…den blir fullständigt bortblöst när hon mitt i det värsta – när hon är som allra tröttast – kryper upp i min famn, kramar om mig hårt och ska gömma hela ansiktet i min hals. Hos just mig. Trots all otillräcklighet jag känner så är det ändå mig hon är trygg hos när hon mår som sämst. Hon vill till mig när det är som värst. Trots att jag inte alltid räcker till. Hur ödmjuk blir man inte av det?! Hur stort är inte det? Den fulmkomliga tilliten. Den fullkomliga tilltron. Till mig?! Lilla, lilla mig…

Att få gömma sig i min hals räddar hela hennes värld.

Som jag hoppas att jag lyckas med åtminstone det. Att vara hennes trygghet i stormen. Lyckas jag bara med det kan allt annat kvitta. 

Vi fick förresten reda på varför hon haft så ont. Det var inte bara förkylning; öroninflammation på vänsterörat hade hon fått till på köpet. Så nu har Lexie påbörjat sin första antibiotika-kur (usch!) och inatt har vi fått sova alla tre. Tänk vad människa man blir igen direkt.