(23.46)
För en vecka sedan fick lillan sina första sprutor på sin allra första vaccination. Jag hade gått innan och väntat mig att det skulle vara skittufft, att jag skulle ha jättesvårt för att se henne ha ont. Gick och påminde mig själv om att ingen någonsin blivit tröstad av någon med panik. För hennes skull var jag tvungen att hålla mig lugn. Jag trodde att det skulle bli svårt.
Men när vi väl var där, när hon väl fick sina sprutor och blev hysterisk, så kändes det som det naturligaste i världen att bara trösta henne. Att bara prata lugnt med henne, låta henne höra min röst, se sin pappa där och hålla om henne medan hon grät färdigt. Det kändes aldrig tufft och det som förvånade mig mest var nog att jag inte blev rädd trots att hon skrek så.
Jag kände bara ett överväldigande behov av att finnas där för henne. Det var mäktigt hur instinkten bara tog över så.
Hon slapp några värre biverkningar efteråt. Hon verkade ha lite ont i benen framåt kvällen så hon fick en Alvedon-supp (eller ja, två egentligen… Den första bajsade hon ut sekunder efter att Chrille fått på blöjan :D) och sen blev hon gladare. Jag satt bredvid under hela förloppet och skrattade då pappan blev rätt frustrerad. Tre blöjor hann han byta på fem minuter.
I måndags påbörjade jag och gumman ännu en vecka själva. Det blev ganska fort uppenbart att nu, nu var hon less på liggdelen till vagnen. Hon låg mest bara och var skitsur och dessutom hade den börjat vara trång om axlarna. Jag visste nästan ingen annan som bytt så tidigt men samtidigt får man ju köra på det som funkar för ens eget barn. De är ju så sanslöst olika de där små.
Så jag drog igång projekt ”hur-fan-bäddar-jag-sittdelen-för-liten-bebis-på-våren?!” och när vi väl kom ut på promenad var det med en sjukt mycket nöjdare bebis. 🙂
Tänk vilken skillnad det kan göra att man får vara med och kan se sig omkring.