja med att pussa precis hela hennes huvud när vi kommit fram för natten!
Det tog tid för mig att koppla att den här bebisen är Alexis. Bara några minuter efter att hon kommit och blivit lagd på mig säger Chrille tårögt att det var en liten Alexis. Det var skitsvårt att koppla.
Känslan var liksom ”nejmen va? Hon är inte vår. Var kom hon ifrån? Va? Det här är inte Alexis, det här är en bääsis. Någons, någonstans ifrån, va ska vi ta hem henne?” typ…
Idag spenderade vi större delen av dagen på vårdcentralen. Jag vet inte om det i sig var så jäkla kul…
Först hade vi 2-månaders kontroll av lillan; hon mäter nu 62,4 cm(!) (ogräs säger jag bara). Sen före lunch skulle jag ha lite mammasamtal och efter lunch var det dags för återträff med vår föräldragrupp. Det var riktigt kul att se alla igen, i sällskap av bebisar helt plötsligt.
Alla hade en egen berättelse om hur resan varit och det blev så påtagligt hur olika alla förlossningar ändå är.
Lexie var både störst och äldst – inte så förvånande egentligen. Hon har hittills varit större än alla vi mött i hennes ålder. Det är rätt häftigt vilken skillnad det är från barn till barn redan. De växer så olika och har liksom redan tydliga, individuella preferenser. Redan vid knappa två månaders ålder.
Den ena vägrar sova på dagen, medan den andra sover hela tiden och den tredje prompt sover bäst i vagnen. De har redan egna egenheter för sig. Det är så himla häftigt att sitta och jämföra, utan att för den sakens skull mäta.
Vi får se hur det blir med kontakten här framöver. Det är som sagt några familjer vi hållt kontakten med hittills men inte lyckats få till någon träff. Nu bokade vi lite halvt om halvt en träff med en familj och skulle höra av oss till en annan.
Det ska bli kul att hitta lite lekkamrater till lillfian även om det inte blir så mycket leka än på ett tag. 🙂
Imorgon får vi se om dagsformen tillåter en långpromenad med lillan och odjuret. Känner ett starkt behov av att komma igång och röra på mig mer. Det är absolut inget negativt eller ovälkommet i sig, men jag vet inte om jag känner behovet av rätt anledning egentligen.
Jag skulle behöva sluta ha så jävla bråttom med allt…
Efter den stora besvikelsen igår när frissan ringde och var sjuk (som jag hade längtat efter att få fräscha till håret!) så åkte jag och Alexis in till stan idag och gick barnvagnsmarschen.
Den anordnas varje år i samarbete med RFSU för att uppmärksamma vilket problem mödradödligheten är och hur absurt det är att en kvinna här har andra förutsättningar än en kvinna där.
Att den ena ska behöva utsätta sig för en sådan risk när hon blir gravid, men inte den andra – bara för att de råkar bo på olika platser. Att den ena ska ha ett val, men inte den andra.
Det var mysigt att promenera i barnvagnståg med några av galenskaparna, även om evenemanget i sig tyvärr var lite dåligt planerat och lite dåligt marknadsfört. Men som plåster på såren vann vi ett pris i utlottningen som var. Vi fick en jättefin liten affisch som vi får rama in.
På eftermiddagen fick vi mat av svärpäronen och Lexie har fått busa med farmor och farfar.
Imorgon blir det fika hos några kompisar och chill. Det är en rätt galen vecka som väntar med bland annat återträff med föräldragruppen. Det ska bli kul och se vad det har blivit för småttingar. Några har vi ju haft lite kontakt med men det ska bli kul att ses. Jag längtar återigen till på fredag; nu SKA jag få klippa mig! 🙂
Sååå, om det inte framgått handlar mitt liv för närvarande mestadels om en viss liten sötprutt som jag kan få kalla min dotter. Jag har en dotter! Hur stört inte det?! JAG. Har en dotter! Som är alldeles underbar förresten.
De senaste dagarna har varit tuffa. Lexie har haft sin första snuva samtidigt som Chrille har varit borta på tjänsteresa. Det har varit – tufft.
Först började hon rossla när hon andades och sen kom hostan. Det var nog värst. Hon började hosta slem och fick inte upp det ordentligt. Så när hon försökte andas in efter att ha hostat, precis som vanligt, gick det inte. Hon behövde ju svälja först men hur skulle hon veta det. Så hon fick panik. Varje gång. Det var hemskt.
Sen hjälpte det inte att hon tömde heeela magen på mig två gånger på samma dygn.
Jag hann bli orolig men sen gick jag igenom checklistan i huvudet. Hon åt, hon kissade, hon var inte febrig och av det stora flinet och frenetiska sprattlandet hon la av på skötbordet efter andra gången hon kräkt ner ALLT att döma, så var hon varken slö eller orkeslös. 😛 Det fick bli ett akutbad eftersom hela hon var duschad i kräk. xD
Idag åkte Lexie och jag på vår första bärdonsträff på museet. Det var lite awkward att komma själv första gången när det var så många där och alla verkade känna varandra åtminstone lite grann. Vi hakade på en annan mamma som också var där för första gången och kikade på när folk testade och kände. Tokmysig träff faktiskt. Riktigt många småbarnsfamiljer som samlas och fikar, bytlånar bärdon och testar och hjälper varandra få till sjalknyt. Jag hade tänkt att vi skulle få provat en Ergobaby original och en Tula, men lillan tyckte att hon skulle sova genom allt så det blev bara lån av ringsjal för att avlasta min rygg lite.
Jag har förövrigt gått och blivit alldeles förälskad i Tula-selen. Knyt-an säljer riktigt fina mönster och jag har framför allt blivit kär i Archer, Concentric och Montana sunset. Jag får börja bearbeta Chrille så att vi kan investera i en. Jag känner att jag vill bära mer när vi är ute och trikåsjalen kommer inte vara optimal sådär himla länge till om hon fortsätter växa så här. Det finns sjukt många fina vävda sjalar också men jag känner att en ergonomisk sele skulle passa mig bättre.
I värsta fall får jag önska mig en Tula (och en fin Madame Googoo ifall det är flera som tycker en sele är en bra present) i doppresent. 😉
Kan tänka mig att det kommer bli många bilder av den här typen efter hand som hon växer. Hon har ju onekligen en sovstil. 🙂
Sitter och tittar på när hon sover och kan inte sluta vara helt förundrad av hur lilla, lilla jag kan betyda så mycket för henne. Hur lilla, lilla jag kan ge henne så mycket ro och få henne att må så gott genom att göra så lite.
Lilla, lilla jag.
Att det kan vara så gott bara att ligga och somna på mitt bröst. Det är magiskt att obetydliga, lilla jag kan få henne att må så otroligt bra, utan att knappt försöka.
Tänk att hon år vår, tänk att hon är vår att ta hand om. Tänk att vi så oförtjänt kommer få så mycket kärlek av henne.
Hon kommer förövrigt börja skratta vilken dag som helst. Hon har legat i två dagar nu och lett så stora, glada leenden så det spritter i hela kroppen på henne och man riktigt ser hur det där lilla jollret bara är en sekund bort. Så nu kommer jag bevaka henne som en hök det kommande så jag inte missar det. 🙂
Pappa tyckte att han och bebis skulle sova lite… Det tyckte inte bebis… 😛
Natten mot igår var riktigt jobbig! Hon var inte ett dugg ledsen eller så. Men hon sov max två timmar åt gången och skulle vara klarvaken minst lika länge däremellan. Det var inge populärt kan jag säga! Inatt var det lite bättre igen – jag är inte ett fullt lika handikappat kolli idag. (mer …)
I onsdags gick vi på bio – med vår bebis! SF har kört en kampanj och visat Star Wars på barnvagnsbio, vi hade en biocheck över, hade inte sett filmen och tänkte att hon måste ju börja hjärntvättas förr eller senare… 😛
Det var skitkul. Vi var själva i salongen och upplevelsen kändes uppriktigt busig. 🙂
Men det roliga tog slut fort. Efter filmen tände människan som jobbade inte upp salongen som han skulle och när vi skulle gå ner för att ta den obligatoriska bioselfien missar jag ett steg i mörkret, trampar fel och drar världens praktvurpa. Det enda, ENDA jag verkligen minns är det sinnessjuka kraset och knaket jag hörde när foten vek sig. Det var så jävla äckligt. Nu gick som tur var inget sönder och jag hade telefon och jacka och reflex som tillsammans hade kunnat låta illa när jag föll. Skitäckligt var det oavsett.
Sen var dagen slut. Chrille gjorde ett så sött försök att få till lite mys på kvällen och hade med gomat hem. Men det blev inte mycket mys för foten blev inte bättre trots lindningar och högläge enligt konstens alla regler.
Jag har stukat den foten så satans många gånger på mattan att jag började träna med stödstrumpa,
och något kändes bara fel nu.
Så det blev en föga uppskattad tur till akuten. Jag blev röntgad och igår fick jag komma tillbaka på skiktröntgen för att de skulle få en tydligare bild. Jag har en liten, liten flisa lös i foten. Om den gått av nu eller någon av de andra gångerna gick inte att säga. Men den hade helt klart med smärtan att göra, kan ha räckt med att den flyttade på sig lite – det är ju så trångt mellan alla delar i foten.
Nu har jag avlastat och haft högläge i två dygn och det börjar vara människa av krymplingen igen.
Men avslutet på vår mysiga barnvagnsbio blev ju inte riktigt som jag tänkt. :/
Nu ser jag istället fram emot helgen, imorgon ska vi promenera ner till skolan och se på LTU Big Air. Sen på söndag tänkte vi ha lite alla hjärtansmys. Framförallt ser jag fram emot mys utan skador!
I den ordningen är det nu. Måste näst intill tvinga mig själv att vara nonchalant när det gäller min kropp. Jag vet ju redan att det kommer ta tid innan den återhämtar sig, det har jag vetat länge och jag har inte inbillat mig något annat. Men ändå, det suger lite just nu. Av de kläder jag kan ha och de ännu färre som funkar att amma i sitter inget bra. Rycka på axlarna åt det vill jag ju inte riktigt göra, jag bryr ju mig faktiskt. Men jag vet också att det inte är så mycket jag kan göra just nu som hade gjort synbar skillnad. Det funkar faktiskt lite så att få barn. Kroppen får sig en törn. (mer …)
(16.15)