…hon går ju typ nu.
Jag tycker hennes väg mot gåendet har varit den mest utdragna historien någonsin! Men det är kanske för att alla andra verkar ha såna dära ”första-stegen-moments” relativt tätt följt av fri gång. Lexie tog sina första steg… för länge, länge, länge, länge sedan. Jag minns knappt när faktiskt. Det känns som år sedan. Pinsamt. Efter det har hon inte direkt varit jätteintresserad av att gå själv. Och det är ju inget fel med det. Förr eller senare går de ju. Det hade varit en annan grej om hon verkligen inte kunde.
Men nu helt plötsligt. För en-två veckor sedan. Började vi märka tydlig skillnad. Mer och mer stående. Mer och mer ta sig runt på fötter och söka saker att hålla i för att slippa krypa. Idag har hon ju typ gått mer än hon krupit. Utan att hålla sig mer än med att hålla sig.
DET. ÄR. STÖRT. Jag som aldrig kunde tänka mig henne som en gående människa – för då är hon ju V.E.R.K.L.I.G.E.N inte bebis längre – och nu bara går hon. Plötsligt blev hon tre ggr större liksom.
Inatt fick vi ett infall också. Vafan vi testar söva henne i sitt rum bland alla sina saker. Jag var ju långt ifrån säker på att det alls skulle gå. Men jo. Klockan är snart midnatt och loppan sover i sitt rum än. Men ju senare det blir desto mer känner jag att jag kanske inte var helt, riktigt redo för det. Det känns lite otäckt att tänka på att gå och lägga mig bredvid hennes tomma säng…
Att vakna och inte se henne ligga där uppochner och tvärsikors. Det kanske lever lite spöken kvar i hjärnan sedan igår också. Hon började gårdagen fint med att trilla ner från vår höga säng och slå huvudet på vägen. Hon hade haft en stökig natt så att hon var trött efteråt kunde vi inte på rak arm dra slutsatser av. Vi bytte blöja, Chrille kollade hennes pupiller och sedan fick hon lite vatten medan vi skulle börja med frukost. Det tog några minuter och sen spydde hon upp vattnet. Vi sa mer eller mindre hjärnskakning och akuten i kör. På med kläder, Chrille hämtade bil och när jag höll på med Lexie gjorde hon mig så himla rädd och lugnade mig på samma gång.
När jag satt och drog på henne tröja satt hon bara där alldeles lealös och orkade knappt bära kroppen. Jag klämde åt hennes händer och fick knappt någon respons alls. De bara hängde där. Men så gick jag för att borsta hennes hår – jag vet inte – man gör det när man är frisk så det skulle jag. Och när jag var klar och la ner borsten så tog hon upp den precis som vanligt och skulle borsta sig själv…precis som vanligt. Där och då var det så sanslöst skönt att se henne vara sig själv. Om så bara för en liten stund. Hon skulle ta på mig mina solglasögon också när jag stod och plockade fram hennes solhatt. Såna små saker alltså. Hon var hon ändå. Så illa kunde det väl ändå inte vara?
Det var det inte heller. Dagen är en lång och tråkig historia. Trött och medtagen var så illa som det blev. Efter prover och kontroller och grönt ljus sov hon i en väldig massa timmar under dagen. Sen på kvällen var hon sig själv igen. Bara sådär.
Vi fick rent av komma hem på kvällen.
Så ja, det sitter säkert kvar i hjärtat mitt.
Det är häftigt att det funkade ikväll och hon verkar verkligen älska sitt rum. Så mycket en 1,5 åring kan… 😛 Så på så vis känns det ändå bra. Det är bara mammahjärtat som ska vänja sig också… Den här kärleken är så underbar och så smärtsam på samma gång! Min älskade, älskade, älskade lilla skatt!
