Ons-sön förra veckan var Chrille i Stockholm på kurs för att bli certifierad HLR-instruktör åt Röda Korset. Jag fick nåt galet infall, gick in på SF och upptäckte att Bamse och dunderklockan fortfarande går på bio! Så jag bokade snabbt platser till lördagen och började spinna planer. Tänk så glad hon blivit om vi kunde cykla in till stan nu när trottoarerna är snöfria (inte grusfria dock..xD)! Så fredagskvällen ägnade jag åt att plocka av den gamla cykelstolen och montera den nya. Mamman roade sig, barnet sov. Det var en smula…tajt… att skruva av och till. Hahaha! Jag stod på balkongen och svor över hela grannskapet över att man ska bygga allt så jävla kompakt hela tiden. Det kan hända att cykelprojektet distraherade mig en smula, maten blev helt förstörd och mamman sa fakkit. Så vi landade så här…
I lördags cyklade vi in lite tidigare – biljetterna skulle hämtas 12.30, filmen började 13. Vi kom fram vid 11.45 och Lexie hade ingen aning om vart vi skulle. Helt ärligt hade jag kunnat hålla dagen där för hon var så jäkla nöjd över att ha fått komma ut och cykla. 😛 Men vi passade på att äta mumslunch i stan och sen gick vi till biografen för att handla popcorn. Jag sa faktiskt inget till henne utan hon fick upptäcka själv efter hand. Så stora ögon, så spännande, vilken grej! Familjebio är stört mycket trevligare än vanlig bio. Vi var 6-7 familjer i lilla salongen så det var ju långt ifrån fullt. Men det fanns något slags outtalat samförstånd om att barn låter när de tittar på film. Inga suckar, inga sura miner – barnen tyckte det var himla spännande och behövde brista ut i häpnad då och då – och det var okej. Men man höll det på en rimlig nivå. Det var ingen som lät barnen prata vilt eller stöka runt. Men de fick finnas liksom. Vet när vi varit och sett äventyrs- och scifi-filmer före Lexie. Där finns inget sådant samförstånd i publiken – trots att alla är mycket väl medvetna om att filmerna drar en blandad publik med allt från 10-11 åringar i salongen och uppåt. Då är det sjukt suckigt och kasta blickigt och man kommer med sura kommentarer. Njae… Det där med bio har förlorat charmen för mig – åtminstone när det gäller Blockbuster genrer som lockar bred publik. Det blir så otrevligt i salongen att det tar från det roliga.
Men i lördags, med Lexie, det var så himla mysigt! <3 🙂 Sen handlade vi nya kuddfodral till soffan och cyklade hem för att äta middag med grannarna. Lexie däckade rätt hårt när vi kom hem. Men hon hade så himla roligt precis hela dagen och hon höll så fin form även på kvällen. Det är så härligt att kunna ge henne såna dagar ibland!
…igen. Utan att avsluta. Det var ett ”sånt” inlägg. Det har hänt en del under höst och vinter. Chrille fick ett halvt cancerbesked som sen visade sig vara sarkoidos. Jag har läst mina sista kurser tillsammans med andra människor. Lexie var sjuk hela tiden, Chrille var sjuk och jag skulle lyckas med… allt.
Så var det jul där mitt i allt också. Vi kommer skicka de sista julkorten imorgon – den 11/2. På den nivån. Det inlägget kommer… när och om det kommer. Det skulle liksom gå igenom allt och jag orkade inte skriva klart.
Nu händer det grejer. Sanslösa grejer som legat så långt fram i tid och känts så långt bort att de lika gärna hade kunnat bli av i nästa liv. Men de blir av. Snart. Sedan några veckor tillbaka har jag jobbat med mitt exjobb – det blev officiellt signerat i torsdags. Jag kan knappt tro att jag faktiskt äntligen håller på med det men det har jag inte ens tid att tänka på för att jag har gett mig så sjukt mycket att göra.
Jag ska kartlägga brandskyddet i svenska senior- och trygghetsbostäder. De är ju inte ”boenden” i samma bemärkelse som äldreboenden. I senior- och trygghetsbostäder äger man eller hyr sin bostad med den skillnaden från ett vanligt flerbostadshus att det kan finnas gemenskapsutrymmen och viss personal som kan finnas till stöd. Brandskyddet i en byggnad tilldelas bl.a. beroende på verksamheten som bedrivs i den. Av någon anledning har inte dessa bostäder samma nivå av brandskydd som äldreboenden som behovsprövas av kommunen enligt socialtjänstlagen. Senior- och trygghetsbostäder har faktiskt inte mer brandskydd än vanliga villor eller lägenheter där fullt friska människor förväntas bo. Detta trots att senior- och trygghetsbostäder marknadsförs ganska hårt åt människor i åldersgruppen 65+. Samma åldersgrupp som har en större risk än någon annan att omkomma i brand. Detta rimmar inte. Efter hemmavarande-strategin som innebär att man uppmuntrar äldre att bo kvar i sina egna bostäder – vilket förvisso är positivt för individernas livskvalitet – har problemet bara blivit värre. Konsekvensen av strategin är att vi har fler och fler äldre som egentligen uppfyller kriterier för att bo på äldreboende (med högt brandskydd) som istället bor i bostäder som inte i någon bemärkelse är brandskyddsmässigt anpassade efter dem. Till exempel kan man i en vanlig lägenhet förväntas kunna utrymma genom fönstret via en stege med hjälp från räddningstjänsten – det är ju inte något större problem om man är fullt frisk. Eftersom senior- och trygghetsbostäder inte har högre krav KAN alltså Agda 80 år som i bästa fall vaknat av brandvarnaren och inte klarar att ta sig runt utan rullatorn förväntas ta sig ut genom fönstret på stege. Sådana är föreskrifterna idag och min förhoppning är att kunna ge Boverket underlag som visar på problemets omfattning för att driva på en förändring. Det här är ett problem som räddningstjänster brottas med varje vecka och eftersom det saknas lagstöd blir de oftast överkörda när de kommer med rekommendationer om att dessa bostäder borde byggas med ett bättre brandskydd.
Nåja, jag kommer berätta mer om det här under arbetets gång. 🙂
Sen är det en annan ”liten” grej på gång också… Men den skriver jag inte mer om här förrän det är svart på vitt… 😉
Nu är det kväll. Får bubbla av mig allt annat jag vill bubbla av en annan gång. 🙂
Lämnar er med en bild från det häftigaste från förra veckan; loppan var hos frissan för första gången och det var sååå häftigt! Hon var toknöjd! Hon fick en rosa och en gul fläta när det var klart och lyckligare hade hon knappt kunnat vara! 😀
Oookej… det tog bara en vecka för det här inlägget att bli publicerat. Nåja, bättre än inte alls? 😛 Jag har börjat bli så jäkla trött att det är jobbigt. Det ger lite obehagliga flashbacks faktiskt. Sist jag var så här trött var jag gravid.. xD Men nej, jag är inte gravid nu. Tror hösten tär lite mer än vanligt. Känner inte av det på mitt lynne, men min kropp är fan seg. Det gör mig lite stressad faktiskt för jag har sjukt mycket att göra innan vi kan gå på ledigt. Tentor och stora rapporter och stora redovisningar och exjobbsförslag och sånt roligt… Ja. Måste skaka fram lite energi någonstans ifrån!
Ja. Det var längesedan det kom ett sånt här glapp. Förra läsperioden satte av i galen fart och det fanns inte tid att bara sitta och skriva. Det finns det egentligen inte nu heller men jag behöver två minuters paus kände jag…
Den här hösten har varit galen! I mitten av oktober åkte jag ner till Stockholm för att exjobbsreka. Brandskyddsföreningen bjöd ner mig på ett resultatseminarium efter ett forskningsprojekt som MSB haft igång i flera år nu. Kontentan var bland annat att plocka fram statistiskt säkerställt material om var och hos vilka bränder sker, vilka socio-ekonomiska faktorer som faktiskt är riskfaktorer, osv. På så vis kan man gå ut och rikta insatser på rätt saker för att få ner antalet bränder och framför allt antalet dödsbränder. Det har ju gjorts riktade insatser tidigare också men de har gjorts baserat på antaganden (förvisso välgrundade) och slutsatser som gjorts på väldigt begränsat material. Vissa av dessa visade sig nu ha varit fel. T.ex. så har det tidigare varit tydligt av underlaget som funnits att det brunnit mycket hos låginkomsttagare och eftersom många av dessa är utlandsfödda har en del kopplat ihop även det faktumet som en riskfaktor. Efter den här omfattande studien står det klart att inkomstnivån ÄR en riskfaktor, men att du är född utanför Norden är rent av en säkerhetsfaktor. De som har allra högst risk för brand i bostad är låginkomsttagare födda i Skandinavien, framför allt Finland (Finland har ett jätteproblem med bostadsbränder). Att du är född utanför Norden sänker rent av den statistiska risken för att det brinner i din bostad, oavsett din inkomst – helt tvärt emot vad en del antagit tidigare.
Det var ett jättespännande seminarium och det var så himla skönt att få prata med andra som har en liknande utgångspunkt i hur de ser på sin roll som brandingenjör. Som också känner starkt för att vi har en sådan möjlighet att göra människors liv tryggare och ser det som en stor del av vår uppgift. När jag kom hem hade jag nästan formulerat titeln på mitt exjobb och idag har jag min externa handledare färdig och jag hade inte kunnat hitta en bättre person för mitt exjobbs inriktning.
Funderar fortfarande rätt mycket på projektplan och avgränsningar och ibland känns det som att jag bara betar av en så futtig, liten del av problemet. Men när jag börjar bryta ner mina arbetsuppgifter inser jag fort att det är ett omfattande material jag kommer behöva ta mig igenom. Jag kommer att behöva ha flera system färdiga på förhand för att strukturera upp material-insamlingen och hur jag plöjer igenom det. Har fortfarande inte tid att sitta ner och skriva exjobbs-beskrivningen som måste in och godkännas av utbildningsledaren, det måste jag få gjort nu i december. Men jag försöker tänka på det så mycket som bara möjligt i luckorna, när jag går från punkt A till B, på toa, i kön på ICA… Ju mer jag har strukturerat upp och formulerat i huvudet desto lättare och fortare går det att skriva ihop. För just nu handlar det verkligen om att jag måste hitta en lucka för det – att skriva – och den luckan måste räknas. Beskrivningen måste in så att jag kan få exjobbsförslaget godkänt och bli registrerad på kursen till våren, sen kan jag börja på projektplanen.
I förra veckan var jag ner till Stockholm en sväng till. Då hade vi blivit nerbjudna av två företag och räddningstjänsten för att komma på besök, lära oss mer om dem och umgås. Det var himla bra att jag åkte ner! Ett av företagen (B1) som bjöd ner oss var jag jätteintresserad av sen innan och det här besöket gav mig vibbar som fått mig att fundera. Mitt intryck sedan innan var ju väldigt positivt men jag var inte på det klara med hur de jobbade med kompetensutveckling och hur de såg sin roll som brandingenjörer. Det var något jag var mån om att få veta mer om nu och jag måste säga att jag blev ganska besviken. Det andra företaget (B2) hade jag också träffat en gång innan och fått ett gott intryck även av dem. Framför allt tyckte jag om hur de strukturerade företaget och att de jobbade så väldigt mycket med forskning och att utmana vad ett gott brandskydd är. De lägger väldigt mycket tid på att vara och bli så bra brandingenjörer som möjligt, och inte bara så bra konsulter som möjligt. Det har visat sig vara jätteviktigt för mig. Den bilden av dem förstärktes nu på besöket och jag är jättekluven. Jag kände mig jättehemma där, men deras kontor ligger alla lite off mot vad vi tänkt oss. Ett av dem ligger hyfsat till, men fortfarande lite off… Efter de här besöken har jag blivit än mer övertygad om att jag verkligen inte vill bo i Stockholm. Alls. Småbarnen i Lexies ålder man möter i vagnar ser apatiska ut. Jag mötte flera gånger förskoleklasser på tur. För att kunna gå på utflykt alls måste de ta promenader längs gator som Vasagatan, Torsgatan, Västmannagatan… Med så mycket folk som springer överallt, så mycket trafik, så mycket ljud, så mycket kaos… Jag fick faktiskt ont i magen för deras skull. Jag skulle inte kunna välja att flytta dit för att ge Lexie den vardagen… Nu sitter jag inte och dömer de barnens föräldrar. Aldrig. Min förutsättning är ändå att föräldrar vill sina barns bästa och gör sitt bästa utifrån sina förutsättningar. Mitt hjärta kunde bara inte låta bli att ömma lite för att det här var de barnens vardag. Fast… det är ju det enda de känner till så det lär ju inte vara något konstigt för dem.
Ja, under hela oktober månad och lite till så var jag den enda friska hemma. Grattis! Återigen kunde jag inte tenta-plugga ordentligt. Livet som små-barnsmamma… Lyckligtvis hade jag lyckats trycka in tillräckligt ändå och nu har jag ännu en kurs färdig, borta, klar, en mindre till examen! Det är stundtals frustrerande att aldrig riktigt ha tid att lägga det där sista för att nå min ambitionsnivå. Tentamensstrukturen är ju inte speciellt verklighetsförankrad egentligen och mäter förståelse väldigt dåligt. Allt som oftast hänger de högre betygen på att man haft tid på att trycka in mer fakta och just precis den fakta som examinatorn råkar skriva en fråga om. Fakta som man i verkligheten ALLTID kan slå upp om den fattas en. Fakta som man i verkligheten förväntas ha översiktlig kunskap om prövas på detaljnivå för högre betyg. Jag kan absolut leva med att ”bara” bli godkänd för att det jag har tid till och för att jag inte tycker att det rättvist visar vad jag kan och förstår. Men min ambitionsnivå ligger egentligen högre – det kan jag inte hymla med – och ibland suger det lite att inte ha tid att verkligen visa vad jag går för. Exjobbet – då jävlar i min låda!
Haha! Det har börjat röra sig folk på skolan igen. Mitt harmoniska, tysta, lugna, tomma, lilla paradis är intaget! Av… andra studenter! Fräckheten där alltså!
Men först var det veckan före jul och vi drog en spontanvecka i Klevan. <3
De Bästa jobbade men vi hann med en söndag ihop och fick möjlighet att skämma bort dem med middag när de kom hem från jobbet några dagar. Helt hipp som happ fick jag och Néa en tjejkväll också! #yasspleasemorethankyou Lite sminkkväll i stan följt av en alldeles för uppiffade mamaglam-middag på Max.
Sen var det dags att bege oss hem igen. Det är jobbigare för varje gång! Det var nog tur att de farit på jobb och förskola allihopa för annars vet jag inte hur (läs: om) vi tagit oss iväg… Vi lite halvt skyndade hem utan att skynda för att kunna fira jul med Chrilles päron. Samma kväll vi kommer hem ringer de och har åkt på kräksjuka. Lillejulafton. Kul!
Så på kvällen efter att vi lagt Lexie fixade vi upp granen och pyntade det sista för att få julstämning och sen på julaftonsdagen fick Chrille griljera skinka så vi skulle ha julmat till eftermiddagen. Vi hade en mysig jul själva till slut faktiskt. Ansträngde oss lite extra här hemma för att ha juligt. Men avsaknaden av familj till jul rörde helt klart upp känslor i mig. Det var lite vemodigt på julafton kände jag. När alla var omringade av så mycket familj var det lite jobbigt att inte vara det.
Så känner jag mig så dum samtidigt, för det är inte som att Lexie och Chrille är otillräckliga. Men de är ju inte hela familjen… Nåja. Det gick över.
Sen i mellandagarna har vi bara myst på och tagit det lugnt. Chrille har åkt på någon mysig mancold så han har varit ganska sleten. Hoppas det hinner bli bättre till veckan.
Lexie fyller ju två hela år på tisdag. Det kan jag helt i vanlig ordning inte greppa alls. Det känns som att det var i vintras vi kom hem med henne. Men det stämmer ju inte… Jag får ta och försöka smälta det där dagarna som kommer. För det kommer oavsett.
Nu ska jag torka en nybajsad och glad rumpa och sen hjälpa Chrille med nyårs-supén…Haha! Jag insåg just att jag glömt göra pannacottorna jag tänkt ha till efterrätt….Bra där! xD
