Insåg att jag har varit rätt dålig på att skriva något om hur det är med oss – annat än psykiskt (och på den fronten vet vi ju alla att det redan är kört). Det är bra med både mamma och bebis! Knoddis verkar bli ett sånt där äckligt duktigt kurvbarn. Följer kurvan helt perfekt och lillhjärtat tickar på för fulla hästar. Lever om och sprattlar i mammas mage om dagarna och är för det mesta lugn och stilla om nätterna. Idag hade vi hicka när mamma försökte sova mitt på dagen. På KUB-testet konstaterades det som sagt att hen har två hjärnhalvor (wohoo!) och på rutinultraljudet konstaterades det att Knoddis faktiskt har alla andra kroppsdelar som sig bör också. Till mammas stora glädje har även pappa fått sig en spark eller två. 🙂
Gaaaaah! Igår var det exakt två månader kvar tills vi har BF. När hände det här egentligen? Och vad är det som ska hända egentligen?! Vi får frågan om hur det känns och om vi är nervösa. Ja jo, nervösa är vi ju. Men vi vet samtidigt inte riktigt för vad. Vi har ju ingen aning om vad det är som väntar oss – egentligen. Idag fick vi lyssna på Knoddis igen – det är lika overkligt varje gång! Det känns som att vi får lära känna hen lite varje gång. ”Hejhej, här är jag” liksom.
Alltså just idag har jag blivit knäpp!
Jag skulle sitta och tentaplugga var tanken. Men allt har bara varit tokfel! Ryggen har tagit stryk av kontorsstolen och bara efter korta stunder gett värk. Samtidigt har nåt lagt sig konstigt i sidan efter hand som Knodden vuxit och det har ömmat och varit allmänt obekvämt heeela dagen.
Och sen har vi vårt lilla underbarn förstås – som har varit, ja; aktiv. Sprattelgubbe är bara förnamnet. Inte så jäkla snäll mot mamma nej.
En så fruktansvärt obekväm dag på det stora hela. Det lär väl bli fler av den sorten antar jag. Snart bara två månader kvar. Är väl ett under att det gått så här länge smärtfritt.
Nu har jag lyckats sätta mig i soffan hyfsat bekvämt så jag ska bli här en stund till. Sen vidare till sängen, där vet jag åtminstone helt säkert att jag kan ha det bekvämt och mysigt. Det gör det ännu lite mysigare att krypa ner faktiskt. 🙂
Imorgon är det onsdag – då har mer än halva veckan gått. Då kommer Chrille snart hem!! 🙂
…är inte min grej. Helt uppenbarligen. Mitt i tenta-p och segare än segaste segråttan. Vilja och motivation finns men jag trampar någon slags super, dundersirap. Samtidigt har ryggen börjat kännas av lite de senaste dagarna. Kan helt säkert vara tal om början till lite foglossning. Än så länge är det inte speciellt farligt – men det är ju aldrig kul att ha ont, oavsett om det är mycket eller lite. (mer …)
Jag kan knappt tro att det gått så här lång tid. Jag kan knappt tro att det är så lite tid kvar. En del av mig vill inte att det ska ta slut. Jag njuter fortfarande för mycket av att ha Knoddis i magen. Chrille går runt och är toknöjd mest hela tiden nu när magen syns ordentligt. I’m his preggo wifey liksom. 🙂
Telefonen plingade till innan idag – 29+0 sa den. Det har gått 29 hela veckor och vi har påbörjat den 30e! Vi är på upploppet. Sista tio liksom. Det är bortom stört. Tror ni mig inte så får ni det svart på vitt här.
Vi åkte ju till Stockholm i helgen! Vi hade live-it upplevelser kvar sedan bröllopet som vi inte hunnit plocka ut. Eftersom jag är synnerligen preggo fick vi boka om dem men det blev fantastiskt roligt ändå! Fredagkväll gick vi på stand-up kväll med tre-rätters middag. Marcus Palm värmde upp mästerligt innan självaste Kodjo Akolor tog över och jag kan ärligt inte minnas sist jag skrattade så sanslöst mycket. Det blev verkligen en helt hysterisk kväll!
Nä, jag hoppas då bestämt inte det. Vad ska man med vishet till!? 🙂
Jag gick och fyllde år förra veckan och Chrille var sitt vanliga gulliga jag och fixade och donade. Underbaraste Sofie drog ut mig på lunch på stan och sen på kvällen blev det tårtfika med alla galenskaparna. Jag hade en tokmysig dag!
Min present från älsklingen kom igår när jag låg halvdöd i feber och hosta och snuva (note-to-self: bli inte sjuk när du är gravid!) och det var maghörlurar till Knoddis! Jag har alltid gått och tänkt att jag vill spela så mycket musik för vår liten som bara möjligt både inuti och utanför magen. Men nu har det inte verkat så viktigt med allt annat som behövts. Men så kom det som en födelsedagspresent och igår när jag låg där och gömde mig under täcket större delen av dagen fick Knoddis lyssna på musik!
Taiye Selasi perfectly sums up why I’ve never been able to assign myself a nation when asked where I’m from. Instead I’ve at times resorted to comically presenting myself as 200% human – although, as I’m writing this I realize that that number should actually be higher.
I can not say that I am from any one nation and expect that to explain anything about who I am. Traditions, practices and experiences vary from city to city within a single nation. How can saying that I’m Swedish or Canadian or Croatian explain anything about me other than paint me with a bunch of clichés?
Det är tungt när man bara är för trött. För allt. Då är det skönt att till slut känna att vilan faktiskt hjälper. Att det inte bara går en oändlig massa tid utan att det känns bättre, utan att någonting alls blir gjort. Nu ikväll börjar det kännas bättre igen efter två riktigt sugiga dagar. Det hade nog inte blivit så illa om det inte var för att jag sov rent hemskt natten mot måndag. Eller ja, det antyder att jag faktiskt sov… Vilket jag inte kan påstå att jag gjorde mycket av. Men det är bara att flyta med – det är den inställningen jag fokuserar stenhårt på att ha.
Jag är så förbaskat nöjd över att det är höst! Chrille tittar snett på mig, hunden tittar snett på mig, ALLA tittar snett på mig. Men jag ÄLSKAR hösten! Alla färger, allt mys, alla tända ljus, regnet som slår mot fasaden, löven på marken – jag vet att det är biologiskt ologiskt men de är nästan vackrare på marken än vad de är i träden… Nästan. Jag blir alldeles glad och varm i själen av en småmulen, duggig dag då de färger som lyser upp världen inte kommer från himlen utan från träden och buskarna och marken! Det är ett skådespel i färg utav dess like!
Det är tungt när man bara är för trött. För allt. Då är det skönt att till slut känna att vilan faktiskt hjälper. Att det inte bara går en oändlig massa tid utan att det känns bättre, utan att någonting alls blir gjort. Nu ikväll börjar det kännas bättre igen efter två riktigt sugiga dagar. Det hade nog inte blivit så illa om det inte var för att jag sov rent hemskt natten mot måndag. Eller ja, det antyder att jag faktiskt sov… Vilket jag inte kan påstå att jag gjorde mycket av. Men det är bara att flyta med – det är den inställningen jag fokuserar stenhårt på att ha. 