Insåg att jag har varit rätt dålig på att skriva något om hur det är med oss – annat än psykiskt (och på den fronten vet vi ju alla att det redan är kört). Det är bra med både mamma och bebis! Knoddis verkar bli ett sånt där äckligt duktigt kurvbarn. Följer kurvan helt perfekt och lillhjärtat tickar på för fulla hästar. Lever om och sprattlar i mammas mage om dagarna och är för det mesta lugn och stilla om nätterna. Idag hade vi hicka när mamma försökte sova mitt på dagen. På KUB-testet konstaterades det som sagt att hen har två hjärnhalvor (wohoo!) och på rutinultraljudet konstaterades det att Knoddis faktiskt har alla andra kroppsdelar som sig bör också. Till mammas stora glädje har även pappa fått sig en spark eller två. 🙂
Med mig är det också bra. Åkte ju på att göra något så trevligt som glukosbelastningar (en i början och en nu mot slutet) och jag hade skitfina värden båda gångerna. Jag vill rent av minnas att de var bättre andra gången. Alla värden från blodprover har varit fina och jag skulle kunna tänkas vara kurvmamman till vår lilla kurvbebis, medicinskt i alla fall. Usch! 😛
Nu mot slutet (ja! – det närmar sig slutet nu, jag är liksom i åttonde månaden!) har tröttheten blivit märkbart värre. Från att ha tagit ut sin rätt en dag eller två varannan/var tredje vecka så är det nu någon/några dagar nästan varje vecka. Men det beror inte på att något är FEL. Och det känns inte som att något är fel heller. Men det är jobbigt och nu den här veckan har jag känt mig riktigt ängslig hela veckan. Sista läsperioden har satt igång och jag känner mig redan otillräcklig. Jag var pepp – sen började jag inse hur många gruppmoment det skulle vara nu. Ena kursen är ju för faen bara ett enda långt projekt i grupp. Jag vill ju kunna känna att jag bidrar och gör mitt och så fort jag började inse hur mycket grupparbete det kommer bli, med planering av träffar och arbete i grupp och allt, började jag ifrågasätta hur jag ska räcka till. Den här veckan har ju varit rena skräckexemplet och jag hoppas verkligen att det är en engångsgrej. En eller två dagar går ju liksom att hantera och planera om utan att det blir katastrof. Men en hel vecka?!
Nu först – torsdag kväll – börjar jag känna att det finns hopp om livet. Den här veckan… Vi får se hur det lider framåt. Jag vill verkligen inte påbörja studieuppehållet redan nu. Jag inser att det ytterst inte är upp till min vilja direkt, men jag tänker kämpa på så långt det bara är rimligt!
Nu ska jag tömma diskmaskinen och rensa lite i köket, sen när Chrille kommer hem ska vi smaska på hans fantastiska pullade pork som han lagade till i måndags. Det ska bli SÅ gott!