Hon använder ju vårt språk! Klart hon förstår det då….eller?
Det går så fort och man blir så himla lurad. Det haglar ord ur ungen nu och man tror så lätt att hon förstår dem. Hon hade väl inte sagt det annars? Hon förstår tonfall och vet när man ställer frågor och är så himla aktiv i samtal och deltar hela tiden. Hon måste väl förstå vad det är hon svarar på?
Hahahaha!
Hon har hittat hammaren, hon har upptäckt att man kan göra roliga saker med den. Men hon använder den baklänges lika ofta som framlänges. För att slå lika ofta som att kramas. Hon har inte förstått hur den SKA användas än. Bra precis så är det.
Men vi hör bara orden, orden som vi känner igen och vet vad de betyder. Men här är det fina; de betyder allt som oftast inte samma sak när HON säger dem. Åtminstone inte än. Det är skitsvårt att hålla koll på! Man tror så lätt att hon förstår ljusår mer än hon egentligen gör – på gott och ont.
Idag har jag långdag. Den känns så iaf. Har suttit med labbrapport nu på morgonen och sammanfattat resultat ifrån labben vi avslutade igår. Vi testade flamskyddsmedel och fick tutta fyr på saker igen. Nu ska vi dra slutsatser om resultaten utifrån ämnenas kemiska egenskaper, spekulera kring möjliga restämnen i de fall reaktionerna var ofullständiga och bedöma flamskydden utifrån våra experiment. Jag börjar vara lite nervös nu också. Brandkemin är ASintressant, men det är ungefär bra precis hur mycket som helst att lära sig. Utöver allt jag behöver komma ihåg sedan 8 år tillbaka… Men det gör all skillnad i världen att jag tycker det är så kul att läsa! Det är mycket att göra men det är spännande. Jag vill så gärna lyckas bra med det här!
Idag längtar jag dock hem till di mina. Chrille har det tufft – det suger att söka jobb i största allmänhet – och lilliskrutt har åkt på en ganska så ordentlig förkylning. Jag vill hem och kramas. Snaaart.
Nu måste jag packa ihop mig och rusa på föreläsning. Fun fun! Tagga mer kemi!
Jag klarade mig igenom en labb och hela dagen utan kaffe! OCH frukost! Jag begriper faktiskt inte att det gick så bra som det gjorde. Vid 16-tiden fick jag min första smutt och OM den var god!
Labben ska bli riktigt intressant. Vi ska testa några olika flamskyddsmedel. Igår impregnerade vi olika tyger och nu ska de få torka över helgen innan vi kollar impregneringsgrad och sen försöker sätta fyr på dem. Vi har även fått förmånen att testa ett potentiellt nytt medel som vår kemilärare kommit på. Det är faktiskt lite häftigt, det har aldrig testats förut.
Eftermiddagen hade vi inget spikat men det blev full rulle ändå och det slutade med att Lexie hade så jäkla kul. Det är ju Sveriges superloppis på Arcus idag. Det reser liksom hit folk ifrån Ryssland i busslass för att fynda. Och OM man kan fynda. Kanske inte så jättemycket första gången man är där, men har man ögonen med sig går det att hitta riktiga brakfynd. Bästaste Lina står där idag och igårkväll skulle hon ställa upp sina bord. Vi skulle från början bara lämna av ett tapetbord vi lånat men det slutade med att vi lovade att skjutsa hem henne också. Hon skulle tagit taxi annars liksom – vi skulle inte tro det. Så medan hon gjorde färdigt passade vi på att åka iväg och käka på Arctic Thai. Sen när vi kom tillbaka råkade vi fynda lite också. Vi hittade en tripptrapp-stol och en cykelstol till loppan. Lina skulle sälja lite stuvar från hennes fantastiska tyger som jag passade på att norpa. Det blir perfekta örngott, någon tavla och lite annat smått och gott till Lexies rum. Och så fick jag mig en kopp! Den första koppen till min samling (fast när jag tänkte efter insåg jag att Chrilles faktiskt var den första egentligen). Äntligen!
Nu kan vi dricka ur finkoppar alla tre. Jag är så nöjd. =) Lexie hade så fantastiskt roligt i mässhallen! Hon hade lätt roligare där bland allt folk och alla prylar än hon haft hittills på Leos! Hon kröp runt och hälsade på alla och skulle köra iväg med kärror hon hittade överallt. Full. I. Bus! När vi kom hem var hon fullständigt slut som artist och fick hoppa i säng ganska bums.
Idag har vi mest degat. Jag började iofs med att springa imorse. Eftersom jag blev sjuk i veckan bestämde jag mig för att börja om och tänk, jag orkade den här gången också! Även om det var lite jobbigare idag. Men det satt nog mest i huvudet för jag upplevde det inte som fysiskt jobbigt idag. Dels var jag fortfarande lite småsnorig så jag hade lite problem med att få ordning på andningen och då tappade jag istället räkningen, så när jag trodde att jag var klar så fortsatte rösten i huvudet. Sånt tycker jag är asjobbigt! Men, jag fortsatte och sprang färdigt hela passet. Hejja hejja!
Sen var vi duktiga, eller ja, Chrille var duktig för jag var Lexievakt. Han borrade tre hål i köket och fick äntligen upp klaffstolarna och klockan. Nu ska jag bara ta tag i min tavelvägg. Jag är ju så fånig för jag får sådan ångest när jag ska göra hål i tapet. Tänk om jag tänker fel och sätter hålet fel eller spikar fel och sen har vi ett fult hål vi inte kan dölja snyggt. JÄTTEångest! JÄTTEfånigt!
Det blir nog bra någon dag, då, någon gång.
Nu ska jag röja köket och sedan… Bygga lista till de grejer vi fattas imorgon. För imorgon är det Valborg! Jag hoppas så att det blir bättre väder än de lovat!
Jag är sjukt motiverad. Jag vet inte var det kom ifrån men jag har åkt på ett sådant motivationsrus bara sedan en vecka typ. Det är jättehärligt, verkligen! Jag vill plugga, skriva, träna, ta hand om min familj och bara göra så att allt blir BÄST som typ aldrig förr.
Och vad är då bättre än att åka på en halsinfektion så att man knappt orkar sova…?
Just nu sitter jag bara och är stressad, har myror i brallan och mår skit. Där är så mycket jag skulle behöva göra! Där är så mycket jag vill göra! Jag har inte tid för det här!
Så räkna minuterna tills jag mår bättre. Fast nä – imorgon har jag labb och då SKA jag in. Vem bestämmer – JAG bestämmer!
Till råge på allt så missade jag en gästföreläsning med Elaine Eksvärd idag. Jag. Har. Inte. Tid. Med. Det. Här!
Här får ni en gullebild på Lexie för att kompensera för melodramatiken.
Okej det råkade bli flera. Jag kände att jag behövde kompensera mycket… 😛
Vill ni förresten göra något litet gott utan ansträngning så skänker just nu Pampers 1£ för varje Insta-bild på en bäbis med sin näve i luften till Blisscharity. Blisscharity stöttar familjer med prematurbarn och samarbetar nu med Pampers som tagit fram en ny blöja för de allra minsta. Dessa ska de skänka runt 3 miljoner av till sjukhus i Storbrittanien. Glöm inte hashtaggen! #powerofbabies
Ibland snubblar man över möjligheter att hjälpa till – om så bara lite, lite grann – nästan helt utan ansträngning. Sådana möjligheter passar man inte på.
Dagens note to self känner jag. Eftersom Lexpex sovit skit de senaste nätterna så har vi sovit…ja typ inte alls. Imorse vaknade jag och kände mig döende – typ nästan. Jag var helt övertygad om att jag aldrig någonsin skulle finna ork för att träna på hela dagen och skulle därför misslyckas redan första veckan eftersom jag bara har idag och imorgon kvar för de sista två passen.
Skitbra Becca! Alldeles strålande!
Chrille fick ta Lexie till förskolan och jag la mig i sängen och tänkte att det här får bli en ynklig hemmadag då jag sitter bredvid kaffebryggaren det lilla jag faktiskt orkar vara produktiv. Nu blev det inte så mycket gjort alls men det var mest för att jag fattades filen jag skulle jobba i. Då är det lite komplikacerat.
Men under dagen kändes det bättre och nu på eftermiddagen har jag funnit liv i själen igen. När vi kom hem från affären var det så pass att jag låste in mig på kontoret och TRÄNADE! Jag inte bara tänkte – jag gjorde! Det trodde jag aldrig imorse. Jag har nog tyvärr haft ovanan att räkna bort dagar då morgonen varit skit. Ofta har de ju blivit bra dagar ändå, men jag har nog inte reflekterat över det så mycket. Att dagen faktiskt kan bli bra trots att man känner död när man vaknar. Det kan vara värt det att ha en vettigare inställning ändå, det kan kanske rent av göra dagen mer än bara ”bra ändå”.
Nu är jag sådär nöjd som jag var i lördags. Imorgon ska jag springa igen och jag känner att det ska bli kul. Det måste vara något mycket allvarligt fel på mig – UTÖVER de uppenbara… 😉 Hejja Hejja!
Hon lyckas stoppa ner alla klossar i pappas foppatofflor – ”JAAAA!”
Hon lyckas hälla över klossarna från den ena toffeln till den andra – ”JAAAA!”
Hon lyckas norpa mammas telefon när hon inte ser – ”JAAAAAAAWW!”
Alexis Hedberg behöver ingen hejjaklack för hon är sin egen! Sådär låter det – med eftertryck – varje gång hon lyckas med något, vad som helst.
Det har hänt så mycket stora saker nu och det känns inte som att de har fått den uppmärksamhet de förtjänar för det är så invävt i vardagen. Hon säger en massa riktiga ord nu utöver det ändlösa, raljerande tjötandet hon sysslar med som ingen förstår. Ja, nä, Dadda, Mamma, Pappa, titta, Coockie (sa hon för första gången igårkväll rent av), kaka! (pannkaka), vatten lyckas hon med ibland, där, hejja, tacktack, hej, hejdå. Det är ju en hel hög med ord när jag tänker efter, och de har dykt upp bara sådär helt plötsligt. Vad är det de kollar på 18-månaders kollen? Om barnet kan 8-10 ord eller hur var det? 😀
Och hon kan så många saker som vi inte vet om! Det är faktiskt rätt stört. Vi upptäcker en massa saker hon lärt sig efter hand. Härom veckan frågade jag henne var magen var någonstans, vilket hon aldrig svarat på innan, men då helt plötsligt ryckte hon upp tröjan och började klappa sig på magen. Näsan hittade hon också, sen blev det förvirrat. Men bara det! Jag hade ingen aning! Hon satt och ropade ”hej hej!” vid matbordet en dag när hon fått mat lite före oss. Jag fattade inte alls vad hon höll på med först, sen började jag sjunga ”Säg hejhej till vännen din som sitter där…” ”HEJ HEJ!” fick jag till svar. 😀
Hon har så sanslöst mycket vilja och får riktiga vansinnesutbrott vissa gånger när hon inte får som hon vill, vilket tyvärr är oftare än hon skulle vilja. 😛 Hon blir stadigare och stadigare på benen och jag är helt övertygad om att om hon bara ville så hade hon gått utan problem nu. Men hon verkar inte riktigt vilja gå själv än. Hon går fort, stadigt och gärna när hon får hålla handen, men sätter sig ner nästan direkt när man släpper. Att stå upp på stället utan stöd däremot – DET tycker hon är sjukt roligt… knasbananen! Hon kan bokstavligen stå och göra benböj för att hon tycker det är så roligt att bara ställa sig upp. Jag fattar inte alls… 😀 Här före resan bestämde hon sig för att hon SKULLE sätta sig på pottan själv. Hon var aptrött och hade noll koordination men hon SKULLE PROMPT lyckas med det DÅ! Hon lyckades väl…nästan. Tokpraktiskt att hon vill det kände jag spontant. Vi hade ju ändå tänkt börja låta henne vara blöjfri mer än bara någon gång då och då nu. Då är det ju hur smidigt som helst om hon tar sig upp på pottan själv också! Kryper fram till den gör hon ju redan när hon har velat upp. Men sen har det varit upp till oss att skynda och hjälpa. Tänk att snart löser hon det också själv!
Hon slutade typ sova på eftermiddagarna när vi var i Härnösand också. Jag tänkte först att det bara var resan som spökade, men hon har typ inte sovit någon eftermiddag sedan vi kom hem. Det bara hände sådär hipp som happ också.
Hon är så himla härlig över lag just nu. Hon upptäcker nytt hela tiden och gör det med sådan nyfikenhet och glädje så jag blir alldeles varm i hjärtat. Humor har hon också, i mängder. Det är så sanslöst mycket bus i den där lilla kroppen och det går att ha så himla roligt MED henne nu. Jag älskar henne så det gör ont faktiskt. Vårt lilla underverk!
Så här glad ser man för övrigt ut när ens nya, fina, GRÖNA gummistövlar kommer hem! 🙂
Idag har vi haft familjedag på Leos med ett gäng andra och Lexie ligger helt utslagen nu och hämtar sig efter allt det roliga. Jag och Chrille ska passa på att titta på något ifred nu. 🙂
Det behövs andrum för att ta in det känner jag. Här får ni lite till.
Jag känner mig alltid så himla motiverad att ta tag i mig och ta hand om mig när vi är med de Bästa. Deras närvaro lockar fram en sådan vilja i mig att ta hand om min kropp och min hälsa, att bli lite mer aktiv igen. Ni är ett så dåligt inflytande… 😉 Men sen kommer vi hem och det blir aldrig något. Men så häromdagen fick jag ett knäpp. Jag har varit ganska kinkig med maten de senaste veckorna, men jag når ju aldrig dit jag egentligen vill inom någon vettig tid bara genom att ändra kosten. Jag undervärderar inte vikten av att tänka på kosten, men det tar väldigt lång tid att bestiga K2 utan verktyg. Jag behöver verkligen se resultat för moralen och jag är dessutom inte intresserad av att bara gå ner i vikt utan att ha stärkt kroppen det minsta. Jag mår verkligen inte bra när jag känner mig fysiskt svag, oavsett vad vågen står på.
Så jag satt och tänkte på de Bästa och rätt vad det var hade jag dragit ner FMTK (igen) och faktiskt startat(!) ett program. Imorse var jag ut på första rundan. Två km varvad löpning och gång var 100e m. Och jag orkade! Jag var allt utom säker på att jag skulle det faktiskt… Mina referensramar när det gäller min kropp är helt muppade. Till och med när jag var rätt otränad så flög jag genom tre kilometers rundan, då. Jag vet vad den kroppen klarade av. Den här kroppen har jag noll koll på och det är lite läskigt. Att inte veta vad man klarar. Det har aldrig varit min verklighet förut och jag gillar det inte speciellt mycket. Samtidigt skäms jag inte för min mammakropp, jag är mest frustrerad över att den inte är speciellt stark och inte kommer ner i de kläder jag vill använda. Men det kan det förhoppningsvis bli lite ändring på lite fortare nu.
Fy fan så jävla skönt det var! Jag kände mig 20 kg lättare bara för att kroppen fick komma ut och röra på sig! Det ska faktiskt bli lite spännande att se om den här kroppen jag inte längre känner kan utvecklas mot fem kilometer. Eller, ATT den kan vet jag väl. Frågan är hur tungt det kommer vara. Idag var det så jävla härligt och jag längtar efter att få se hur jag blir starkare igen. Jag är så sjukt nöjd med att jag faktiskt orkade och det inte ens nästan kändes som att jag skulle dö på kuppen. Sjukt nöjd! Jag ska leva på det en stund till tror jag bestämt för det är en så himla härlig känsla. Så. Så. Nöjd! 🙂
Och har fortfarande inte riktigt fattat att JAG faktiskt var ute och SPRANG imorse. Shhhh! Säg inget! 😛
Vi tog bilen ner till Härnösand och kraschade de Bästas påsk, helt utan deras vetskap. Så där kom de sömndruckna vid 02-tiden på skärtorsdagen till Néas föräldrar. Vi kom smygande från vardagsrummet, väntade tills mormor kommit in med Nomnom tätt följd av Néa som skulle bära grejer och sen frågade Chrille om de behövde hjälp att bära.
Förvirringen! 🙂 Haha! Det där får vi göra om.
Vi hade en helt fantastisk påsk och Néa lyckades få upp mig på ett par skidor efter att Chrille kläckt ur sig att jag aldrig åkt. Första kvarten var jag BARA rädd. Livrädd! Samtidigt hade jag Néa med mig hela tiden och hon var bäst! Det var rätt kul till slut, även om jag hade hjälmen i snön en del. 😉
Det var så härligt att få komma ner och vara med dem, särskilt när vi inte riktigt vet när det blir igen. Jag kände mig så fullständig. Bara det att Lexie fick tid med Noomie var så ofattbart prislöst, trots att de bråkade en del (som kusiner gör? :)).
Det är helt klart sjukt jobbigt att de bor så långt bort. Jag mår så bra när vi är tillsammans, känner mig så hel. Vi får se vart framtiden för oss, eller inte för oss. Jag har ju den tätaste anställningsmöjligheten i mellanSverige, den dagen jag blir klar. Det är ju ett faktum. Meen, allt kan ju hända. Livet är långt.
Måndagen spenderade vi i bilen och som vanligt blev det ett stopp på Ikea i Umeå på vägen. Vi verkar vara helt oförmögna att fylla bilen ”lagom”. Finns det plats ska det fyllas! 😀 Nu råkade vi ju glömma typ hälften av det vi plockat på oss i en påse före kassorna. Win! Nämen några bra-grejer blev det. Och någon liten villhöver, men så blir det väl alltid där.
Väl här blev det uppackning och konstruktion av tvättberg. Sen igår var det tillbaka till verkligheten för mig. 10-timmars dag i skolan på en natts dålig sömn efter en bildag. Det var, sådär.
Idag har jag och Lexie haft ledig idag. Vi promenerade till Galenskaparna och grillade korv. Sen blev det myskväll hos farmor och farfar. Egentligen skulle vi ha en imorgon också men studenter styr inte över sina liv så jag måste in till skolan för att skriva labbrapport. Jag är fruktsnsvärt opepp. Nåja, det är bara att göra. De är ju hemma när jag kommer hem. Mina underbara.
Så jag gick visst och blev sjuk förra veckan. Det hörde verkligen inte till mina planer! Jag blir ju så ynklig så det är ju rent sorgligt när jag är sjuk. Det blir verkligen ingenting gjort alls. Det verkade först som att Lexie också höll på att bli ordentligt sjuk. Men hon nöjde sig med en hejdundrans förkylning och energibrist i största allmänhet. Jag måste förresten sätta mig ner sedan och sammanfatta henne! Hon har blivit så himla stor! Jag kan knappt tro att hon började krypa i november. Det känns som att hon har krupit så mycket längre. Men hennes liv känns så mycket längre än vad det är i största allmänhet. Att hon bara är ett år och tre månader går inte ihop i mitt huvud. 1+1=fish. Så liksom. Har hon inte alltid funnits hos oss?
Nåja, den här veckan är jag med på banan och har hittills haft en riktigt bra vecka. Jag hänger med på föreläsningarna och har pluggat däremellan och vi har haft riktigt mysigt hemma. Idag har de påskfest på förskolan så då såg den här mamman och pappan sin chans att få spöka ut en Lexington. För visst är det därför man skaffar barn?
Nu ska jag börja packa ihop mig igen för jag ska snart på föreläsning. De senaste föreläsningarna i brandkemin har handlat om brandreaktionen, jag är eld och lågor! Varje gång jag läser eller sitter på en föreläsning känner jag att det här är så himla intressant. Tänk lyckan att få plugga – och tycka att det är intressant! 🙂
Ja! Det är sant. Jag är ungefär den lyckligaste människan på jorden över detta faktum. De senaste dagarna har det varit soligt på eftermiddagarna och jag har längtat efter att få sitta i solen på min balkong. Igår fick jag faktiskt en liten stund då maten stod i ugnen, loppan sov och Chrille nördade sig på kontoret. Jag plockade boken, filten, fyllde ett glas vin och sprang! Jag bara skulle, trots att temperaturen kanske inte riktigt var den optimala för ändamålet. Jag kan ju säga att det var varmt och skönt att komma in igen…
Jag hade gjort världens dundermarinad som jag hällt över kycklingvingar och kört i ugnen. Vårt lilla svarta hål åt TRE hela kycklingvingar med ost och en hel skål ärtor till. Det är så himla kul att ge henne mat. Det är verkligen inte mycket hon ratar och allt som oftast kan vi krydda precis som vanligt. Igår hade jag t.o.m haft lite sambal i marinaden och hon bara mumsade. Men hon är nog inne i någon växtspurt nu för trots att hon äter som en hungrig val de flesta dagarna så har hon vaknat några nätter senaste veckan och varit jättehungrig. Det har varit rätt jobbigt för när hon väl fått lite att äta så har hon ju vaknat till igen. Full låda i tre timmar innan man fått sova igen. Inatt var Chrille en riktig ängel och tog henne själv. Tuffa nätter det där.
Imorse kände jag för att mysa till det så jag och Lexie gjorde pannkaksfrukost så fick Chrille sova lite till. Eller ja, hon stod väl mest och åt smör direkt ur paketet och viftade lite med vispen efter att ha möblerat lite under ugnen… Men det blev pannkakor till slut ändå. Hahaha! Minen jag fick när hon såg mig vända pannkakan för första gången… priceless!
Medan hon började äta och pappan kravlade sig upp ur sängen passade jag på att slänga ihop lite glass åt en viss liten dam. Jag hittade en kul grej på facebook här för ett tag sedan; fruktremmar. Man mixar i princip ner lite frukt, häller ut i en plåt och låter stå på låg temperatur i ugnen i 9-12 timmar. Jag har inte riktigt lyckats få det där att bli bra men Lexie verkade älska mixen på banan och kiwi. Så jag tog den sista frukten och mixade till isglassar istället. Vi hade ett stackars ensamt päron som jag slängde ihop med lite melon vi hade kvar i kylen och så blev det päron- och melonglass också. Lite kul att kunna ge henne glass till fika utan att behöva tänka på sockret. Det hade ju lika gärna kunnat vara en banan liksom, men lite roligare.
Nu sitter vi och väntar på att hon ska vakna, sen ska vi slänga i henne lite mat och åka över till LinOlof. Det var alldeles för längesedan vi var över så det ska bli så jäkla kul! Att söva henne blev ju en grej idag. Hon har haft en period med dåligt grepp igen så jag försöker hålla ner på tuttandet till det mest nödvändiga, annars får jag så jävla ont. Så hon fick vackert somna utan nu på dagen. Det är ju inte omöjligt längre. Hon blir bara så himla arg och så tar det en bra stund för henne att lugna sig. Men det går ju.
Först ska jag springa och fylla på en välbehövd kaffekopp innan bryggaren slår av. Peace out!
Vi klev in i lektionssalen imorse och möttes av det här. Fredag morgon. Jo tack, men skjut mig nu på plats bara… Det var som att salen spelade ett spratt med oss. Tacksamt nog var det anteckningar sedan igår och har absolut ingenting med oss att göra. Men ändå… God morgon på dig med. #huvudvärkinnanmanensharbörjat
Första fredagen i nya läsperioden och det känns som att en månad har passerat och inte en vecka! Det har varit en bra vecka ändå, trots lite dåliga besked. Nya spännande kurser har dragit igång och jag har kommit igång hyfsat med materialet. Inte riiiiktigt där jag velat vara men inte dåligt heller. Igår till exempel – hann jag inte äta frukost. Jag upphör att fungera när jag inte får frukost. Jag får seriösa problem in the brainmachine och är inte speciellt trevlig. Det påverkade onekligen min koncentrationsförmåga när jag skulle läsa på förmiddagen…
Nu ska jag läsa en stund innan jag går ner 200 m och hämtar min lilla Lexington. Den här veckan har hon bland annat fått måla med vattenfärg… Vi fick en fin bild från förskolan där mitt på dagen – jag tror nog att hon försökt äta lite av färgen också. Hon var… färggladare än vanligt.
I onsdags plockade Chrille upp henne tidigare från förskolan och så åkte de på Leos. De skulle träffa några andra från en pappagrupp han är med i och rasta barnen. Fick se bilder efteråt och hon verkade ha så himla kul! Framför allt så fick hon pappatid!
Det snackas ju så mycket fram och tillbaka om tid barnen ska ha med vardera förälder och hur den ska spenderas och ofta verkar diskussionen så färgad av egenintresse. Jag har sett så mycket av det här i periferin att jag blev lite… överraskad (tror jag är rätt ord)… av min egen reaktion. Att jag skulle vara mån om min tid med henne har ju varit underförstått. Men jag har nog inte reflekterat så mycket på hur jag skulle känna om Chrilles tid med henne innan hon kom. Jag blir så sanslöst lycklig när hon är med sin pappa! När de får egentid ihop. Alldeles bubblig faktiskt. Jag har inte riktigt kommit underfund med varför jag känner så starkt. Det enda jag vet är att det är så obeskrivligt viktigt för mig att hon får tid med sin pappa. Att hon får god grund för att ha världens bästa relation med honom! Så det var skitbra att de fick komma ut på äventyr, även om jag gärna också hade varit med. Men mamman skulle på arbetsmarknadskväll hos WSP och fostra lite kontakter. Och det var ju faktiskt trevligt det med. Trevligt och lite småfrustrerande om jag ska vara ärlig. Min ”gamla” klass var där för att snacka exjobb och jobb. Men det blir min tur också!
När vi var där började jag faktiskt snacka med några om ett exjobb jag lagt upp på hemsidan som jag inte ägnat så mycket tanke när jag satt och la upp filen. Men då när vi började prata om det började jag direkt känna pyrolysen dra igång inom mig (hahaha! Jag kunde inte låta bli… brandskämt!). Det var ett riktigt spännande exjobb och jag har gått och tänkt på det lite idag i min oförmåga att släppa det och har rent av kommit på ett möjligt exjobbsområde som jag skulle tycka var asintressant. Känner direkt när jag tänker på det att jag hade kunnat grotta ner mig hur mycket som helst i det där. Blir faktiskt lite ivrig att få komma igång. Får ta och hejda mig lite – har ju en eller två andra saker jag måste fokusera på först.
Nu ska jag ta tag i sista effektiva timmarna innan vi tar helg! Må solens strålar blända era fiender i ögonen (men inte när de kör eller cyklar). Ha en fin helg!
Dagens note to self känner jag. Eftersom Lexpex sovit skit de senaste nätterna så har vi sovit…ja typ inte alls. Imorse vaknade jag och kände mig döende – typ nästan. Jag var helt övertygad om att jag aldrig någonsin skulle finna ork för att träna på hela dagen och skulle därför misslyckas redan första veckan eftersom jag bara har idag och imorgon kvar för de sista två passen.
Vårt lilla monster! <3
