Välj en sida

Två vändor till Stockholm, två födelsedagar, influensa, en tenta-period, mer exjobb och för lite tid i största allmänhet…

Oookej… det tog bara en vecka för det här inlägget att bli publicerat. Nåja, bättre än inte alls? 😛 Jag har börjat bli så jäkla trött att det är jobbigt. Det ger lite obehagliga flashbacks faktiskt. Sist jag var så här trött var jag gravid.. xD Men nej, jag är inte gravid nu. Tror hösten tär lite mer än vanligt. Känner inte av det på mitt lynne, men min kropp är fan seg. Det gör mig lite stressad faktiskt för jag har sjukt mycket att göra innan vi kan gå på ledigt. Tentor och stora rapporter och stora redovisningar och exjobbsförslag och sånt roligt… Ja. Måste skaka fram lite energi någonstans ifrån!


Ja. Det var längesedan det kom ett sånt här glapp. Förra läsperioden satte av i galen fart och det fanns inte tid att bara sitta och skriva. Det finns det egentligen inte nu heller men jag behöver två minuters paus kände jag…

Den här hösten har varit galen! I mitten av oktober åkte jag ner till Stockholm för att exjobbsreka. Brandskyddsföreningen bjöd ner mig på ett resultatseminarium efter ett forskningsprojekt som MSB haft igång i flera år nu. Kontentan var bland annat att plocka fram statistiskt säkerställt material om var och hos vilka bränder sker, vilka socio-ekonomiska faktorer som faktiskt är riskfaktorer, osv. På så vis kan man gå ut och rikta insatser på rätt saker för att få ner antalet bränder och framför allt antalet dödsbränder. Det har ju gjorts riktade insatser tidigare också men de har gjorts baserat på antaganden (förvisso välgrundade) och slutsatser som gjorts på väldigt begränsat material. Vissa av dessa visade sig nu ha varit fel. T.ex. så har det tidigare varit tydligt av underlaget som funnits att det brunnit mycket hos låginkomsttagare och eftersom många av dessa är utlandsfödda har en del kopplat ihop även det faktumet som en riskfaktor. Efter den här omfattande studien står det klart att inkomstnivån ÄR en riskfaktor, men att du är född utanför Norden är rent av en säkerhetsfaktor. De som har allra högst risk för brand i bostad är låginkomsttagare födda i Skandinavien, framför allt Finland (Finland har ett jätteproblem med bostadsbränder). Att du är född utanför Norden sänker rent av den statistiska risken för att det brinner i din bostad, oavsett din inkomst – helt tvärt emot vad en del antagit tidigare.

Det var ett jättespännande seminarium och det var så himla skönt att få prata med andra som har en liknande utgångspunkt i hur de ser på sin roll som brandingenjör. Som också känner starkt för att vi har en sådan möjlighet att göra människors liv tryggare och ser det som en stor del av vår uppgift. När jag kom hem hade jag nästan formulerat titeln på mitt exjobb och idag har jag min externa handledare färdig och jag hade inte kunnat hitta en bättre person för mitt exjobbs inriktning.

Funderar fortfarande rätt mycket på projektplan och avgränsningar och ibland känns det som att jag bara betar av en så futtig, liten del av problemet. Men när jag börjar bryta ner mina arbetsuppgifter inser jag fort att det är ett omfattande material jag kommer behöva ta mig igenom. Jag kommer att behöva ha flera system färdiga på förhand för att strukturera upp material-insamlingen och hur jag plöjer igenom det. Har fortfarande inte tid att sitta ner och skriva exjobbs-beskrivningen som måste in och godkännas av utbildningsledaren, det måste jag få gjort nu i december. Men jag försöker tänka på det så mycket som bara möjligt i luckorna, när jag går från punkt A till B, på toa, i kön på ICA… Ju mer jag har strukturerat upp och formulerat i huvudet desto lättare och fortare går det att skriva ihop. För just nu handlar det verkligen om att jag måste hitta en lucka för det – att skriva – och den luckan måste räknas. Beskrivningen måste in så att jag kan få exjobbsförslaget godkänt och bli registrerad på kursen till våren, sen kan jag börja på projektplanen.

I förra veckan var jag ner till Stockholm en sväng till. Då hade vi blivit nerbjudna av två företag och räddningstjänsten för att komma på besök, lära oss mer om dem och umgås. Det var himla bra att jag åkte ner! Ett av företagen (B1) som bjöd ner oss var jag jätteintresserad av sen innan och det här besöket gav mig vibbar som fått mig att fundera. Mitt intryck sedan innan var ju väldigt positivt men jag var inte på det klara med hur de jobbade med kompetensutveckling och hur de såg sin roll som brandingenjörer. Det var något jag var mån om att få veta mer om nu och jag måste säga att jag blev ganska besviken. Det andra företaget (B2) hade jag också träffat en gång innan och fått ett gott intryck även av dem. Framför allt tyckte jag om hur de strukturerade företaget och att de jobbade så väldigt mycket med forskning och att utmana vad ett gott brandskydd är. De lägger väldigt mycket tid på att vara och bli så bra brandingenjörer som möjligt, och inte bara så bra konsulter som möjligt. Det har visat sig vara jätteviktigt för mig. Den bilden av dem förstärktes nu på besöket och jag är jättekluven. Jag kände mig jättehemma där, men deras kontor ligger alla lite off mot vad vi tänkt oss. Ett av dem ligger hyfsat till, men fortfarande lite off… Efter de här besöken har jag blivit än mer övertygad om att jag verkligen inte vill bo i Stockholm. Alls. Småbarnen i Lexies ålder man möter i vagnar ser apatiska ut. Jag mötte flera gånger förskoleklasser på tur. För att kunna gå på utflykt alls måste de ta promenader längs gator som Vasagatan, Torsgatan, Västmannagatan… Med så mycket folk som springer överallt, så mycket trafik, så mycket ljud, så mycket kaos… Jag fick faktiskt ont i magen för deras skull. Jag skulle inte kunna välja att flytta dit för att ge Lexie den vardagen… Nu sitter jag inte och dömer de barnens föräldrar. Aldrig. Min förutsättning är ändå att föräldrar vill sina barns bästa och gör sitt bästa utifrån sina förutsättningar. Mitt hjärta kunde bara inte låta bli att ömma lite för att det här var de barnens vardag. Fast… det är ju det enda de känner till så det lär ju inte vara något konstigt för dem.

Ja, under hela oktober månad och lite till så var jag den enda friska hemma. Grattis! Återigen kunde jag inte tenta-plugga ordentligt. Livet som små-barnsmamma… Lyckligtvis hade jag lyckats trycka in tillräckligt ändå och nu har jag ännu en kurs färdig, borta, klar, en mindre till examen! Det är stundtals frustrerande att aldrig riktigt ha tid att lägga det där sista för att nå min ambitionsnivå. Tentamensstrukturen är ju inte speciellt verklighetsförankrad egentligen och mäter förståelse väldigt dåligt. Allt som oftast hänger de högre betygen på att man haft tid på att trycka in mer fakta och just precis den fakta som examinatorn råkar skriva en fråga om. Fakta som man i verkligheten ALLTID kan slå upp om den fattas en. Fakta som man i verkligheten förväntas ha översiktlig kunskap om prövas på detaljnivå för högre betyg. Jag kan absolut leva med att ”bara” bli godkänd för att det jag har tid till och för att jag inte tycker att det rättvist visar vad jag kan och förstår. Men min ambitionsnivå ligger egentligen högre – det kan jag inte hymla med – och ibland suger det lite att inte ha tid att verkligen visa vad jag går för. Exjobbet – då jävlar i min låda!

 

Fristaden är belägrad!

Haha! Det har börjat röra sig folk på skolan igen. Mitt harmoniska, tysta, lugna, tomma, lilla paradis är intaget! Av… andra studenter! Fräckheten där alltså!

Det var härligt så länge det varade! <3

 

Jul!

Men först var det veckan före jul och vi drog en spontanvecka i Klevan. <3

De Bästa jobbade men vi hann med en söndag ihop och fick möjlighet att skämma bort dem med middag när de kom hem från jobbet några dagar. Helt hipp som happ fick jag och Néa en tjejkväll också! #yasspleasemorethankyou Lite sminkkväll i stan följt av en alldeles för uppiffade mamaglam-middag på Max. 

Sen var det dags att bege oss hem igen. Det är jobbigare för varje gång! Det var nog tur att de farit på jobb och förskola allihopa för annars vet jag inte hur (läs: om) vi tagit oss iväg… Vi lite halvt skyndade hem utan att skynda för att kunna fira jul med Chrilles päron. Samma kväll vi kommer hem ringer de och har åkt på kräksjuka. Lillejulafton. Kul! 

Så på kvällen efter att vi lagt Lexie fixade vi upp granen och pyntade det sista för att få julstämning och sen på julaftonsdagen fick Chrille griljera skinka så vi skulle ha julmat till eftermiddagen. Vi hade en mysig jul själva till slut faktiskt. Ansträngde oss lite extra här hemma för att ha juligt. Men avsaknaden av familj till jul rörde helt klart upp känslor i mig. Det var lite vemodigt på julafton kände jag. När alla var omringade av så mycket familj var det lite jobbigt att inte vara det. 

Så känner jag mig så dum samtidigt, för det är inte som att Lexie och Chrille är otillräckliga. Men de är ju inte hela familjen… Nåja. Det gick över. 

Sen i mellandagarna har vi bara myst på och tagit det lugnt. Chrille har åkt på någon mysig mancold så han har varit ganska sleten. Hoppas det hinner bli bättre till veckan.

Lexie fyller ju två hela år på tisdag. Det kan jag helt i vanlig ordning inte greppa alls. Det känns som att det var i vintras vi kom hem med henne. Men det stämmer ju inte… Jag får ta och försöka smälta det där dagarna som kommer. För det kommer oavsett. 

Nu ska jag torka en nybajsad och glad rumpa och sen hjälpa Chrille med nyårs-supén…Haha! Jag insåg just att jag glömt göra pannacottorna jag tänkt ha till efterrätt….Bra där! xD

Jag skulle vilja sparka er i röven…

Öppet brev till rösterna i mitt huvud: Ät. Min. Skit. 💪

A post shared by carmamarie (@carmamarie) on

…ni alla jävla röster som förminskar mig. Ni som bor i mitt huvud och får mig att känna att jag inte kan, att jag inte är värd, att jag inte duger. Trots att jag vet att jag kan. Jag hör er skratta åt mig när jag springer, när jag pluggar, när jag försöker vara en bra partner, en bra mamma, en stark kvinna. Håll käften!

Jag sprang 4x(100m+1 km) i lördags. Igår (måndag) sprang jag 2x(100m+2km) och det var ASLÄTT! Jag hade kramp i vaden sista 1.5 km så jag fick ligga på och piska lite, bråka lite med mig själv. Men det var inte svårt (måste bli bättre på att dricka när jag är i skolan!). Bra precis samtidigt som det började göra ont så kände jag efter flåset och jag var knappt andfådd. Hade det inte varit för krampen hade jag nog fått öka tempot faktiskt för att få ut ordentligt av passet. Kände mig så jävla arg när jag kom fram. Arg och kick-ass. Arg på alla jävla onödiga röster jag har i huvudet som jag inte valt att ha där. Jag hör fortfarande hennes röst i huvudet som säger all den där jävla skiten som om hon satt bredvid mig. Jämt. 

Oftast är det bara brus, ibland tar den över mig helt och hållet utan att jag ens märker det. Osäkraste, veligaste människan på jorden som inte vet vad hon vill helt oavsett hur många gånger du frågar. 

Dö röst-jävlar!

Av någon anledning har jag så gränslöst mycket lättare att ge dem på käften när jag ska använda kroppen än när jag ska använda huvudet. Jag undrar just när jag ska säga stopp. Din tid att få mig att känna mig dum i huvudet är förbi. Du får inte mer av min självkänsla. Du får inte mer av mig. Jag vill inte ha dig här, försvinn… Jag önskar att det funkade så. 

Idag rider jag på den där ilskan känner jag. Jag är inte sur. Jag är ganska glad faktiskt, jag såg en ekorre nyss…xD Men jag är rasande, på omständigheternas oundviklighet. Jag saknar att sparka skiten ur en mits. Jag skulle kunna springa den där halvmilen nu känns det som.

Jag har gråtit färdigt över det här för länge sedan kan jag känna. Det finns inga fler tårar att ge. Det är vad det är nu. Men det betyder inte att att det som är slutat påverka mig. Det som är och det som varit. Och det kommer komma fler tårar ändå. Det har det redan gjort trots att jag trott att det inte fanns fler.

Lexie var fyra månader tror jag. Vi höll på att planera hennes dop. Hon låg och sov och mitt i kaoset tog tanken bara över mig. Vad fan är det jag fött in henne i?! Jag kunde inte riktigt andas en stund där. Blod är skit. 

Den där famnen ni söker när allt går åt helvete. Den har varit min taggtråd. Den finns inte för mig. Mina vänner är min familj. Mina vänner är min dotters familj. Det gör mig så outgrundligt förtvivlad och lycklig på samma gång. För vilka vänner det är! Och så älskad hon är! Jag hajjar till lite varje gång ni plockar upp henne för att NI vill vara med henne och inte för att AVLASTA mig eller Chrille. Hon är inte bara era vänners barn, hon är ER Lexie! Som jag älskar er för det! <3

Gud som jag vill skydda henne från rösterna! Gud vad jag önskar att jag slapp dem helt och hållet! 

Idag regnar det och blåser och jag myser järnet faktiskt. Det är den enda stora nackdelen med vår lägenhet nu. Jag saknar den där skogsdungen utanför fönstret. Träden och buskarna och horisonten och himlen alldeles inpå. Inte bortanför de där husen… Jag vill kunna vara som nu, med träd och buskar och vind och regn alldeles intill mig. Det saknar jag faktiskt, att känna naturen inpå. 

Nu ska jag fortsätta matstata. Det är himla knöligt och man måste verkligen hålla tungan i rätt mun, så det ska jag göra nu. Rösterna till trots!

Omtenta-Torsdag

Idag har jag roat mig med att skriva en av alla mina omtentor på förmiddagen och nu efter lunch ska jag träffa labbgruppen och multitaska craz-y-style. Finns hög risk för kaos in the brainmachine känner jag. Men det är helt sanslöst hur mycket vi har att göra just nu. Jag förstår verkligen inte hur den här läsperioden har planerats och det är på fullaste allvar folk som funderar på att tenta av ena kursen efter sommaren för de bara inte vet hur de ska hinna tentaplugga nu. Vi håller på med två regelrätta labbrapporter på engelska – den ena ska dessutom redovisas muntligt – och en stor räkneuppgift som sammanfattar hela den ena kursen och ska lämnas in. Inom den kommande 1,5 veckan. Typ. Där tillkommer returer på labbar och uppgifter som redan är inne och de här labbarna så klart. Det är oklart var tiden ska komma ifrån. Inget av det här är ju tidskrävande heller. Alls. 😛

Igår gick vi ”skyddsrond” i ett anvisat labb. Vi ska skriva en enorm rapport om brandrisker, hantering och förvaring av ämnen, vilka reaktioner det finns risk för, problemområden och förbättringsråd, bl.a. Det är den här vi sen ska redovisa också.  Väntar med spänning på när paniken ska kicka in…