Hon reser sig upp – ”JAAAA!”

Hon får armen genom ärmen på tröjan – ”JAAAA!”

Hon får huvudet genom hålet på tröjan – ”JAAAA!”

Hon prickar potatisen med gaffeln – ”JAAAA!”

Hon får ner handen i skon – ”JAAAA!”

Hon lyckas stoppa ner alla klossar i pappas foppatofflor – ”JAAAA!”

Hon lyckas hälla över klossarna från den ena toffeln till den andra – ”JAAAA!”

Hon lyckas norpa mammas telefon när hon inte ser – ”JAAAAAAAWW!”

Alexis Hedberg behöver ingen hejjaklack för hon är sin egen! Sådär låter det – med eftertryck – varje gång hon lyckas med något, vad som helst.

Det har hänt så mycket stora saker nu och det känns inte som att de har fått den uppmärksamhet de förtjänar för det är så invävt i vardagen. Hon säger en massa riktiga ord nu utöver det ändlösa, raljerande tjötandet hon sysslar med som ingen förstår. Ja, nä, Dadda, Mamma, Pappa, titta, Coockie (sa hon för första gången igårkväll rent av), kaka! (pannkaka), vatten lyckas hon med ibland, där, hejja, tacktack, hej, hejdå. Det är ju en hel hög med ord när jag tänker efter, och de har dykt upp bara sådär helt plötsligt. Vad är det de kollar på 18-månaders kollen? Om barnet kan 8-10 ord eller hur var det? 😀 

Och hon kan så många saker som vi inte vet om! Det är faktiskt rätt stört. Vi upptäcker en massa saker hon lärt sig efter hand. Härom veckan frågade jag henne var magen var någonstans, vilket hon aldrig svarat på innan, men då helt plötsligt ryckte hon upp tröjan och började klappa sig på magen. Näsan hittade hon också, sen blev det förvirrat. Men bara det! Jag hade ingen aning! Hon satt och ropade ”hej hej!” vid matbordet en dag när hon fått mat lite före oss. Jag fattade inte alls vad hon höll på med först, sen började jag sjunga ”Säg hejhej till vännen din som sitter där…” ”HEJ HEJ!” fick jag till svar. 😀

Hon har så sanslöst mycket vilja och får riktiga vansinnesutbrott vissa gånger när hon inte får som hon vill, vilket tyvärr är oftare än hon skulle vilja. 😛 Hon blir stadigare och stadigare på benen och jag är helt övertygad om att om hon bara ville så hade hon gått utan problem nu. Men hon verkar inte riktigt vilja gå själv än. Hon går fort, stadigt och gärna när hon får hålla handen, men sätter sig ner nästan direkt när man släpper. Att stå upp på stället utan stöd däremot –  DET tycker hon är sjukt roligt… knasbananen! Hon kan bokstavligen stå och göra benböj för att hon tycker det är så roligt att bara ställa sig upp. Jag fattar inte alls… 😀 Här före resan bestämde hon sig för att hon SKULLE sätta sig på pottan själv. Hon var aptrött och hade noll koordination men hon SKULLE PROMPT lyckas med det DÅ! Hon lyckades väl…nästan. Tokpraktiskt att hon vill det kände jag spontant. Vi hade ju ändå tänkt börja låta henne vara blöjfri mer än bara någon gång då och då nu. Då är det ju hur smidigt som helst om hon tar sig upp på pottan själv också! Kryper fram till den gör hon ju redan när hon har velat upp. Men sen har det varit upp till oss att skynda och hjälpa. Tänk att snart löser hon det också själv! 

Hon slutade typ sova på eftermiddagarna när vi var i Härnösand också. Jag tänkte först att det bara var resan som spökade, men hon har typ inte sovit någon eftermiddag sedan vi kom hem. Det bara hände sådär hipp som happ också. 

Hon är så himla härlig över lag just nu. Hon upptäcker nytt hela tiden och gör det med sådan nyfikenhet och glädje så jag blir alldeles varm i hjärtat. Humor har hon också, i mängder. Det är så sanslöst mycket bus i den där lilla kroppen och det går att ha så himla roligt MED henne nu. Jag älskar henne så det gör ont faktiskt. Vårt lilla underverk! 

Så här glad ser man för övrigt ut när ens nya, fina, GRÖNA gummistövlar kommer hem! 🙂

Idag har vi haft familjedag på Leos med ett gäng andra och Lexie ligger helt utslagen nu och hämtar sig efter allt det roliga. Jag och Chrille ska passa på att titta på något ifred nu. 🙂

 Vårt lilla monster! <3