Så vemodigt. Den Lexie vi åkte hemifrån med är borta. Nu har vi en alldeles ny tjej; som sitter och pratar så mycket mer och interagerar med oss hela tiden och sträcker sig efter allt… Och har humör!
Den här nya Lexie är alldeles underbar och busig och go. Men känslan är märklig. Det finns en sorg i mig som om jag förlorat någon. Den där andra Lexie jag kände och älskade. Det känns som att en älskad gått förlorad, typ.
Samtidigt som jag vunnit en ny älskad.
Det är så jäkla märkligt det här med att ha barn. Man känner så många och så motsägelsefulla och konstiga saker mest hela tiden.
Igår blev vi varse om att den här nya tydligen ska sova typ tre-fyra timmar tidigare än förut. Två timmar för sent. Bara sådär över en dag.
Till slut fick hon komma upp i selen hos pappa och så tog vi en promenad i skogen. Det gjorde susen och alldeles hypnotiserad av bladverken somnade lillan till slut. Efter en jäkla kamp. Jag var mest glad att hon inte väckte lilla N som bara sov rätt igenom alltihopa.
I lördags kom vi fram till Klevan och nu byggs det kök. Eller ja, Chrille bygger kök – jag lär känna ett nytt barn. 🙂
Och ser henne lära av kusinvitamin. De är så roliga ihop!
Men så tvärt allt är nu. Ena dagen satt hon hos mig typ hela tiden för hon kunde inte sitta utan stöd. Och nästa dag – på sin 6-månaders dag – sitter hon helt själv på golvet OCH leker med en leksak. Över en jävla dag!
Vi är i Skåne!!! 🙂
Vi kom ner sent i torsdags och setade us up i lägenheten vi fått låna. Så igår skulle vi fira midsommar med några vänner på föräldrarnas gård. Vilken midsommar! Och vilket barn! Trots värmen var hon så saligt glad och go precis hela dagen.
Vi promenerade längs vägkanten och plockade blommor, satt i gräset och band blomkranser, jag fick sitta där i det härliga vädret och amma lite i gräset, loppan fick känna gräs mellan tårna för första gången och tugga på sin första kvist. Hon fick sin första blomkrans också. 🙂
Vi åt gott, drack gott och avslutade kvällen med jordgubbar i solnedgången. Vi hade verkligen en så himla underbar midsommar!
Jag var lite bekymrad där i början för hur vi skulle lyckas skydda gumman från solen men det gick så smidigt så. Hon hade sin solhatt och vi höll henne skuggad i vagnen och under träd. Theoplupp hade det betydligt besvärligare, men så tycker han verkligen inte om den här värmen. Han gömmer sig i skuggan och kommer fram då och då för att dricka. Får han bara rå om sig själv så är det rätt lugnt sen.
Idag ska vi ut till Sjöbo igen och göra kafé Annorlunda, bland annat. Man ska väl kanske börja göra sig iordning för det lite. 🙂
När hon vaknar och är sådär omtöcknad, sitter i min famn och bara orienterar sig i några minuter, och sen plötsligt bara vänder sig upp mot mig, ser på mig i några sekunder och sedan ler mot mig med hela sin själ.
Det är en märklig kärlek det här. Hon bara älskar mig, litar på mig helt förutsättningslöst – bara för att jag är hennes mamma. Jag väntade mig väl inte att någon annan än Chrille någonsin skulle se på mig sådär. Haha! Med den där kärleken alltså – inte för att jag är hans mamma. 😛
Det är så märkligt att hon ser på mig sådär. Hon känner mig ju inte ens. Märkligt och alldeles underbart. Tänk vilken möjlighet hon är. För henne vill jag vara den jag vill vara. Den bästa versionen av mig själv. Matthew Mcconaughey sa det så bra när han mottog något pris någon gång. Hans idol är han själv om tio år. Den han strävar efter att vara är alltid sig själv om tio år. Inte någon stillbild av någon beundransvärd som man kan sträva efter och uppnå. Utan någon som alltid försöker bli bättre. Han jagar alltid sig själv för man blir aldrig färdig så att säga. Målbilden är alltid tio är före. Man kan alltid bli bättre.
Hon blir som en liten extra spark i baken att skärpa till sig som människa. Vara mer medveten om sina val, varför man gör dem, vilken typ av människa det är man vill vara egentligen. Åh! Jag vet inte vad det är jag vill få sagt…
Jag vill ju inte att hon ska se mig som ofelbar, och det är inte den jag vill vara heller. Men man har på något vis ändå fått ett sådant blank slate med med henne på något vis. I alla avseenden. Jag menar verkligen inte att jag ska låtsas vara någon jag inte är för att hon ska tycka om mig eller något sådant dumt. Men… Hon har inte sett mig vara en dålig människa. Det kommer hon ju få förr eller senare. Men jag har ändå en möjlighet i henne på något vis… Jag vet inte vad det betyder än, eller vad det ska få betyda. Det bara slog mig plötsligt; hon kommer ju se till oss. Att det är felbara människor hon kommer se är ju självklart – felbara och rätt knäppa. Men vi har möjligheten att låta henne se felbara människor som ändå hela tiden strävar efter att vara bättre.
Men den där blicken, det där leendet. Helt utan att veta vilka vi är. Det är så häftigt och märkligt – och alldeles förjävla underbart!
Ja, det är vad som snurrar i mitt huvud en sådan här torsdag med lillan sover… 😛
Helt plötsligt är hon en toddler! Min bebis! Hon surrar heeela dagarna långa, hon sträcker sig efter precis allt hon ser och ska smaka på lika mycket. Att ha henne i babysittern går typ inte längre. De senaste dagarna har varit knepiga för hon har inte riktigt suttit tillräckligt bra för att sitta själv i stolen mer än några minuter men samtidigt håller hon på att dra vurpor med sittern runt höften… 😀 Hon satt i sittern i kontoret med Chrille häromkvällen och hips vips tjuter hon till sååå ilsket. Ja då har hon försökt följa efter någon leksak på golvet typ under sittern och stod nästan på huvudet och tog sig inte upp själv. Det är heeeelt galet! Igår gjorde hon dessutom ett levlat försök att krypa. Jag vet inte hur medveten hon var om att hon faktiskt tog sig någonstans. Hennes fokus låg nog mest på att ta kaninen och min fot om vartannat… 😛 Men! Det där med att hon skulle krypa och sitta och ta sig fram själv – det har känts som att ”jaja, det händer väl… någon gång… då…”. Men det händer ju för fan nu?!
Det går bokstavligen på dagar! Det som gör det hela så jobbigt är väl just känslan av att inte hinna med. Jag hade kunnat förlika mig med att hon växer lite lättare om jag faktiskt kände att jag hinner uppleva henne. Men det går ju så jäkla fort. Jag hinner knappt uppfatta att hon utvecklats innan hon gör det på nytt. Och hon blir ju som en ny liten människa för varje gång. Det är en så störd grej att få uppleva på nära håll. Små barns utveckling är verkligen heelt surrealistisk!
I helgen började jag på våra listor. Semestern är ju nästan här och utan listor kan man ju aldrig dubbelkolla att man verkligen har allt som skulle stått på listan. Jag har en gyllene regel; INGET stryks förrän det är nerpackat. Det räcker inte med framplockat, eller ”det ska jag ta nu”. Nej. NERPACKAT får strykas. Inget annat. 🙂
Det är så man sköter sina listor! 🙂 Har man fina listor behöver man inte heller börja packa tre veckor i förväg. Vi brukar packa kvällen innan. Toksmidigt. Det är bara att plocka, stoppa ner och stryka. Listan har ju hunnit ligga framme och växa och dubbelkollas ett bra tag innan så när det väl är dags brukar det inte fattas något viktigt. Det är ju bara liiiiiite mer än en vecka kvar nu. Gawd!
Semestern är verkligen nästan här! Det är alldeles ljuvligt, underbart, fantastiskt! 🙂 Längtar med varenda fiber i min kropp. Vi har så fantastiska Sverigeresor! Jag har fortfarande inte riktigt förstått att det betyder att Chrille är hemma – heela tiden! Tänk att vi ska få vara samlad familj 24/7 i flera månader! Under Lexies första sommar till på köpet. Nu känner jag mer än någonsin att tiden är helig för allt bara rasar fram nu.
Det är mindre tid kvar tills jag ska börja plugga och lämna henne flera timmar nästan varje dag än hon funnits… Jag har inte riktigt förlikat mig med det än. Jag är aspepp på att läsa och plöja och bli klar. Bidra till att uppfylla resten av våra drömmar.
Men det där med att lämna min lilla. Att inte finnas där när hon behöver någon. Nja, jag behöver nog påminna mig om att det inte är imorgon. Att vi har en hel ljuvlig sommar kvar innan verkligheten särar på oss. Men usch! Det där lät ju inte alls bättre! Fan, jag får nog jobba på den där formuleringen så det känns bättre. Jag går och kollar till henne där hon sover istället och dricker lite mer kaffe på det. Puss på er!
Så blev hon döpt till slut, lilla Alexis. Efter MYCKET om och men. Vilken jävla soppa det var inför dopet alltså! Men det får vi ta irl när vi ses. Jag inser att det är lite mycket sadistiskt att skriva såhär. Men det var en så sanslös soppa. Präster som förtjänade avsked, plötslig avsaknad av präst, familj som förlorade komunikationsförmåga, familj som bara var allmänt…ja, kakor som bakades i fel ordning… Det var rätt galet. Men dagen D hade vi rätt så jäkla roligt ändå. Det blev liksom rätt komiskt till slut alltihopa – på ett bra sätt.
Tänk att vi har så många fina vänner! Tack alla goa igen för att ni kom! Och ni som inte kunde men så gärna ville, ni var också med! <3 (mer …)
Det går så sanslöst fort nu. Jag är med henne varje dag och hänger ändå inte med. Det går så fort. Vi satt igår i köket och hade mys och Chrille satte ner henne i sin barnstol. Inte babysittern – BARNSTOLEN! För med en flit runt livet sitter hon i den nu…! Jag bara tittade på henne och konstaterade det uppenbara; hon sitter ju. Det var inget nytt just för dagen för det där med att sitta har utvecklats ett tag nu. Men vår lilla, lilla, lilla. Hon sitter. Hon som inte kunde bära sitt huvud typ nyss – hon sitter. Sitter och håller väldigt långa, bestämda konversationer med oss för övrigt. Av vilka vi inte förstår något alls, men hon pratar på lika glatt ändå. Hon bara satt där – så genomnöjd – och såg sig omkring och tittade på oss och pratade. Som att hon hade världens viktigaste insikt att berätta om. Det var en sådan där guldstund på riktigt! <3 (mer …)
Jag såg det aldrig… Jag fick inte se! 🙁
Men jag lämnade henne på mage strax efter 18, gick fram och tillbaka till köket, och hips vips låg hon på rygg. Jag är ganska säker på att Theo är oskyldig… 😉
Sååå… Hon vände sig! 🙂
Det har varit såå nervkittlande i över en månad, två skulle jag nog rent av säga.. Det har varit så tydligt att styrkan har funnits i henne. Man har sett så tydligt att hade hon bara kommit på hur så hade det varit lätt som en plätt… Vi har varit som barn på julafton.
Det finns risk att jag lägger henne på mage lite extra den kommande dagarna bara för att få se! Dåååålig mamma.. 😉
Ja! Jag vet. Jag har fortfarande inte berättat om dopet. Jag ska! Det kommer rent av någon bild. 🙂
I måndags vilade jag och lillan, och igår påbörjade jag projekt ”byta-kläder”. Det ska tvättas och sorteras en halv flyttlåda kläder och de för små vek jag undan igår.
Idag ville hon inte somna om som vanligt på morgonen. Hon åt en sista gång, somnade, lät mig somna – precis – och sen vaknade hon igen…
Jaja. Upp med mamma, laga frukost, dricka kaffe… Nu ser hon ut såhär:
Jag känner hur hela hon toknöjt drömmer att ”haha! Jag lyckades lura upp mamma!”. 😛
Nåja. Jag sätter väl mig och börjar vika kläder… 🙂
(10.43)
(12.07)