(22.49)

I den ordningen är det nu. Måste näst intill tvinga mig själv att vara nonchalant när det gäller min kropp. Jag vet ju redan att det kommer ta tid innan den återhämtar sig, det har jag vetat länge och jag har inte inbillat mig något annat. Men ändå, det suger lite just nu. Av de kläder jag kan ha och de ännu färre som funkar att amma i sitter inget bra. Rycka på axlarna åt det vill jag ju inte riktigt göra, jag bryr ju mig faktiskt. Men jag vet också att det inte är så mycket jag kan göra just nu som hade gjort synbar skillnad. Det funkar faktiskt lite så att få barn. Kroppen får sig en törn. 

Men det blir lite extra frustrerande gånger som denna, när vi SKA någonting, som konfirmationen vi ska på imorgon. Jag HAR kläder som hade funkat skitbra, men inget jag får på mig eller kan amma i eller ser vettig ut i. Då återstår liksom bara att rycka på axlarna, ”skita i vilket” och åtminstone vara hel och ren. Även fast man innerst inne gärna hade känt sig lite fin någon gång också. 

Då kan jag önska att jag fortfarande var gravid. Jag tyckte om min gravidmage. Den var lätt att klä. Kroppen jag har nu är allt utom lätt att klä. Visst, jag vet att det inte är permanent och om några veckor får jag grönt ljus från barnmorskan att kanske börja ta i och träna lite mer också. Men jag kan inte sticka under stol med att det suger lite stunder som denna, för att vara helt ärlig.

Gumman hon växer och tjockar på sig och vi mår så bra av att se det. Senaste fyra-ish dagarna har varit lite upp och ner, idag har varit bättre. Det har tjorvat med lillmagen och lillan har fått kämpa som en tok när hon skulle fisa och bajsa. Vi har kunnat ha lite roligt åt henne när det väl släppt för fisarna är något man (lite fördomsfullt) skulle vänta sig av en 150-kilos lastbilschaffis i ljudnivå. Men hon har haft det lite kämpigt hjärtat lilla. Vi hoppas att det inte är en tillfällig förbättring utan att hon faktiskt får det lite lättare nu. Det sägs ju att de går genom något utvecklingssteg precis nu där bland annat magen påverkas så det är ju säkert bara hon som växer och utvecklas, fullt normalt. Men det är ju så jobbigt att se henne olycklig. Nu kom första tårarna häromdagen också och det har ju knappast gjort det enklare att hantera… 😉

Vi förstår fortfarande inte att hon är här, att hon är VÅR, att hon är så fin. Jag satt och stickade igårkväll och hon låg och sov rätt länge och det var så tyst. Jag och Chrille satt i soffan som vanligt och glodde en serie och lite då och då fastnade blicken på barnvagnen hon låg i och man fick ett ”Visstfan! Hon finns också! Här! Hos oss! Är det sant?!”, så turades vi om att kolla så att hon levde. 🙂 Hon är så sanslöst vacker i våra ögon, vårt lilla vackerbarn! Undrar när vi ska börja förstå att hon inte är här på tillfällig visit?

[easy-image-collage id=1240]

Och hon leeeer (det har hon iofs gjort länge men nu var jag snabb nog med kameran!). Kolla de där ögonen! 🙂