Vem är det jag älskar? Jo, min dotter så klart. För jag har en dotter! En dotter. Jag. Har. En dotter. Ett barn. Min. Hon är alldeles fantastisk. Det är makalöst att tänka på den där bilden i oktober. Chrille med handen på min mage. Där inne var hon. Hon som nu sover intill mig i bilen på väg på äventyr. Har hon inte alltid funnits?
Hur ska jag någonsin lyckas få henne att förstå precis hur älskad hon är?
Jag ska börja med att pussa precis hela hennes huvud när vi kommit fram för natten!
(Onsdag 13/1)
Jag har gått länge och väl och funderat på vad jag skulle skriva i det här inlägget. Alexis är 11 dagar gammal och rätt ord har ännu inte funnit sig.
Vi har en Alexis! Och hon är underbar! Och vi är så jävla lyckliga!
Jävligt bra början faktiskt… 🙂
Men sen då? Skriver jag om förlossningen, om dagarna efteråt (som faktiskt blir fler och fler ju längre jag väntar med att skriva…), om amningen? Vad fokuserar jag på i första inlägget? Hur fokuserar jag på någon enskild sak av alla miljontals som farit genom huvudet senaste veckan?!
Alexis är given att skriva om. Men henne hade jag kunnat skriva precis hur mycket som helst om redan! Jag känner ett sådant enormt behov av att dokumentera varenda sekund av hennes liv. Så blir det naturligtvis inte, och jag blir inte knäpp (-are) för det. Men hade jag kunnat… 😉
Kameran i telefonen har blivit min nya bästa vän! (mer …)
Alltså… Egentligen – om man ska vara sådär kinkig och korrekt som vi tycker om att vara – så sker ju bara cirka fem procent av alla födslar på självaste BF. Så det där med tre dagar… Ja, det är väl inte så jättesannolikt. Men det är något att utgå ifrån. Och det är helt omöjligt att slå huvudet runt. Om 3 dagar (+-n) blir jag mamma, Chrille pappa och VI föräldrar! Jag FÖRSTÅR BARA INTE! Den kan få för sig att vara klar i mig när som helst!
Nu har jag fullkomligt snöat in på stickningen något rent fördärvat. På julafton -sådärisistasekund- blev jag klar med tröjan till svärpäronens lillhund. Hade tråkigt igår så jag påbörjade en femtimmars-kofta till Knodden, idag var vi och införskaffade lite material så då kunde jag sätta igång med en grej jag tänkt göra till Chrille som har högre prio. Dessutom blev det garn så jag kan påbörja en dopklänning. Har hittat en så himla fin, lite otraditionell, dopklänning som jag ska göra. Åhh! Vill så gärna dela bild för den är så fin! Men nej, jag får hålla mig lite till. Vill ju inte spoila det roliga. 😉 (mer …)
Så… Det här talade våra telefoner om för oss idag. All den där tiden som skulle gå så långsamt har bara försvunnit. Poff! Jag vet inte ens vad jag ska säga om saken längre. Det känns så surrealistiskt alltihopa och jag har avverkat de få ord jag kan finna för att beskriva just hur på repeat flera otaliga gånger. Det kan braka lös precis vilken dag som helst nu och det är läskigt som fan! Men också oerhört spännande. Det ska bli så häftigt att få träffa den här lilla människan som vi gått och pratat med genom min mage. Få upptäcka om personligheten stämmer överens med det vi inbillat oss under slutet av graviditeten. 🙂 (mer …)
Fick världens – ja, inte panikanfall direkt – men något slags stressrelaterat anfall igår. Går in i babyappen och den stoltserar sådär oförskämt med att det ”bara är nio dagar kvar”. Whaaaat?!
Det känns fortfarande som att det är hur mycket tid kvar som helst – månader typ. Men nio dagar, nio dagar är ju imorgon jämfört! Är vi verkligen redo för det här – imorrn?! Och hur ska vi hinna alla 1000 saker vi tänkt göra innan?! De är naturligtvis inte så många egentligen men det känns så. Tänk er att ni ska få det där fina, fina besöket som ni faktiskt bryr er om med okristligt kort varsel och ni har ett mindre slott i storleksordning att städa och få ordning på. Rusa, rusa, rusa! Det är lite så det känns. Hur ska ”allt” någonsin hinna bli klart. Inte för att det egentligen finns något speciellt som verkligen behöver hinna bli klart mer. Men den där känslan av ”skynda, skynda, skynda” vilar över oss. A unrelenting sense of urgency. Eller ja, över mig åtminstone… (mer …)
…Men vi fick inget diplom. 🙁 I torsdags var vi på sista föräldrautbildningen och vi var ju helt eniga om att avslutad utbildning kräver ett certifikat, en licensering, ett diplom…nånting! Men icke då. Vi fick varken eller. Fruktansvärd besvikelse!
I fredags plingade telefonen till igen. ”Du är nu i vecka 39.” Det är bokstavligen bara små, små dagar kvar och det börjar sakta men säkert sjunka in att vi inte vet vilken. Vi har ju BF på nyårsafton, men egentligen kan det ju hända när som helst nu. Det vet vi ju så klart redan. Men tanken har inte riktigt slagit rot än. Vi skulle kunna få åka in ikväll… Man känner sig sjukt maktlös inför den tanken. Att få ett BF-datum ger ju någon slags illusion av ett mått av kontroll i det hela. Men nu börjar det bli mer och mer påtagligt att det bara är båg. (mer …)
(Onsdag 13/1)
Alltså… Egentligen – om man ska vara sådär kinkig och korrekt som vi tycker om att vara – så sker ju bara cirka fem procent av alla födslar på självaste BF. Så det där med tre dagar… Ja, det är väl inte så jättesannolikt. Men det är något att utgå ifrån. Och det är helt omöjligt att slå huvudet runt. Om 3 dagar (+-n) blir jag mamma, Chrille pappa och VI föräldrar! Jag FÖRSTÅR BARA INTE! Den kan få för sig att vara klar i mig när som helst!
…Men vi fick inget diplom. 🙁 I torsdags var vi på sista föräldrautbildningen och vi var ju helt eniga om att avslutad utbildning kräver ett certifikat, en licensering, ett diplom…nånting! Men icke då. Vi fick varken eller. Fruktansvärd besvikelse!