…man behöver den… Den här veckan har varit riktigt jävlig faktiskt. Ovanpå alla labbrapporter som ska in typ nyss (en ska bokstavligen in om 8 minuter – väntar med spänning på att labbkompisen ska bli klar) så blev loppan sjuk i tisdags. Det var så pass att förskolan fick skicka hem henne för att hon fått feber. Den här gången har hon åkt på en särskilt elak bacill och hon har haft hemskt ont, både i öron och i halsen. Hon har fått ett helt batteri av mediciner för att lindra och dämpa och högläge men det har inte hjälpt mycket. De senaste två nätterna har vi inte sovit mycket, natten mot igår undrar jag om det blev något alls egentligen. Man förlorar verkligen förståndet när man är så fysiskt och känslomässigt utmattad och inte får sova. Jag blir verkligen dum i huvudet och arg och dum i huvudet. På så många sätt. Blir arg på Lexplex mitt i natten när hon vaknar var femte minut eller varje gång hon hostar och är arg och stretar och skriker och gråter om vart annat, vill komma, får komma, men blir ändå inte nöjd. När det verkar som att hon skriker bara för att skrika, gråter bara för att hon kan. När det känns som att man gör allt mellan himmel och jord och det ändå inte hjälper, när man själv tycker att det borde. Men för henne är hela livet bara fel. Hon har ont och kan inte ligga och får inte ro när hon ska sova och är antagligen minst lika utmattad som vi och kan inget annat än att gråta och bli arg. Men när man är sådär dum mitt i natten fattar man inte det. Man tänker det, men det får inte känslan av frustration och ilska att försvinna. Det går liksom inte in ordentligt. Då är det kortslutning i hjärnkontoret som aldrig annars. Aldrig är jag så dum som då. Aldrig är jag så otillräcklig som då.
Hon vaknar igen nu så jag får pysa. Jag la henne nyss. Tredje natten alltså…