Okej – först och främst. Det är ren slump att det här inlägget kommer till årsskiftet. Det här är inget dumt nyårslöfte som jag inte tänkt hålla. Lagom till flytten hade jag kommit in i ett flyt. Hade hittat ett vettigt träningsprogram som jag följt i över en månad. Sedan flyttade vi… :/
Sedan blev allt kaos. :/
Med lägenheten, sedan med barnet, Theo är fortfarande sjuk och vi har faktiskt påbörjat jobbiga diskussioner om det där. Meeen, jag har iaf kommit av mig lite med mig själv. Jag som vill få känna mig lite fin på Teneriffa…
Men nu har vi kommit i ordning så pass att jag inte tycker något är ivägen för att fortsätta. Så förhoppningsvis kan jag åtminstone kanske känna mig lite starkare och friskare på Teneriffa. Det får vara målet. Ska se om jag inte kan skaka lös någon fin klänning också lite så här i fel säsong.
Har jag förresten sagt att vi nog har två ettåringar som kutar runt på ön. Efter vårt pre-ettårskalas med lilla Ronja (som typ gått sedan hon var fyra månader) har Lexie funnit inspiration till tusen. Hon ska stå på fötterna heeela tiden. Till och med när hon kryper vill hon stå på fötterna. Dessutom har hon börjat flytta runt på dem betydligt mer när hon väl kommit upp. Det händer grejer med vår lilla tjej nu!
På tisdag har vi första dagen på dagis dessutom. Men det får bli en annan historia.
Det blev jul här till slut med. Trots stressen inför och kaoset så kändes det på något vis som våran första riktiga riktiga. Vi blev precis klara med vardagsrummet och köket och hann pynta. Vi har aldrig haft så fint till jul. Sååå… Juligt. Jag har varit så lycklig över att vi fick det så bra till loppans första jul. Hon har ju ingen större behållning av den. Men det har betytt mycket för oss att det skulle bara fint och ombonat och städat till hennes första jul. Så vi kunde slappna av och ha det mysigt. Och vi lyckades riktigt bra faktiskt.
Vi firade hos Chrilles päron som vanligt på julafton och sedan firade vi själva här hemma på juldagsmorgon. Vi är inte så mycket för de där stora bergen av julklappar och det blev alldeles lagom. T.o.m farmor och farfar hade lyckats hålla sig från att skämma bort lillan alldeles fördärvat. 😉
Jag fick en riktigt bra klapp av älsklingen i år; ”Låt mamma bajsa ifred” av Malin Birgersson eller Meekatt. Boken är egentligen en sammanställning av utvalda blogginlägg. Sjukt bra för moralen och hög igenkänningsfaktor. Hennes barnupplevelse verkar generellt ha varit värre än min. Men det är okej liksom. För hon gör sitt bästa och älskar sina barn. Och jag kunde inte låta bli att känna efterhand som jag läste att om jag kan känna att hennes upplevelse är okej så måste jag väl ändå kunna känna att mina inte fullt så kaosartade upplevelser också är okej. Man gör sitt bästa. Man älskar sitt barn. Man är en mamma. Men man är också sig själv. Med alla styrkor och brister som följer därav.
Hon beskriver det så bra. De där hatkänslorna. Inte mot lillan – aldrig mot lillan. Jag älskar lillan. Men ursinneskänslorna som väller upp när det ballar ur. Situationen. En mamma som aldrig ballar ur är en fiktiv varelse. Vi är för dåliga på att berätta om psykbryten.
Jag minns särskilt en gång. Jag hade gått runt fjärden med lillan och Theo. Det är en promenad på mellan 1h 15min och 1h 30min -ish. Det var en alldeles underbar promenad. Loppan var nöjd och somnade halvvägs och sov så gott i vagnen, jag hade slagit på mysiga vaggvisor som spelade för henne, vädret var perfekt, jag kände mig stark och skulle få äta lunch i lugn och ro, duscha (för håret började vara styvt), gå på toa utan att stessbajsa… Vi hade en kvart hem och jag var så jävla nöjd. Det var dessutom fredag vilket innebar att Chrille var hemma. Kontorsdag förvisso, men hemma.
Så går vi under en viadukt och kommer upp på andra sidan. Då kommer det en tant gående med sin hund och Theo får något jävla myskobryt och börjar dra och ska fram. Han skulle prompt fram och hälsa på den där jävla hunden. Usch, jag börjar bubbla bara av tanken.
Ja, det var iaf lätt undanstyrt men naturligtvis så vaknade Lexie av stöket och då hade hon sovit i en halvtimme så hon skulle inte somna om och när vi väl kom hem skulle det vara kört. Jag blev så arg. Så vettlöst arg. Jag vet att jag skrev både en och två vansinniga haranger i WhatsApp -gruppen. Recept på hundragu diskuterades (och det var inte det värsta…). Jag fick inte så mycket svar och fick känslan av att det nog himlades med både ett och två par ögon åt dramaqueen-Becca. Jag var så ursinnig. Men egentligen var jag mest alldeles förtvivlad. Hur skulle jag räcka till för henne när jag inte ens räckte till för mig själv.
Ibland ballar det bara ur. Men jag älskar fortfarande min lilla skatt!
Jag kan inte känna att jag håller med henne i allt när jag läser. Framförallt känner jag att hon är en av alla de som missförstått genusdebatten. Jag kan ranta hur länge som helst om det där. Jag har gjort och lär nog göra igen. 😉
Vidare tycker jag att hennes beskrivning av ”Mammamaffian” är problematisk. Hon anför att de är mammor som klankar på andra mammor. För att de kan. För att de har tråkigt. Typ. Jag har en god vän som brukar säga det så bra: Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som trampar på andra kvinnor. Vi borde hålla varandra om ryggen. Och det är väl hennes poäng egentligen också. Men så går hon vidare med att specificera att det här är mammor som har Odd Molly-koftor och använder tygblöjor och odlar ekologiskt och lagar mat med barnen varenda kväll och är så förbannat lyckliga. Så i ena andetaget borde vi hålla varandra om ryggen mer ALLIHOPA och inte sitta och döma varandras prioriteringar för vi älskar ju alla våra barn och gör bara vårt bästa. Och i nästa andetag så är det precis det hon själv sitter och gör. Jag tror mig förstå att det hon egentligen menar är alla som sitter och bestämmer att man minsann är en dålig mamma om man inte har tygblöjor eller plastrensar och ser fräsch ut varje dag. Det är ju självklart inte sant. Och människorna som sitter och skriver sånt här sänker ju precis alla som kämpar. Men… Det är inte så det kommer fram i boken. Tycker jag.
Jag upplever att det blir en negativ generalisering åt andra hållet istället. Helt plötsligt så är alla som odlar ekologiskt och allt det där andra en del av ”Mammamaffian”. Och det stör mig att hon inte är tydligare där. För det är ju inte heller sant.
Jag har inga problem med att såga kvinnorna som bara sitter och dömer och sårar och trycker ner. Den s.k. ”Mammamaffian”. Men jag sitter och stör mig på dubbelmoralen samtidigt (även om den kanske är där av misstag). Vissa prioriteringar är tydligen ”för duktiga” och ska häcklas kam det låta som. Mammor som tycker det är viktigt med ekologiskt eller tygblöjor eller plastrensning eller babysjalning eller amning. Tänk så är det den där älskade Odd Molly-koftan som får just den där mamman att må lite bättre när allt annat är skit? För mig var det viktigt att sminka mig ibland (på båda ögonen) för att det fick mig att känna mig som mig själv för en stund. Lite fräschare. Inte bara mjölkmaskin.
De här mammorna är tydligen för duktiga på något vis och ska häcklas för det. Vad hände med att vi alla bara försöker vårt bästa?! Alla har faktiskt inte lika kaosartade upplevelser. Har man energin att lägga på att odla ekologiskt och tvätta tygblöjor och hålla koll på glasflaskor – vad rör det dig i ryggen? Det är väl skitbra för dem. Vad är grejen? Varför ska de häcklas? Varför är de så mycket ”duktigare” än vi andra för att de gör de här sakerna och varför är det så negativt att de är ”duktiga”?!
Återigen. Gör vi inte bara så gott vi kan alla? Kan vi inte bara hålla varandra om ryggen, stötta när det är svårt, lyfta när det går bra?! Alla sitter vi i skiten ibland och alla får vi energiryck ibland.
Som sagt, jag tror inte att det är det här hon menar. Men när man inte läst hennes blogg och bara läser boken så är det så här det låter. Otydlighet stör mig, särskilt när missförstånden som blir därav bygger negativa generaliseringar.
Nåväl. Jag ska fortsätta läsa och må bättre över att det ballar ur för fler ibland. För sån é jag! 🙂
Nu i mellandagarna har vi tänkt ha bebismys med familjegruppskompisar. Det ska bli så kul att se tjejerna med humörsvängningarna ihop. 😀
Imorgon är det besiktning av gamla lägenheten. Då tänkte vi lämna nycklar också. Det känns jättekonstigt att det ska bo någon annan där. Det har hänt så mycket bra där. Lexies första år var där. Det är lite nostalgiskt faktiskt. Mycket märkligt.
Inatt har vi bott i vardagsrummet. Lexie är inne i någon konstig period och får ungefär varannan natt för sig vid 02-tiden ungefär att hon minsann ska vara vaken ett tag. Vi var så utmattade så vi drog ut bäddmadrassen i vardagsrummet så hon kunde krypa runt mellan oss. Framförallt gjorde det inte så mycket om vi slumrade till lite för hon kunde inte trilla ner och slå ihjäl sig. Sååå camping i vardagsrummet idag. 😛
…Jag har så himla roligt om dagarna. Det är fullkomligt kaos här hemma – det är ju inte så kul. Men lillan! Hon kryper fram och tillbaka till höger och vänster och rätt vad det är hör jag bara hur hon kiknar av fniss någonstans. Hon har så roligt bara av att krypa runt som ett yrväder. Jag blir alldeles till mig i själen när jag hör henne.
Igårkväll visade hon sig för första gången riktigt medveten om sin tunga. Så jäkla roligt! Hon låg på skötbordet och lekte med den medan jag bytte blöja, från sida till sida, ut och in, känna på tänderna och sen skulle hon få Chrille att härma!! Hon är så fantastiskt rolig nu!
Vi har börjat hitta grejer på konstiga ställen nu också. Jojjomäään! Vår lilla toddler möblerar och placerar om. Hittade hennes babypuder i en flyttlåda igår. Där hade vi bestämt inte lagt det – jag och Chrille då alltså…
Theofis har ju varit risig också. Inte ätit på två dagar nu och knappt druckit sedan igår. Hade en tid hos veterinären imorse och han är inte helt kry. Han hade tydligen bakterier i kisset och visade även tecken på inflammation i urinvägarna. Exakt hur han åsamkat sig det här får ni fråga valfri gudom om. Jag har inte den blekaste aning. Men nu har han fått medusin som han ska få knapra på och sen blir det återbesök i nästa vecka.
Kaoset har det börjat hända saker med. Vi fick som vi ville och har fått ut tapeter till allt som var underkänt i lägenheten. Nu har vi börjat i köket och spacklat halvvägs. Det kommer bli såååå bra! Jag är aspepp. Det är bara bengligt att bygga runt en 11-månaders. Men nu tror jag vi drar ett ryck och gör klar köket. Börjar bli helt tokig i huvudet av kaoset. ALLT – är i vardagsrummet.
Slänger med lite random bilder som får vara självförklarande. 🙂
Nej! Nu ska vi ta saker i rätt ordning. Först och främst; vi har de bästa vännerna som går att finna på denna jord! Ibland kan jag verkligen inte greppa att de är våra eller hur sanslöst bra de är. De har verkligen gått genom eld för oss i helgen. Det känns åtminstone så. Vilka hjältar ni var! Vi älskar er för det! Problemet nu är att vi ska klura ut hur vi ska lyckas tacka er.
Vilken jäkla soppa det blev av flytten. Vi fick nycklar i torsdags och på kvällen åkte vi förbi för att se hur det såg ut. När vi var på visning hade de så gott som packat klart och det var lådor precis överallt. Man kom inte in någonstans och de höll på att laga mat. Jag vet inte hur det är med er men det känns fel att börja rycka i skåp hemma hos någon annan. Särskilt när de står mitt i maten. Nåja, det visade sig att skåpen i hela lägenheten var i ganska bedrövligt skick. Genomgående kan man väl säga att det de fått gjort åt sig har de inte varit rädda om och det de gjort själva har de inte gjort ordentligt. Det var betydligt mer att göra än vi tänkt och ville med en 11-månaders.
Just nu har vi sagt att om vi blir tvungna att göra om själva så ska vi iaf ta hand om köket. Det skulle göra jättestor skillnad och är överkomligt både i pris och tidsåtgång att åtgärda. Nu får vi se vad som händer i dagarna. Rikshem har precis omförhandlat sitt bofondsavtal med Hyresgästföreningen. Förhandlingarna blev bokstavligen klara idag. Bofonderna är borta men det ska fortfarande renoveras där det finns behov. Eftersom vi har svart på vitt att deras egen besiktningsman underkänt tapetseringen i nästan alla rum så tänker vi att vi inte borde stöta på alldeles för stora problem. Sååå, vi får se.
Just nu är jag ganska less på kaoset. Det ligger grejer överallt. Jag har börjat få lite ordning på köket och delar av vardagsrummet börjar vara lite halvmysigt.
Meeen, det är fortfarande kaos. Och jag bara går runt och plockar och plockar. Kläder kan jag inte ens packa upp i någon större utsträckning eftersom vi måste komplettera med mer garderobsutrymme. Det är lite skralt med det tyvärr…
Samtidigt går jag och svär över hur jag ser ut. Jag har blåmärken och skrapsår över halva armarna och på julfesten på fredag ska jag ha en kortärmad klänning. Ja, vi ska ner till Skåne imorgon. Jag är SÅ kluven. Å ena sidan ska det bli skönt att komma ifrån flyttkaoset i någon dag, träffa brorsan och Calle, pappa, gå på fest, ha äventyr med lillan och Chrille. Å andra sidan händer inget här hemma medan vi är borta. Jag får ju inte gjort så mycket som jag hade velat om dagarna när jag är själv med Lexie. Nu är hon dessutom i en period av att sova två timmar i stöten igen, åtminstone nattetid. Så jag går och är tröttast(!) halva dagen. På halvfart blir det inte heller mycket gjort.
I eftermiddag ska jag få komma iväg och få naglarna gjorda. Det är något jag faktiskt aldrig gjort förut och det ska bli kul. På väg dit ska jag bestämma mig för att resan bara är bra och börja se fram emot den. Tills dess ska jag ränna runt lite mer här hemma. Har en lista med grejer jag hade velat få undan. Sen ikväll blir det ju mest springa runt och söka saker till festen… ? Och packa – igen.
Imorse blev jag väckt av en gnällig bebis. Två minuter senare kastar jag ett öga på henne och då har hon ställt sig upp – på fötter! – i spjälsängen.
Omgomgomg! Det bara hände! 😀
Hur kan så mycket känslor rymmas i en så liten kropp?! Berg-och-dalbana hela dagarna! Hon har fått några riktiga vansinnesutrbott nu. Det är inte direkt charmigt. Men ganska roligt stundtals. Hon kommer bli arg över så knäppa saker. 😛
Här har snön kommit inatt. Det är så himla skönt. Hoppas bara minusgraderna håller i sig så den får ligga. Tanken var nog att åka ut till Smedsbyn senare och då ska jag faktiskt kasta en liten loppa i snön. Det ska bli kul att se vad hon säger om det.
Nu i helgen ska vi dra ett pack-race och få undan så mycket som möjligt. På torsdag ska jag ta mig in till stan och hämta nycklar(!) och sedan på kvällen blir det studiebesök i nya lägenheten!!!! Nu! Började det tvärt kännas verkligt! Nu!
Hittills har det ju känts så långt bort och overkligt och definitivt inte som något som skulle hända. Nu satte myrorna igång. I min bralla! Jag har så många idéer och jag har tittat ut så mycket fina grejer. Det mesta återvunnet så klart. Det här är första gången det känns som att vi flyttar till något mer permanent. Jag har redan märkt skillnad på mig. Det är så mycket viktigare för mig att det blir ordentligt och bra och permanenta lösningar hemma. Jag har en annan inställning till inredningen också. Det är viktigt att grejerna är speciella, unika, saker jag uppriktigt tycker om. Jag vill inte bara gå på Ikea och köpa en ljusstake som ”funkar” och är ”fin” (det bästa av det som finns), en av tusen exakt likadana som tillverkats i en pressmaskin. Jag har börjat sitta på tradera och på loppisar och söka mer hantverkade, unika saker som är vackra på riktigt.
Jag känner mig så mån om att vi har rätt saker hemma. Inte bara saker för sakers skull. Jag vill fylla vårt hem med vackra saker. Inte massa saker eller ”billiga” saker. Det har verkligen förändrats drastiskt för mig. Jag har aldrig brytt mig så tidigare. Jag är också ganska mån om att det inte är nytt. Bland de bästa sakerna vi har har vi antingen hittat begagnade eller gjort själva. Det kittlar gott i själen att äga återbruk, att inte bidra till masskonsumption så mycket och att sakerna har ett värde. Någon har lagt ner tid, energi och själ i dom.
Allt det där har blivit rätt viktigt för mig. Längtar verkligen efter att få rensa ut billigt skit och ha lite färre men vackrare och mer speciella saker. Men det blir ett projekt över tid. Vi skiter ju inte pengar direkt 😛
När jag nästan är lite på ämnet måste jag spy lite över Black Friday. Jag snubblade över första klassens svenne hyckleri häromdagen när jag kollade på PLUS. De diskuterade just BF och dess betydelse för svenskars shopping. De hade intervjuat folk på stan också. Vi möter två gubbar som gnäller om att de inte gillar amerikanska påhitt. Lite ”jäkla amerikanare och deras över-komersiella samhälle” över deras attityd. Men ska man vara kinkig – vilket jag aldrig är – och vara lite korrekt…. Så är det faktiskt så att BF uppstod för att affärerna i USA ville rea ut överskottet efter Thanksgiving-handeln. Saker som alltså redan fanns överblivna i butikerna.
Här i Sverige firar vi inte Thanksgiving. För att kunna ha Black Friday måste affärerna alltså beställa in billiga extra bestånd till sina lager som de kan rea ut. Ja, jag tycker det är roligt. Svenskar är så roliga när vi tror att vi är så mycket bättre än alla andra, utan att inse att vi ibland faktiskt rent av är sämre.
Nåja, då fick jag gnälla om det lite också…
Ha en mysig första advent hörrni! Här brukar vi fylla hemmet med glöggdoft medan vi julpyntat. Det blir ju inte riktigt så i år. Jag får fylla hemmet med glöggdoft medan vi packar ner istället. Puss!
Vi har ju varit ganska taktiska i vår oro när det gäller lillan. Jag vill inte påstå att vi har hispat om något. Men vi har liksom haft varsin grej som vi varit lite extra måna om att hålla koll på. Min grej har varit maten och Chrilles har varit bajset. Vi har skojat och sagt att mellan oss har vi både ut och in täckt. Men nu är faktiskt bajset skäl för lite allmän oro.
Det går lite för lång tid mellan gångerna sedan ett tag tillbaka. Man ser inga klassiska förstoppningstecken på bajset, på sin höjd har det verkat lite torrt och hårt. Men inte mycket. Och bra i färgen ändå. Varannan gång får hon kämpa så hårt när hon ska bajsa att hon blir ledsen. Och dagen D är det alltid kämpigt med maten. Nu kör vi kampanj här hemma för hon får inte bli rädd för att bajsa och knipa istället. Så nu har vi ryckt havregrynsgröten, hon får massa extra smör och olja i maten och vattenflaskan kommer vara hennes skugga. Ska fylla på med katrinplommon också och mosa mer päron. Jag hoppas så att det hjälper nu. Det är verkligen asjobbigt att se henne sitta där och kämpa med något som är så självklart och ett sådant måste.
Vi vill ju verkligen slippa mecka med att ge laxerande. Det får hon väldigt gärna slippa.
Sen blir vissa barn lite halvförstoppade rätt länge efter att de börjat äta mat. Och det är ju naturligtvis helt individuellt hur länge det sitter i. Men även om hon nu råkar vara ett sådant barn så vill vi ju ändå göra vad vi kan för att lindra så klart.
Idag blev det tidig morgon för oss, pappa skulle iväg på jobb och liten skulle inte somna om. Det kanske inte var helt jättedumt ändå. Även om jag vill soovaa.
Hade ändå tänkt experimentera lite med hennes sömn. I lördags bestämde hon sig för att hon inte skulle ha någon eftermiddagslur och igår strejkade det också. Men igår blev hon mycket tröttare mycket fortare. Det vore ju bra om vi kan jobba bort eftermiddagsluren nu före jul. Tänker att dagis blir sjukt mycket lättare då. Men hon ska ju orka det också. Så vi ska se om jag inte lyckas koka ihop något bra nu i dagarna. Vi håller tummarna för att HON är med på det också. 😉
Jag ska fylla på min kaffekopp nu och hoppas på bajs idag. 😛
…men det bryr sig inte hon om för hon kryper vare sig jag kan se det framför mig eller inte. 😛
Vår lilla är verkligen inte så liten längre. Det tar verkligen emot att kalla henne för bebis nu. Det känns nästan mest löjligt. Vår lilla toddler… Hon fyller snart ett helt år. Det är så overkligt som det bara blir.
Hon fick sitt första vansinnesutrbott igår. Allt med barn är inte så charmigt. 😉
Det är inte charmigt när det är andras barn, och det är faktiskt inte charmigare när det är ens eget… Jisuz säger jag bara.
I övrigt är vi inne i en sådan där period när det händer så himla mycket igen. Varje dag. Hon ser oss göra saker och ska göra likadant. Det är det läskigaste jag någonsin varit med om. Just nu är det mest stänga luckor, dörrar, lägga maten på tallriken, ställa saker där vi ställer saker… småskit liksom. Hon har ju bara börjat härma oss. Så sjukt medveten man helt plötsligt blev om allt man gör… Tänk om man kunde säga åt henne att bara härma de bra grejerna man gör?!
Det är snart dags för dagis också. Jag tror hon kommer har det bra där. Men ska jag vara ärlig är mina principer inte helt nöjda med det. Att det kommer redan. Men livet lämnar inte alltid utrymme för principer. Och jag är så mycket mer än mina principer. Och jag tror verkligen inte hon far illa av att börja på dagis. Särskilt inte det dagiset. Grupperna på Kideus är mindre än hos andra, lokalerna är kreativa och mysiga, personalen är inte rädd för att förändra och göra om helt trots jobbet. Tvärt om. De gör om med jämna mellanrum för att någon får en bra idé och man vill testa. Sen att man får jobba lite för det det är en självklarhet, all förbättring måste man ju jobba för. Så har det inte varit på någon förskola jag vikat på. Det känns tryggt ändå att hon ska dit. Och hon är ju så nyfiken och utforskande och social så jag tror hon kommer ha skitkul och upptäcka massor. Det kommer nog mest vara jobbigt för mig och mina principer. 😛
Flytten börjar närma sig ordentligt nu också. Snart bara dagar tills vi får hämta nycklar. Jag kan inte vänta! Det ska bli så himla underbart! Slippa festerna vareviga helg. Slippa bilar på gården, svartbaren tvärs över gatan, trångboddheten. Lillan får ett eget rum, kontoret blir bara kontor. Listan är så lång.
Vi kommer få det så bra!
Åh! Jag har så mycket att berätta. Men just nu är jag mest trött. Bilder. Bilder får berätta lite åt mig ikväll.
Jag ska fortsätta se Bourne med älsko.
[easy-image-collage id=1520]
[easy-image-collage id=1529]
Sa jag förresten att hennes overall kom precis lagom i tid för de riktiga minusgraderna. Hon är en sån liten nallebjörn i den så man bara dör. 🙂
Sen gick det sönder igen. Nu äter hon inte igen, men av helt nya anledningar. Natten mot igår var en mardröm utav dess like. Sparar detaljerna men det var helt fruktansvärt. Det värsta var att hon inte hade några symptom, utöver att hon kräktes två gånger förstås. Ingen feber, ingen hosta, ingen snuva. Men hon fick inte sova mer än fem minuter. På. Hela. Natten. Hur fan hanterar man det utan ett enda symptom att behandla?!
Sen på morgonen kom snuvan. Jag har aldrig blivit så lättad över att sjukdom slagit till. Nu hade jag plötsligt något konkret att bekämpa. Symptom att lindra och verktyg för att göra det. Chrille kommer hem ikväll och jag räknar minuterna! Det ska bli så jävla skönt. Igår när hennes feber satte av kände jag mig tvärt opålitlig. Jag har sovit så dåligt och det märks. När jag bakade åt Chrille knäckte jag ägg i vasken, jag skulle värma mat åt loppan i kylskåpet dagen efter och på eftermiddagen när vi åt mellis skulle jag skaka juice-flaskan – utan korken på… Sån. Har min vecka varit. Skrev till Chrille och bad honom dubbelkolla mig. Snabb. Enkel. Checklista. Keep. It. Stupid. Simple. Vätska, Alvedon, mat i den mån det går, vila, utrota slemmet, vad mer? Litade inte riktigt på min hjärnas förmåga att hålla koll. Även om jag så klart hade koll. Det är ju lillhjärtat liksom!
Nu är det bara timmar kvar och sen är vi två igen. Loppans vård återgår till att tas hand om av ett superteam! <3
Igår kom några guldkorn som gjorde dagen lättare. Loppan bajsade, det är alltid välkommet. Särskilt när hon varit lite förstoppad. Sen fick jag paket!
Vår nya fina Tula kom!!! Den var så himla mycket finare i verkligheten också! I’m so happy I could poo! 😛
Vi var ju faktiskt in till stan en sväng och lämnade av kontraktet också! Nu är det så officiellt som det bara kan bli. Den stora, fina lägenheten är vår! Äntligen! 🙂
Nu ska jag fylla på kaffekoppen och vila medan jag kan. Loppan sover och när hon vaknar ska vi göra ett nytt försök att pilla i henne lite mat. Det gick nämligen inte nu på morgonen. Några Lex-Kex åt hon, typ. Tröstar mig med att hon åtminstone verkar få behålla mjölken nu iaf. Nej. Kaffe. Nu!
Folk var ut och åkte på isen igår! Den har legat i två dagar utan konstanta minusgrader. Jag kommer aldrig begripa varför det är så sinnessjukt bråttom att komma ut på isen. Men det är samma visa varje år. Förra året stod det en tant redan en natt efter att isen lagt sig och kände vid strandkanten, med sin stackars hund som inte hade något att säga till om saken. Det är verkligen fullkomligt bortom mitt förstånd.
Loppan mår mycket bättre nu. Hon ska få medicin ett bra tag till. Men nu äter hon glatt igen och mammahjärtat är lite lugnare. Det är verkligen så obefogat jävla jobbigt när hon inte äter! Min känsla står liksom inte i proportion till problemet. Alls. Det är skönt att det är över.
Idag är vi uppe med tuppen för att Chrille skulle med flyget. Då det taktiskt och bra att vara snäll fru och skjutsa honom så jag får bilen i veckan. 😉 Så kan vi ha lite roligare än vanligt också. Lexies kusin är på besök hos farmor och farfar så det är ju kul om vi kan ta oss dit så de får umgås lite.
Hon somnade på vägen hem så jag slog på värmaren när vi parkerat så får hon snooza här en stund till. Så här tidigt är vi ju aldrig uppe.
Jag gick och beställde hem en ny sele i helgen också. Loppan växte ur sin för ett tag sedan och vi har haft en på lån medan jag velat och valt. Det slutade med att Chrille fick välja bland mina favoriter helt enkelt. Annars hade vi hållt på än. En härligt blå Tula Toddler blev det och jag är helnipprig. Det är så himla roligt med paket på g!
