(01.16)
Idag åkte Lexie och jag på vår första bärdonsträff på museet. Det var lite awkward att komma själv första gången när det var så många där och alla verkade känna varandra åtminstone lite grann. Vi hakade på en annan mamma som också var där för första gången och kikade på när folk testade och kände. Tokmysig träff faktiskt. Riktigt många småbarnsfamiljer som samlas och fikar, bytlånar bärdon och testar och hjälper varandra få till sjalknyt. Jag hade tänkt att vi skulle få provat en Ergobaby original och en Tula, men lillan tyckte att hon skulle sova genom allt så det blev bara lån av ringsjal för att avlasta min rygg lite.
Jag har förövrigt gått och blivit alldeles förälskad i Tula-selen. Knyt-an säljer riktigt fina mönster och jag har framför allt blivit kär i Archer, Concentric och Montana sunset. Jag får börja bearbeta Chrille så att vi kan investera i en. Jag känner att jag vill bära mer när vi är ute och trikåsjalen kommer inte vara optimal sådär himla länge till om hon fortsätter växa så här. Det finns sjukt många fina vävda sjalar också men jag känner att en ergonomisk sele skulle passa mig bättre.
I värsta fall får jag önska mig en Tula (och en fin Madame Googoo ifall det är flera som tycker en sele är en bra present) i doppresent. 😉
För ett dop blir det nog ändå förresten!
Chrille fick äntligen tag på prästen här uppe så nu ska vi ses och träffa församlingen och boka ett datum. Det får nog bli lite senare än jag velat eftersom det tagit sådan tid att få tag på någon. Kan komma att kännas konstigt med en stickad dopklänning i maj liksom. Men det känns som att det viktiga är att ge alla en ärlig chans att kunna ta sig hit. Då måste vi ha lite framförhållning. Vi vill ju att så många som möjligt ska kunna komma!
Herregud, jag ska planera mitt barns dop. När hände det här? Hur hände det här? Jag vet att jag är mamma, men hur blev jag förälder? Det känns som två olika saker. Fråga mig inte hur mitt huvud får det att gå ihop…
Jag minns att hon inte var här för två månader sedan. Men det känns som att det livet levdes i en annan dimension. För i den här dimensionen har hon alltid funnits, det är så otroligt självklart att hon alltid har funnits hos oss… Trots att hon bara funnits i två månader.
Vår älskade lilla Alexis – som hon spelar spratt med mammas huvud ? 😛