Nu är det den där tiden på året igen. SÅ mycket fint som händer och jag kan knappt bärga mig. Först kommer brorsan upp – nästa vecka rent av – på riktigt! Det ska bli så himla kul! Han har inte träffat Lexie på lite över ett år tror jag och han blir så paff när han får bilder och klipp över att hon är en människa nu. ”Hon kan ju prata!” Ja, barn växer och så lär de sig prata… Chrille sa imorse att vi måste titta mer på Shaun the sheep med Lexie – för det är stumfilm… xD
Dessförinnan ska vi bjuda ut päronen på finmiddag. Det var egentligen en av deras julklappar från oss men vi sa redan då att det kanske är roligare att spara det till vårkanten (sommaren!). Mycket finare än vi haft nu av och till på sistone ska man inte hoppas för mycket på här uppe så nu blir det åka av!
Sen! Sen åker vi! Jag vet inte hur ofta jag måste påminna mig om att vi faktiskt var ner och hälsade på före jul. Det känns som mycket, mycket längre sedan. Men nu blir det snart igen! Och den här gången ska vi ha semester alla fyra samtidigt! Det minns jag nästan inte när det hände sist. Jag kände spontant när jag insåg det att det finns risk för lite väl mycket fest… 😛 Finns det något som heter så… Mja, mjo.. kanske… Vi får väl lägga upp någon plan som vi ändå inte håller. Så kan vi trösta oss med att vi åtminstone TÄNKTE vara förståndiga och vuxna och allt det där…
Den här gången ska vi försöka göra en snabbvisit i Skåne också om vi bara får löst boende i några dagar. Vi har bland andra två präster som blir lite tjuriga om vi inte hälsar på… 🙂 Präster ska man inte bråka med har jag hört sägas…
Nästa roliga att ta tag i blir hur jag ska lägga upp träningen under ledigheten. Jag måste ta mig en funderare om vad som är realistiskt och möjligt. Men jag vill samtidigt hålla mig på spåret. Jag känner att jag inte har några problem med att offra lite. Jag har mått bra på sistone. Jag vill må bättre. Det är lite småfarligt när jag mår bra insåg jag. Jag har ju märkt stor skillnad, inte bara i vad jag kan prestera men också på min kropp. Den är inte så… lös(?)…längre. Även om kilona rör sig ner långsamt så märker jag ändå skillnad på min kropp och det får mig att må bra. Men de gånger jag mår så bra – med hur jag ser ut, vad jag orkar – då glömmer jag bort att det går att må ännu bättre. Att det rent av är det som är målet. Det är så efterlängtat att trivas att jag blir lite dum i huvudet och tar i välmåendet dåliga beslut. Sen får jag börja om. Jag fick en sådan tankeställare häromdagen när jag behövde in till stan. Kände mig fin och stark hemma men så gick jag förbi en spegel inne i en affär och såg en helt annan människa. Den där som fortfarande har långt kvar. Jag måste kunna se henne utan att helt tappa välmåendet. Jag måste lyckas vara båda. Må bra, trivas med framstegen, känna dem och njuta av dem – utan att tappa sikte på att det är en bit kvar. Jag måste lyckas vara båda.
Det är nog min största utmaning.
Imorgon ska jag roa mig med sysslor här hemma. Har lite jobb att pyssla med på datorn och sen ska jag plantera om några plantor som har det trångt om jag hinner. Men mest ser jag fram emot att jag ska börja bygga listor! xD Mina älskade, fina listor! De hinner alltid bli kompletta eftersom jag påbörjar dem ett halv sekel i förväg och vi får överblick över vad som saknas. Sen behövs den gyllene regeln vid packning också förstås – för att det ska bli helt bra; ”Inget stryks från listan förrän det är packat i en väska!”. Hahaha! Chrille förstår sig inte på mig och mobbar min CDO. Men vi har hittills alltid med oss det vi behöver! Just sayin’… 😉
Nej, idag ska jag minsann bjuda på lite bilder för omväxlings skull!
Dagens note to self känner jag. Eftersom Lexpex sovit skit de senaste nätterna så har vi sovit…ja typ inte alls. Imorse vaknade jag och kände mig döende – typ nästan. Jag var helt övertygad om att jag aldrig någonsin skulle finna ork för att träna på hela dagen och skulle därför misslyckas redan första veckan eftersom jag bara har idag och imorgon kvar för de sista två passen.
Skitbra Becca! Alldeles strålande!
Chrille fick ta Lexie till förskolan och jag la mig i sängen och tänkte att det här får bli en ynklig hemmadag då jag sitter bredvid kaffebryggaren det lilla jag faktiskt orkar vara produktiv. Nu blev det inte så mycket gjort alls men det var mest för att jag fattades filen jag skulle jobba i. Då är det lite komplikacerat.
Men under dagen kändes det bättre och nu på eftermiddagen har jag funnit liv i själen igen. När vi kom hem från affären var det så pass att jag låste in mig på kontoret och TRÄNADE! Jag inte bara tänkte – jag gjorde! Det trodde jag aldrig imorse. Jag har nog tyvärr haft ovanan att räkna bort dagar då morgonen varit skit. Ofta har de ju blivit bra dagar ändå, men jag har nog inte reflekterat över det så mycket. Att dagen faktiskt kan bli bra trots att man känner död när man vaknar. Det kan vara värt det att ha en vettigare inställning ändå, det kan kanske rent av göra dagen mer än bara ”bra ändå”.
Nu är jag sådär nöjd som jag var i lördags. Imorgon ska jag springa igen och jag känner att det ska bli kul. Det måste vara något mycket allvarligt fel på mig – UTÖVER de uppenbara… 😉 Hejja Hejja!
Det behövs andrum för att ta in det känner jag. Här får ni lite till.
Jag känner mig alltid så himla motiverad att ta tag i mig och ta hand om mig när vi är med de Bästa. Deras närvaro lockar fram en sådan vilja i mig att ta hand om min kropp och min hälsa, att bli lite mer aktiv igen. Ni är ett så dåligt inflytande… 😉 Men sen kommer vi hem och det blir aldrig något. Men så häromdagen fick jag ett knäpp. Jag har varit ganska kinkig med maten de senaste veckorna, men jag når ju aldrig dit jag egentligen vill inom någon vettig tid bara genom att ändra kosten. Jag undervärderar inte vikten av att tänka på kosten, men det tar väldigt lång tid att bestiga K2 utan verktyg. Jag behöver verkligen se resultat för moralen och jag är dessutom inte intresserad av att bara gå ner i vikt utan att ha stärkt kroppen det minsta. Jag mår verkligen inte bra när jag känner mig fysiskt svag, oavsett vad vågen står på.
Så jag satt och tänkte på de Bästa och rätt vad det var hade jag dragit ner FMTK (igen) och faktiskt startat(!) ett program. Imorse var jag ut på första rundan. Två km varvad löpning och gång var 100e m. Och jag orkade! Jag var allt utom säker på att jag skulle det faktiskt… Mina referensramar när det gäller min kropp är helt muppade. Till och med när jag var rätt otränad så flög jag genom tre kilometers rundan, då. Jag vet vad den kroppen klarade av. Den här kroppen har jag noll koll på och det är lite läskigt. Att inte veta vad man klarar. Det har aldrig varit min verklighet förut och jag gillar det inte speciellt mycket. Samtidigt skäms jag inte för min mammakropp, jag är mest frustrerad över att den inte är speciellt stark och inte kommer ner i de kläder jag vill använda. Men det kan det förhoppningsvis bli lite ändring på lite fortare nu.
Fy fan så jävla skönt det var! Jag kände mig 20 kg lättare bara för att kroppen fick komma ut och röra på sig! Det ska faktiskt bli lite spännande att se om den här kroppen jag inte längre känner kan utvecklas mot fem kilometer. Eller, ATT den kan vet jag väl. Frågan är hur tungt det kommer vara. Idag var det så jävla härligt och jag längtar efter att få se hur jag blir starkare igen. Jag är så sjukt nöjd med att jag faktiskt orkade och det inte ens nästan kändes som att jag skulle dö på kuppen. Sjukt nöjd! Jag ska leva på det en stund till tror jag bestämt för det är en så himla härlig känsla. Så. Så. Nöjd! 🙂
Och har fortfarande inte riktigt fattat att JAG faktiskt var ute och SPRANG imorse. Shhhh! Säg inget! 😛
Okej – först och främst. Det är ren slump att det här inlägget kommer till årsskiftet. Det här är inget dumt nyårslöfte som jag inte tänkt hålla. Lagom till flytten hade jag kommit in i ett flyt. Hade hittat ett vettigt träningsprogram som jag följt i över en månad. Sedan flyttade vi… :/
Sedan blev allt kaos. :/
Med lägenheten, sedan med barnet, Theo är fortfarande sjuk och vi har faktiskt påbörjat jobbiga diskussioner om det där. Meeen, jag har iaf kommit av mig lite med mig själv. Jag som vill få känna mig lite fin på Teneriffa…
Men nu har vi kommit i ordning så pass att jag inte tycker något är ivägen för att fortsätta. Så förhoppningsvis kan jag åtminstone kanske känna mig lite starkare och friskare på Teneriffa. Det får vara målet. Ska se om jag inte kan skaka lös någon fin klänning också lite så här i fel säsong.
Har jag förresten sagt att vi nog har två ettåringar som kutar runt på ön. Efter vårt pre-ettårskalas med lilla Ronja (som typ gått sedan hon var fyra månader) har Lexie funnit inspiration till tusen. Hon ska stå på fötterna heeela tiden. Till och med när hon kryper vill hon stå på fötterna. Dessutom har hon börjat flytta runt på dem betydligt mer när hon väl kommit upp. Det händer grejer med vår lilla tjej nu!
På tisdag har vi första dagen på dagis dessutom. Men det får bli en annan historia.
Sen gick det sönder igen. Nu äter hon inte igen, men av helt nya anledningar. Natten mot igår var en mardröm utav dess like. Sparar detaljerna men det var helt fruktansvärt. Det värsta var att hon inte hade några symptom, utöver att hon kräktes två gånger förstås. Ingen feber, ingen hosta, ingen snuva. Men hon fick inte sova mer än fem minuter. På. Hela. Natten. Hur fan hanterar man det utan ett enda symptom att behandla?!
Sen på morgonen kom snuvan. Jag har aldrig blivit så lättad över att sjukdom slagit till. Nu hade jag plötsligt något konkret att bekämpa. Symptom att lindra och verktyg för att göra det. Chrille kommer hem ikväll och jag räknar minuterna! Det ska bli så jävla skönt. Igår när hennes feber satte av kände jag mig tvärt opålitlig. Jag har sovit så dåligt och det märks. När jag bakade åt Chrille knäckte jag ägg i vasken, jag skulle värma mat åt loppan i kylskåpet dagen efter och på eftermiddagen när vi åt mellis skulle jag skaka juice-flaskan – utan korken på… Sån. Har min vecka varit. Skrev till Chrille och bad honom dubbelkolla mig. Snabb. Enkel. Checklista. Keep. It. Stupid. Simple. Vätska, Alvedon, mat i den mån det går, vila, utrota slemmet, vad mer? Litade inte riktigt på min hjärnas förmåga att hålla koll. Även om jag så klart hade koll. Det är ju lillhjärtat liksom!
Nu är det bara timmar kvar och sen är vi två igen. Loppans vård återgår till att tas hand om av ett superteam! <3
Igår kom några guldkorn som gjorde dagen lättare. Loppan bajsade, det är alltid välkommet. Särskilt när hon varit lite förstoppad. Sen fick jag paket!
Vår nya fina Tula kom!!! Den var så himla mycket finare i verkligheten också! I’m so happy I could poo! 😛
Vi var ju faktiskt in till stan en sväng och lämnade av kontraktet också! Nu är det så officiellt som det bara kan bli. Den stora, fina lägenheten är vår! Äntligen! 🙂
Nu ska jag fylla på kaffekoppen och vila medan jag kan. Loppan sover och när hon vaknar ska vi göra ett nytt försök att pilla i henne lite mat. Det gick nämligen inte nu på morgonen. Några Lex-Kex åt hon, typ. Tröstar mig med att hon åtminstone verkar få behålla mjölken nu iaf. Nej. Kaffe. Nu!
Ibland gör den rent av ont. Iaf när det är en svamp som blommar upp hos barnet och sedan glatt sprids till mamma :/
Fy satans påhitt till avgrundens mest ovälkomna plåga vad jag har haft ont! En av biverkningarna av att få svamp av sitt kära barn är såren man kan få, på sin bröstvårta. Nej, inga äckliga, blodiga, variga saker om ni nu inbillar er det. De går inte ens genom huden. Skavsår är en lämpligare liknelse. Men på bröstet… (!)
Det blev riktigt illa härom natten. Jag kom på mig själv med att vara rädd för att hon skulle vakna för nästa gång behövde hon tutta på just den sidan. Antingen har jag ont när hon ammar eller så får jag det för att hon inte ammar… Ångesten! Det gjorde så förbannat ont!
Känslorna rusade iväg med mig där en stund. Det började kännas som att det här var slutet. Jag skulle ju inte kunna fortsätta amma med sår på brösten (för de skulle aldrig försvinna i mitt huvud). Men det var ju inte så här jag ville sluta amma! Och Lexie då?! Som fortfarande älskar det och har så mycket gott av det?! Vafan?! Sen bröt jag ihop lite. Den där amningen är känslig.
Smärta är en för jävla läskig grej egentligen. När man fastnar i den så finns inget annat och framför allt ingen ände på smärtan. Det leker verkligen rövare med hjärnkontoret.
Nu har jag fått medusin. Loppans medusin rent av. Och jag tycker redan det är bättre. Det gör ont. Men inte alls lika ont som det har gjort. Till på köpet har hon börjat äta bättre igen. Det gick också nästan direkt. Hon åt ju så gott som ingenting under två dagar, det höll jag också på att bli knäpp av. Då var jag jäkligt glad över att vi fortfarande ammar.
Det är riktigt väl tajmat att det hör släpper nu för då kan jag fortsätta fokusera till hundra på roligare bus jag har för mig. Det börjar ju närma sig lite viktiga datum här nu va… 😉
Dagens note to self känner jag. Eftersom Lexpex sovit skit de senaste nätterna så har vi sovit…ja typ inte alls. Imorse vaknade jag och kände mig döende – typ nästan. Jag var helt övertygad om att jag aldrig någonsin skulle finna ork för att träna på hela dagen och skulle därför misslyckas redan första veckan eftersom jag bara har idag och imorgon kvar för de sista två passen.
