Jag vill komma i mina kläder! Jag vill inte känna mig så här sladdrig! Jag vill inte vara en 25-åring med åderbråck och hängmage!!!
Tre veckor har det rört sig neråt, eller ja, inte den här veckan?
Ställde mig på vågen imorse och då hade jag först gått upp. Jag kände bara ”va i helvete?!”. Gick av och gick på igen. Ja då låg jag på samma som förra veckan. Det skiljde två kilo mellan gångerna jag gick på. Oavsett vilket så visar den inte mindre. Och med tanke på hur lite jag gått ner varje vecka, och hur mycket jag väger så är det pinsamt att den inte visar nåt alls. Pinsamt och frustrerande och sjukt jävla jobbigt.
Va faaaan!
Jag försöker verkligen tänka att det inte är bråttom. Att jag fått barn. Att det tar sin tid för kroppen att komma tillbaka. Att det viktiga är att jag tänker på vad jag äter, vad och hur mycket och att jag rör på mig för det blir ju så jäkla mycket tid i soffan.
Men så träffar vi andra som fått barn typ samtidigt som oss och allt det där rationella, resonliga, förståndiga flyger käpprätt åt helvete. För på dem syns det inte att de fått barn. Inte som på mig. Jag kände dem inte innan, men de ser inte ut att ha gått upp alls. De går runt i sina vanliga kläder precis som vanligt. Och jag kämpar för att hitta något som inte sitter alldeles fel på mig för att jag gått upp två hela storlekar, åtminstone. Jag kan inte ens nästan ha mina gamla kläder.
Vafan?!
Jag försöker med ljus och lykta söka efter möjligheter att må bra med mig själv nu. Jag hade hoppats på att få må lite bra med mig själv på dopet. Nej, jag hade inga planer på att ha gått ner allt tills dess. Men att ha börjat. Att veta säkert att det åtminstone rörde sig neråt alls. Det kändes som att jag skulle kunna sträcka på mig lite mer då. Må lite bättre. Känna mig lite mer som mig själv. Inte som att jag låtsas vara mig själv.
Gaaah! Nej nu orkar jag inte gnälla om det här mer idag. Jag är bara så besviken…
”…Kommit ur fyra-månaders krisen” vill jag minnas att jag skrev någonstans. Hahahaha! Snarare gått in i en ny fas. 😛
Kvällarna är skitjobbiga. Hon kämpar och kämpar och vägrar med varenda fiber att somna, oavsett hur desperat trött hon blir. Så det är typ två timmars bök och stök och gnäll och helt bisarra humörsvängningar varje kväll. Hon kan gå från att ligga och skrika och vara skitsur till att tokle och asgarva åt mig på en sekund! 😛
Det är en rätt påfrestande ritual när man är trött.
Helt plötsligt har hon stundtals blivit jättekänslig för ljud och ljus när hon ska sova, och annars inte alls. Det är bara att försöka följa efter bäst det går.
Men när hon väl sover – då är hon så himla go! ? (mer …)
Herregud! Nu närmar sig dopet med stormsteg och jag ser fram emot det så galet mycket! Ska bli så kul att få till familjefest med alla vännerna. Eller ja, nästa alla (vi ska ha dop 2.0 med De bästa när vi kommer ner i sommar!). Det var så längesedan vi fick till något ihop och det blir lite extra betydelsefullt att det är just Lexies dop som drar samman alla. (mer …)
7225 g, 67 cm.
Det är vår fyra-månaders Alexis. Hon växer som ogräs och gör en massa nya grejer mest hela tiden. Nu märks det att fyra-månaders krisen har börjat släppa. Hon hade en kort period då hon tvärt blev väldigt folkskygg. Hon fick verkligen panik när hon lämnade oss och det är så skönt att det börjat släppa. Nu har hon återgått till att undersöka och upptäcka igen. (mer …)
Ni anar inte hur stort det här kändes! Jag lyckades söva henne i sittdelen när vi var ute!!! 😀
Drog faktiskt en chansning och gick runt Björkskatafjärden. 1,5 timme gick det på lite drygt och hon sov – i vagnen – så gott som hela tiden!
Får se om vi kan lyckas med det där fler gånger. 🙂
Det här är så dåligt! Jag måste bli bättre på att skriva om saker när de händer. Det blir ju så urvattnat att försöka både komma ihåg och berätta kort om allt jag vill dela. Skriver ju mycket för min egen skull, för att ha ett fotoalbum i text man kan gå tillbaka och bläddra i. Men det är ju inte kul att läsa alldeles för korta sammanfattningar om saker som hände för en vecka sedan, eller mer. Det blir ju bara rörigt till slut.
Lexie blir fyra månader på måndag, och hon är ett litet fyra-månaders, fruktansvärt älskat ogräs.
Hon är över 65,5 cm lång och vägde sist 6700-någonting gram (nya siffror på fredag efter babymassagen, hon har nämligen garanterat passerat sju kilo nu). (mer …)
I söndags var vi på vårt första babysim! Det var så fantastiskt roligt. Jag var alldeles giddy hela tiden. Första gången skulle hållas lite kort men det var svårt. Vi hade så kul i vattnet allihopa och vi ville inte sluta. Men det fick vi, sen hade vi en liten fröken som sov bort halva dagen. Tröttisbäbis 🙂
Det kommer bli en av höjdpunkterna varje vecka känner jag. Sen måste vi ju ta bilder någon av gångerna vi är där också!
För en vecka sedan fick lillan sina första sprutor på sin allra första vaccination. Jag hade gått innan och väntat mig att det skulle vara skittufft, att jag skulle ha jättesvårt för att se henne ha ont. Gick och påminde mig själv om att ingen någonsin blivit tröstad av någon med panik. För hennes skull var jag tvungen att hålla mig lugn. Jag trodde att det skulle bli svårt.
Men när vi väl var där, när hon väl fick sina sprutor och blev hysterisk, så kändes det som det naturligaste i världen att bara trösta henne. Att bara prata lugnt med henne, låta henne höra min röst, se sin pappa där och hålla om henne medan hon grät färdigt. Det kändes aldrig tufft och det som förvånade mig mest var nog att jag inte blev rädd trots att hon skrek så.
Jag kände bara ett överväldigande behov av att finnas där för henne. Det var mäktigt hur instinkten bara tog över så. (mer …)
Det är väl den eviga frågan vi blir pepprade med från alla håll. Någonstans försöker jag komma på ett nytt svar varje gång för att det känns som att det borde ha förändrats efter alla gånger vi upprepat det.
Hur känns det då?
Det känns omöjligt. För hur kan hon bara ha varit här i tre månader?! Det känns som en så löjlig lögn att jag nästan skrattar när jag säger det högt.
Haha! Hon har ju alltid funnits här… Eller? Det är skrattretande att det bara har varit tre små månader, när det känns som en evighet. Tre månader är ju ingenting!
Hur kan ingenting kännas så ofantligt långt?
Det känns stört. Det känns alldeles tokigt!
Hon har verkligen bara legat och andats bredvid mig i tre månader. Min lilla, lilla älskade tjej.
Jag har börjat vakna före henne när hon ska äta nu och då ligger de där – min alldeles underbara familj – och sover.
Hjärtat alldeles svämmar över av lycka när jag ser dem intill varann.
Tänk att de där två är mina?! Hur kan man vara så lyckligt lottad?!
Tänk att det kan få plats så mycket kärlek i hjärtat för de där två.
Att laga gomat med våra fina vänner, dricka lätt (eller ordentligt) alkoholhaltiga drycker tillsammans, sitta bredvid gubbarna som drar loss på varsin gitarr och alla sjunger med, de där övertrötta frukostarna då vi alla inhalerar vårt kaffe och drar oss för att lyfta bakändarna från soffan, halvdagarna i trädgården och nu – barnvagnspromenader! Som jag saknat våra fina vänner! (mer …)
