Välj en sida

*trött*

På torsdag förmiddag ska jag åka till Boden och titta på garn för ett hemligt projekt. Jag hade kunnat ha beställt det via Garnaffären igår. Men jag känner att jag behöver komma hemifrån. Känna på garn, planera något lite bus-roligt projekt och vara lite spontan. Jag är så slut i huvudet nu att jag inte riktigt vet vilket bränsle jag går på för att fungera egentligen. I helgen har jag min första riktiga helg på tre veckor. Nån som vill ses? 😉 Fan om jag inte blir godkänd på någon av tentorna alltså! Jo, jag vet – då skriver jag dem igen. Men. Den smällen kommer ändå ta jävligt hårt.

Imorgon måste jag skriva så fingrarna glöder, och hinna läsa en massa samtidigt. Jag har lovat min handledare ett första utkast på min rapport till på onsdag. Jag har mycket content i huvudet eftersom jag funderar på det här typ varje tom minut och hade riktigt bra brainstorm med min externa i veckan som gick. Men det ska verifieras, passas in i ett sammanhang, refereras till och referatet ska läsas… Som tur är så är det bara tal om något väldigt kort och översiktligt. Men ändå. Det ”korta” jag hade velat visa upp är en bit bort. Så jag har en del att pula med imorgon. Sen. Efter onsdag. Då tar jag mig en förmiddag då jag gottar mig bland garner, har beslutsångest och gläds åt mina busiga planer.

Sen ska jag plugga och skriva igen. Och få ha helg! Men det är sen. Efter min lediga förmiddag. Blir man glad för lite har man mycket att bli glad för – visst är det så de säger.

Jovisstja! Vi fick den där lägenheten! Vi har en helt fantastisk lägenhet att flytta in i… i december…xD Så nästa problem -> nej! Möjlighet! Nästa möjlighet! Hahahaha! Är att hitta någonstans att ta vägen tills dess. Den här flytten har ju varit allt utom smidig än så länge men jag märker det knappt för att hela grejen är så absurd till att börja med. Jag har jobb liksom. Hur skulle något kunna vara jobbigt/knöligt/bökigt då? xD Det hade varit knöligt om jag INTE hade jobb. 😛

Nåja. Nu ska jag sova. Det är något alldeles särskilt underbart med att se fram emot sömn när man vet att den inte efterföljs av tentor på ett bra tag igen. 🙂 So long for now!

Jämna plågor

Just nu går jag på… någon slags urkraft som jag inte vet var den bottnar. Jag kastas mellan känslomässiga ytterligheter och det är en jävla bergochdalbana – många djupa andetag.

Ena stunden är jag så hungrig efter det, det är så nära att jag känner smaken. Examen. Jobb. Nästa sekund känns det längre bort än någonsin, jag har så mycket kvar ändå. Det är både så sanslöst skönt och helt jävla skräckinjagande att jag gett mig själv en lite halvspikad deadline… Ja, nu har jag ju börjat ge den till potentiella arbetsgivare så det är väl inte så halvspikat längre. Det är bara att göra. Och som jag vill. Men om min rädsla för att misslyckas bokstavligen handlingsförlamat mig förut så är det inget mot vad jag upplever och stävjar – dagligen – nu.

Det finns två typer av rädsla. Det finns den där irrationella som du inte riktigt vet varför du har den egentligen… Jag har aldrig sett en haj, jag har aldrig blivit jagad av en haj, de är ju kanske inte direkt tama men – jag har egentligen ingen anledning att vara rädd för dem. Likväl plågar de mig i mina värsta mardrömmar.

Sen finns det de där andra rädslorna. Som du vet precis varför du har. Som är rädslor för att de hänt eller har hög sannolikhet att hända. Negativa saker vars risk att faktiskt inträffa förefaller sannolik. Sådan är min rädsla att misslyckas, inte för att jag misslyckats så anmärkningsvärt mycket mer än någon annan. Men för att… Jag vet inte… Hur skulle jag kunna lyckas? Det är väl tanken som slår direkt. Hur skulle det gå till liksom? Hur skulle det ens se ut?

Att jag är mamma och fru är så jävla lyckat! Men det är långt ifrån det enda jag vill lyckas med här i livet. Och i ärlighetens namn har jag inte ens nästan samma prestationsångest i mina roller som mamma och fru som jag har i min roll som… jag(?). Jag vet faktiskt inte vad det handlar om. Det är inte som att mitt yrkesliv någonsin kan bli viktigare än mitt jobb som mamma eller fru… Det är verkligen inte vad jag menar. Men jag utdelar några käftsmällar till mig själv om dagen just nu. Det händer att jag rent av kommer på mig själv att tänka att jag får se till att gå och dubbelkolla att de verkligen är säkra på att jag är värd examen när jag får den. Att de verkligen tycker att jag förtjänar den. Att de verkligen är säkra på att jag kan det jag behöver för att vara brandingenjör. Hur skadad i huvudet är jag inte på en skala egentligen?!

Jag har ångest över precis varenda liten grej en arbetsgivare kan vända mot mig. Två sekunder senare känner jag mig som superwoman som fixar biffen! Barn, skola, man, engagemang, sy kläder åt barnet, you name it, allt!

Jag har tänkt att jag behöver något att se fram emot… Jag ska ju faktiskt till Irland med klassen i april. Men det hade inte riktigt den effekt jag tänkte mig… Jag blir bara påmind om att den resan är något treorna som nästan är färdiga med utbildningen gör… and down the rabbithole I go…
Samtidigt har jag inget annat att se fram emot just nu. Eftersom brandingenjörsmeckat är i mellanSverige så är avdelningarna här uppe små och man saknar kapacitet för att ta emot sommarpraktikanter. Det är en annan klump i magen. Det verkar mer och mer som att det inte finns möjlighet för mig att sommarjobba som brandingenjör min sista sommar vilket är mer regel än undantag att göra… Jag hänger upp mig så mycket på sånt. Ja, det behövs brandingenjörer. Vi behöver inte direkt oroa oss för att få jobb. Men jag vill inte få jobbet bara för att jag har rätt examen i en bransch där alla går åt. Jag vill ha någon konkurrenskraft alls om det skulle behövas…
Jag har börjat pula på ett projekt jag velat sjösätta sedan jag började. Eller… jag började formulera idén då. Nu ska jag nog fan göra något av det, och då lär det finnas betydligt mer att göra i sommar. Får jag till det kan det bli en ganska stor grej. Det är ingen liten idé egentligen. Men jag behöver en tydligare projektplan och idéformulering innan jag kan börja blanda in andra aktörer. Jag ska pyssla vidare med det där. Det är precis en sån där grej som tänder eld under röven på Becca. Kan vara bra just nu. Mera beast mode för att ta mig igenom! Det och Keshas senaste platta. <3 Det får nära mig just nu.

Ja! Jag tog ju en bild häromveckan på en av mina simuleringar… Den kan ni få smaska på medan jag varvar ner så jag får sova.

 

 

 

 

 

Skryt, skryt, skryt mera skryt!

Det här var tröjan jag precis hann påbörja sist jag och Lina hade sydag men inte avsluta. Jag hann bara nåla fast kragen. Så nu häromveckan när vi tog en paniksöndag för att jag skulle kunna knåpa ihop Chrilles födelsedagspresent så passade jag på att göra klart den också. Och den blev SÅ fin! Sådär fin som man fantiserar att något kan bli om någon som kan gjort det istället. 😛 Löjligt stolt faktiskt. Det är så roligt att jag får samma ivriga känsla varje gång jag avslutar ett plagg, vare sig det är stickat, virkat eller sytt. Att det blir ett plagg! Och att det blir så fint! Trots att det bara är lilla jag som knåpat ihop det och inte något proffs som VERKLIGEN kan. Det är en häftig känsla. Och samtidigt är det så jäkla gött att få göra något med händerna då och då, något som faktiskt blir något. Jag testade köra Sudoku där ett tag när jag hade ett stickningsprojekt som tog sån tid att jag blev less och jo, visst fick hjärnan utlopp för sina nötknäckarbehov. Men det blev ju inget av det direkt. Så när systemet var löst hade jag världens anti-klimaktiska känsla. Jag hade ju löst Sudokut och var det ett svårt system så kunde det ta sin tid och behöva sin uppmärksamhet, men hur svårt det än var så hade jag inget påtagligt resultat efteråt. Jaha, vad gör jag med det här? Nej, på så vis är hantverkandet så himla mycket mer tillfredsställande. Det är ett tredimensionellt Sudoku som man faktiskt får något utav. Och det är det som är det fina. Har jag inte varit uppmärksam så syns det på resultatet, så det gäller att ha hjärnknölarna med sig. 

Jag har ett till projekt på g som jag återigen bara hann påbörja nu sist. Men det är faktiskt lite hemligt. Jag kan nämligen inte berätta om det utan att riskera att röja delar av Chrilles ena present. Det går bara inte för sig. Men jag tror att det också kommer att bli sådär löjligt bra som den här tröjan blev. 🙂 Sen har jag fått syn på en alldeles UNDERBAR jacka i en av Linas Ottobre tidningar som jag ska sy åt Lexie mellan någon läsperiod någon gång. Men då får det nära på bli en hel syhelg för mig… 😛 Det kommer att bli ett riktigt knep och knåp -läsa-instruktioner-noggrant- projekt. Jag är astaggad, men det dröjer nog innan det blir av tyvärr. Jag får helt enkelt något att längta efter..xD

Idag så…*trumvirvel*…försov vi oss igen. Det går så bra för mitt lag den här tentaperioden känner jag. Det var egentligen inte katastrofalt mycket. Nu valde vi att inte stressa iväg Lexie eftersom vi märkte att hennes förkylning blev värre igårkväll så vi ville kolla av läget på henne lite på morgonen. Men bara grejen – kan ju för fan inte hålla på och försova mig på det här viset! Byta signal ikväll. Mantra innan jag somnar. ”Larm – upp!” ”Larm – upp!” ”Larm – upp!” Med lite tur så är det det första jag tänker när jag hör larmet. 😛

Nej, nu måste jag ta och komma igång. Jag är snortröttare än vanligt idag men jag måste hinna gå igenom några tentor till inför imorgon känner jag. Det blir redan mindre gjort idag än tänkt. 

Jag vill skriva så mycket om Lexie. Men jag vet aldrig var jag ska börja, och vad skrev jag sist? Kommer jag ens ihåg allt som hunnit hända sedan dess?! Gaaah! Så jag delar bilder. Så får ni åtminstone se att hon lever, växer, är underbar, har humor och humör. Hon fyller snart T-V-Å och vi kan inte smälta det. Att vi har en två-åring. Att vi har ett barn. Som går och pratar och leker och dansar. Det är det märkligaste och självklaraste på samma gång. Konstigt att vi är förvirrade? 😉 Vi tittar på henne dagligen och -kan-inte-fatta- att hon är vår, av oss, att hon är så stor – redan – men har hon inte också alltid varit det? Det är ganska många, ganska motsägande tankar. Kärleken till henne är nästan tung att tänka på för den är -så- stor! Det var väl en av grejerna jag var mest nyfiken på innan hon kom. Den där kärleken. För nog har man älskat före henne. Men man har alltid fått höra om en annan kärlek som man inte kunde förstå. Och det har varit så frustrerande att inte kunna förstå så många människor fullt ut. Och att få höra det om och om igen – att man bara inte kunde. Föräldrar – what makes ’em tik? Och hips vips bara fattar man. Biologin är läskig. Vilken sanslös kraft den har över oss egentligen hur mycket vi än försöker låtsas som annat. Jag vet att jag har tänkt att jag ville vara uppmärksam. För när jag väl förstod ville jag kunna förklara. Jag ville kunna säga mer till barnlösa än ni kan inte förstå. Och här sitter jag ändå – utan ord. 

Men det är väl lika bra ändå för det var inte det här jag skulle göra nu. 😛 Bananskal. Tenta. Branddynamik! YAY! *omgtentaångest!* 

Idag har jag pysslat järnet!

Jag har sytt och sytt och sytt och sytt! Det blev gardin till Lexies rum av en stackars underbar stuvbit som bara blivit inknölad i ett skrymsle på Ohlssons. Det blev ny gardin till köket så vi slipper ha den alldeles för stora hissgardinen jag sydde till förra lägenheten. Och så fick jag äntligen sytt där kuddarna jag tänkt göra av tygresterna till babynestet. Det har blivit en fix idé av det där. De tygerna var bland det första hon såg och omgav henne när hon var trygg. Det känns sådär varmt i själen att få fortsätta omge henne med dem. Trygga associationer. Vad vet jag? Det är bara som jag inbillar mig. Det känns i varje fall bra. 🙂

 

 

 

 

 

 

 

Och Lexie fick solhattar av Lina! En hel drös fantastiskt fina! Hon kommer kunna ha en ny var dag. 🙂 Mamman kommer att ha seriös beslutsångest!

Det sista tyget har jag alldeles speciella planer för. Men det kommer det bild på i sinom tid. Ni får väl gissa tills dess 😉

 

Ja! Jag köpte ju trikå till tights också! Hittade några så himla fina tyger. Men de har jag glömt att fotografera. Det får bli bild vid något annat tillfälle… Helt garanterat när tightsen är klara dock. 😉 Det blir dock tidigast fredag. Naturligtvis hade de slut 1,5 cm resår när jag var där så det måste jag in och fixa imorgon när de har leverans. Vet inte alls vad jag ska sysselsätta mig imorgon… JO! Jag skulle kunna fortsätta på ett annat projekt jag påbörjat som tyvärr är süperhemligt. Annars kommer jag vara svårt uttråkad. 

Nåja jag ska göra min man lycklig och ta datorn och joina honom i CS. Han har tjatat i dagar om att jag ska spela och jag har inte haft lust. Jag lämnar er med en bild på mina galningar som gör mitt liv alldeles för bra för att vara sant! <3

 

Spökskola

Idag har jag varit på skolan för att göra klart en retur jag fått på en uppgift. Skolan är verkligen en spökstad på sommaren. Helt plötsligt används föreläsningssalar som lagerlokaler och det springer runt hela sjok av städare överallt. Det är mycket märkligt med tanke på aktiviteten som är här normalt sett. Men helt sant är ju att det här är trevligt. Nu kan man sitta mitt i alltihopa och nynna med i musiken när man jobbar. Tummen upp på den! Igårkväll avslutade jag första löpveckan – igen. Vet inte om det är tredje eller fjärde gången… Tredje tror jag. Lol.

 Blev lite småbekymrad imorse för jag hade ont i ena knät. Inte farligt men märkbart. Vi får se hur det går nu. Jag har ju inte pass varje dag så förhoppningsvis är det bara vilan där emellan knäna behöver nu i början.

Hittade ett smultronställe efter passet där jag stannade och stretchade. Det var en riktig vinstlott för det låg för det låg på en bank som gick rakt ut i älven där det var alldeles för blåsigt för myggor. Jo jag tackar! 🙂

Sämre ställen kan man avsluta träningspasset på!

Inatt sov Lepex i sitt eget rum – hela natten! Det är stört hur stor hon blivit helt tvärt. Visst med humörsvängningarna som hör till – men mest är hon bara så himla härlig. Berättar saker hela tiden, mycket viktiga saker. Hon har ett sådant roligt tonfall när hon pratar. ”Nu är det bäst att ni hör vad jag säger för det är det viktigaste ni någonsin kommer att höra! Ja!”. Typ. I veckan var min plan att sy lite sommartights till Lexie. Det är asläskigt. Jag har fått någon fix-idé i huvudet om att det är jättesvårt. Men använder man bara rätt stygn, tråd och nål så är det inte svårare än att sy en vanlig raksöm. Det är mer trikån som skrämmer mig lite. Att jag ska lyckas dra ut den medan jag syr så plagget blir vridet eller något annat dumt. Det ska bli skitkul har jag bestämt! Jag tycker det är fantastiskt kul att sy – man kan göra så häpnadsväckande stora förändringar med en raksöm. Det är ascoolt!

Jag fattas bara lite tyg för att sy tightsen. Funderar på om jag skulle ta mig till stan imorgon och fynda… Det bästa är ju att det inte behövs några mängder för att sy tights i Lexies storlek liksom. Sen att jag får ut upp till fyra gånger fler (om inte mer rent av) tights till samma pengar som om jag skulle köpt på affären, det är en ren bonus. Framför allt får hon så otroligt mycket finare tights. Det finns så fantastiskt många fina tyger att välja mellan och många är nattochdag mycket finare än någonting du kan hitta färdigt i affären! Så det är win-win-win-win för mig känner jag. 🙂

Ska söka gardintyg när jag håller på också. Till Lexies rum. Har inte hittat något vettigt än och det är galet naket utan. Men jag kan bara inte sätta upp vad som helst nu när hon fått det SÅ fint! Nej! Ska det göras så göras ska det ordentligt! 🙂 Måste hitta en lampskärm i lagom storlek också som jag kan klä om så hon får en lampa. Ja, det är ju några smågrejer kvar innan det är KLART.klart… Men ska det vara så ska det 🙂

Nu ska jag börja packa ihop mig här så vi kan hämta loppis och sen ska vi svänga förbi LinOlof med vattenmelon för de ska gräva upp halva sin tomt i dagarna och kan tänkas behöva vätskan.  

 

 

 

På’t igen!

Skor är på riktigt ena riktiga mirakelmaskiner! Jag fick äntligen mina nya skor och kom ut på första rundan igen och hade inte ont! Vid ett tillfälle pirrade det till lite grann i ena knät men jag tror det var mer knät som utbrast: ”OMG! Hon rör på sig igen!”. Det var så himla skönt.

Det skakade ju inte att vädret var med mig…

Nu är de sista tentorna avklarade och det gick, ja – vi får se. Den ena kan ha gått, den andra kändes skit. Jag hann inte ens färdigt. Utnyttjade tiden helt värdelöst gjorde jag och hängde upp mig på grejer helt i onödan. Faran med att få ha kurslittersturen med sig på tentan antar jag…

För att supa väck ångesten har jag låst in mig på Lexies rum i några dagar. För nu blir det jävlarimig rum av det! (Något ska jag fan göra rätt!)

Alla har vi vårt sätt att hantera ångest. 😉

Nu ska det målas ett sista varv med den gula färgen. Sen ska Chrille sätta kabelkanal och borra hål för gardinstång medan allt torkar ordentligt. Sen får vi se hur allt ser ut när alla 150m tejp är nere…

Nu ska jag kolla om Chrille lyckats söva Lexie eller om han somnat själv sen ska jag tvätta ett tråg… igen… 😛 

UPDATE: Han hade somnat… 😀