Dagens note to self känner jag. Eftersom Lexpex sovit skit de senaste nätterna så har vi sovit…ja typ inte alls. Imorse vaknade jag och kände mig döende – typ nästan. Jag var helt övertygad om att jag aldrig någonsin skulle finna ork för att träna på hela dagen och skulle därför misslyckas redan första veckan eftersom jag bara har idag och imorgon kvar för de sista två passen.

Skitbra Becca! Alldeles strålande!

Chrille fick ta Lexie till förskolan och jag la mig i sängen och tänkte att det här får bli en ynklig hemmadag då jag sitter bredvid kaffebryggaren det lilla jag faktiskt orkar vara produktiv. Nu blev det inte så mycket gjort alls men det var mest för att jag fattades filen jag skulle jobba i. Då är det lite komplikacerat. 

Men under dagen kändes det bättre och nu på eftermiddagen har jag funnit liv i själen igen. När vi kom hem från affären var det så pass att jag låste in mig på kontoret och TRÄNADE! Jag inte bara tänkte – jag gjorde! Det trodde jag aldrig imorse. Jag har nog tyvärr haft ovanan att räkna bort dagar då morgonen varit skit. Ofta har de ju blivit bra dagar ändå, men jag har nog inte reflekterat över det så mycket. Att dagen faktiskt kan bli bra trots att man känner död när man vaknar. Det kan vara värt det att ha en vettigare inställning ändå, det kan kanske rent av göra dagen mer än bara ”bra ändå”.

Nu är jag sådär nöjd som jag var i lördags. Imorgon ska jag springa igen och jag känner att det ska bli kul. Det måste vara något mycket allvarligt fel på mig – UTÖVER de uppenbara… 😉 Hejja Hejja!