(09.49)
Jag vill komma i mina kläder! Jag vill inte känna mig så här sladdrig! Jag vill inte vara en 25-åring med åderbråck och hängmage!!!
Tre veckor har det rört sig neråt, eller ja, inte den här veckan?
Ställde mig på vågen imorse och då hade jag först gått upp. Jag kände bara ”va i helvete?!”. Gick av och gick på igen. Ja då låg jag på samma som förra veckan. Det skiljde två kilo mellan gångerna jag gick på. Oavsett vilket så visar den inte mindre. Och med tanke på hur lite jag gått ner varje vecka, och hur mycket jag väger så är det pinsamt att den inte visar nåt alls. Pinsamt och frustrerande och sjukt jävla jobbigt.
Va faaaan!
Jag försöker verkligen tänka att det inte är bråttom. Att jag fått barn. Att det tar sin tid för kroppen att komma tillbaka. Att det viktiga är att jag tänker på vad jag äter, vad och hur mycket och att jag rör på mig för det blir ju så jäkla mycket tid i soffan.
Men så träffar vi andra som fått barn typ samtidigt som oss och allt det där rationella, resonliga, förståndiga flyger käpprätt åt helvete. För på dem syns det inte att de fått barn. Inte som på mig. Jag kände dem inte innan, men de ser inte ut att ha gått upp alls. De går runt i sina vanliga kläder precis som vanligt. Och jag kämpar för att hitta något som inte sitter alldeles fel på mig för att jag gått upp två hela storlekar, åtminstone. Jag kan inte ens nästan ha mina gamla kläder.
Vafan?!
Jag försöker med ljus och lykta söka efter möjligheter att må bra med mig själv nu. Jag hade hoppats på att få må lite bra med mig själv på dopet. Nej, jag hade inga planer på att ha gått ner allt tills dess. Men att ha börjat. Att veta säkert att det åtminstone rörde sig neråt alls. Det kändes som att jag skulle kunna sträcka på mig lite mer då. Må lite bättre. Känna mig lite mer som mig själv. Inte som att jag låtsas vara mig själv.
Gaaah! Nej nu orkar jag inte gnälla om det här mer idag. Jag är bara så besviken…