Jag var ute och sprang imorse! 

Det behövs andrum för att ta in det känner jag. Här får ni lite till.

Jag känner mig alltid så himla motiverad att ta tag i mig och ta hand om mig när vi är med de Bästa. Deras närvaro lockar fram en sådan vilja i mig att ta hand om min kropp och min hälsa, att bli lite mer aktiv igen. Ni är ett så dåligt inflytande… 😉 Men sen kommer vi hem och det blir aldrig något. Men så häromdagen fick jag ett knäpp. Jag har varit ganska kinkig med maten de senaste veckorna, men jag når ju aldrig dit jag egentligen vill inom någon vettig tid bara genom att ändra kosten. Jag undervärderar inte vikten av att tänka på kosten, men det tar väldigt lång tid att bestiga K2 utan verktyg. Jag behöver verkligen se resultat för moralen och jag är dessutom inte intresserad av att bara gå ner i vikt utan att ha stärkt kroppen det minsta. Jag mår verkligen inte bra när jag känner mig fysiskt svag, oavsett vad vågen står på.

Så jag satt och tänkte på de Bästa och rätt vad det var hade jag dragit ner FMTK (igen) och faktiskt startat(!) ett program. Imorse var jag ut på första rundan. Två km varvad löpning och gång var 100e m. Och jag orkade! Jag var allt utom säker på att jag skulle det faktiskt… Mina referensramar när det gäller min kropp är helt muppade. Till och med när jag var rätt otränad så flög jag genom tre kilometers rundan, då. Jag vet vad den kroppen klarade av. Den här kroppen har jag noll koll på och det är lite läskigt. Att inte veta vad man klarar. Det har aldrig varit min verklighet förut och jag gillar det inte speciellt mycket. Samtidigt skäms jag inte för min mammakropp, jag är mest frustrerad över att den inte är speciellt stark och inte kommer ner i de kläder jag vill använda. Men det kan det förhoppningsvis bli lite ändring på lite fortare nu.

Fy fan så jävla skönt det var! Jag kände mig 20 kg lättare bara för att kroppen fick komma ut och röra på sig! Det ska faktiskt bli lite spännande att se om den här kroppen jag inte längre känner kan utvecklas mot fem kilometer. Eller, ATT den kan vet jag väl. Frågan är hur tungt det kommer vara. Idag var det så jävla härligt och jag längtar efter att få se hur jag blir starkare igen. Jag är så sjukt nöjd med att jag faktiskt orkade och det inte ens nästan kändes som att jag skulle dö på kuppen. Sjukt nöjd! Jag ska leva på det en stund till tror jag bestämt för det är en så himla härlig känsla. Så. Så. Nöjd! 🙂

Och har fortfarande inte riktigt fattat att JAG faktiskt var ute och SPRANG imorse. Shhhh! Säg inget! 😛