I helgen var det dags för den årliga marschen då vi dammar av våra barnvagnar och går ut och syns, trängs, stör, gör ljud och är i vägen. För rösterna måste höras! I år kändes syftet med marschen så mycket närmre inpå på något vis. Inte viktigare än förut. Men närmre. Jag läste i förbigående några av Sollefteå-mammans egna ord om att ha fött sitt första barn i väggrenen mitt i vintern, i hur många minusgrader som helst, utan någon som helst trygghet och alldeles blottad. Jag kände hur jag blev alldeles kall av hennes ord. Bara insikten av hur det måste ha känts; i vecka 38+-någonting läggs BB ner där du bor och du är hänvisad till att köra ASlångt när det väl är dags.
Allt vad trygghet heter måste ju varit bortblåst redan då. Och sedan händer det där. Män brukar stöna och grymta när kvinnor säger så här, men det gör det inte mindre sant; det hade aldrig hänt om det gällde en man.
I år gick vi som vanligt för ALLA kvinnors rätt till att få överleva sin förlossning, till att få en trygg förlossning, till att få tillräcklig vård efteråt. De som behöver detta mest – för att de saknar det mest – lever ofta långt bort ifrån oss. Men i år tog det lite närmre än vanligt. Det som hänt på grund av nedläggningarna här har fått vår förlossningsvård att kännas otrygg, att bli otrygg.
Så på morgonen packade vi ihop oss, barnvagnen, tömde vår myntburk (där all växel hamnar) i en påse och for in till stan och åt lite mysfrukost på Espresso House för pengarna. Ja, vi hade mynt till hela frukosten… Vi fick lägga till en 20-lapp. Men de som jobbade blev ju glada för dagens växelkassa var ju räddad. 🙂
Sedan köpte vi spraybalsam till loppan vars hår verkar bli som mitt till den milda grad att vår Dessata-borste knappt tar sig igenom tovorna. För er som inte använt en Dessata-borste kan jag i egenskap av svinto-hårs-människa berätta att det utan konkurrens är den bästa borste jag någonsin ägt. Innan jag köpte den trodde jag väl inte riktigt på det där med skillnad på borstar och borstar… Men tji fick jag. Vill ni ha en oslagbart skonsam och snäll borste för att reda i fågelboet – köp en Dessata. De brukar gå på 99:- så det är inga Michelin-grejer vi snackar. En enkel, liten grej som faktiskt fungerar.
Jag vet inte hur många gånger jag fick höra att ”ville jag vara fin så fick jag lida pin” när mitt krull skulle redas ut. Men vet ni – nej det måste man inte. Man måste inte lida pin och man måste inte lägga ut någon förmögenhet för att slippa, eller åtminstone mildra ordentligt. Sen hade jag bestämt att Lexie skulle få den här
och det gjorde hon. 🙂 Pappan fick köpa en ny pyllis till henne också sååå.. alla nöjda!
Därefter begav vi oss till barnvagnsmarschen och promenerade runt stan och syntes för vår sak! Syns man inte finns man inte!
Jag har haft sådana enorma problem med att skriva det här inlägget. Det är för mycket jag vill berätta. Det är för många känslor. Det är för mycket lycka. Det är så mycket jag vill dokumentera. Jag vet inte var jag ska börja!
Finaste vännerna! Om ni bara visste vad den här resan betydde för oss!
Den kommer leva med oss för alltid och det härligaste av allt är att jag sitter och längtar till nästa gång! För det är så självklart att det blir en nästa gång!
Jag har suttit och funderat på vad jag skulle skriva om, och i viken ordning, och hur ska jag komma ihåg allt(?!). Jag skulle nog gjort som Néa och skrivit varje kväll där. Men det hade jag inte ro i själen till då. Jag var så inne i att vara där och kände inte för att sätta mig ner och dokumentera medan vi var där. Det hände ju något roligare typ hela tiden. Nu känner jag å ena sidan att jag ångrar mig och å andra sidan att jag skiter i vilket. 😛
Det är inte som att jag kommer glömma bara för att det inte står här. Men det hade varit kul att ha delat med sig av.
Men just nu finner jag inga ord. Just nu känns det överväldigande och lite fel att börja dissekera minnena.
Vi såg havet, vi åt paella, vi drack öl, vi badade, vi skrattade.
Sååå… Vår unge växer. Hejdlöst. Senaste veckan har hon ätit säkert dubbelt så mycket. Ett riktigt bottenlöst hål är hon.
Pappa fick söva henne också härom dagarna när jag behövde plugga. Det gick typ smidigare för honom nu än det någonsin gjort för mig! Chocktillstånd – ja! Knappa 2 minuter hade det gått på. Jag kan inte tro hur stor hon är nu. Där hon sitter och plaskar i badkaret, eller promenerar i lägenheten med oss (vilket hon faktiskt gör nu!)… Då kan det kännas skönt att vi fortfarande ammar lite grann när hon ska sova. De där stunderna när hon kryper ihop hos mig och bara tokmyser och är sådär liten igen. Okej inte riktigt SÅ liten. Men ändå väldigt liten. Trots att vi hade lite av en kris när vi kom hem från Teneriffa. Hon fick tvärt ett jättedåligt grepp helt plötsligt och jobbade mer med tänderna än med suget… Det var inte så skönt. Så det var några riktigt jobbiga nätter där. Samtidigt som jag blev sjuk också. Hon blev magsjuk i den vevan också. Det var jättefint planerat alltihopa!
Det händer så sanslöst mycket med henne precis hela tiden! Hon är så sjukt rolig just nu. Rolig och full i fan! Och vilket humör sedan! När hon blir arg så blir hon det med besked. Hon är verkligen överallt och ingenstans på samma gång.
Nu har det lugnat sig igen både med sjukdom och vassa tänder. Lexpex går på förskolan och jag går i efterskolan. Jag hade första deltentan igår och känner mig… på gång. I’m going through the motions så att säga. Vardag. Relativt konstruktiv sådan. Det känns annorlunda. Det känns skitbra! Tentan var lite frustrerande. Den var aslätt egentligen. Men, några av delfrågorna handlade om saker jag inte riktigt fattat skulle examineras så jag hade bara tittat lite fort på det. Men det borde ha gått vägen ändå.
Men det känns sjukt bra att ha ett ”jobb” om dagarna.
Det blir lite mer kvalitet på helgerna då också känns det som. Nu i helgen var det Luleå on ice och vi hade hittat en isväg som genade hem till oss. Den hade vi planerat att vi skulle ta till stan. Problemet var bara att vi inte hittade ner till den när vi skulle in till Södra hamn. Det blev lite äventyr och massa skratt. Till slut tog vi den långa vägen ändå och det slutade på en promenerad sträcka om drygt 1,5 mil i den strålande vårvintersolen. Det var inte riktigt vad vi tänkt oss men det blev bra ändå. Men vi är definitivt inte vana vid så mycket frisk luft. När vi kom hem var vi tre slagna hjältar. Jag tror vi sov fyra timmar på eftermiddagen. 😛 Men härligt vare!
Om en dryg timme kommer vi fram till Stockholm och ska få lite mat hos gammelfaster innan vi åker till hotellet.
Och nu – pang!bom! – slog det mig att klockan är 17 nu. Det är kväll. Snart är söndagen slut efter en mysig två-dagars familjetripp ner. Och när den är slut – ja, då är det måndag. Imorgon. DÅ KOMMER DOM HIIIT!!!! Eller ja, hit en timme söderut!!! OMG! Som jag saknat! Som jag längtat! Och nu! Nu är ni bara timmar bort!
Haha! Jag kan inte kalla henne bebis med rakt ansikte… 😛
Igår blev loppan sjuk. Det gick till precis som vanligt. Hon började hosta, hon spydde, och sen fick hon feber deluxe. Tycker det är lite jobbigt att hon alltid spyr när hon blir sjuk. Sen går man och nojjar i flera timmar för att hon åkt på magsjuka. Än så länge har hon inte det. Men det är ju inte utan att man svettas när hon inleder varje sjukdomsperiod så.
Imorse blev helgen fulländad. Då blev pappan sjuk. Han har legat helt utslagen i soffan hela dagen. Lite annorlunda från när mamman är sjuk – men i det avseendet är vi nog lite av en klyscha. Lexie har faktiskt blivit piggare nu på eftermiddagen, men det har varit en trött och gnällig dag för den här mamman. Som tur var är det måndag imorgon. Måndag innebär ny vecka. Ny vecka innebär THE week. THE week notre aventura commence! Shihuuuu!
Nu sitter jag mest och väntar. På att klockan ska gå. På att det ska bli matdags. Samtidigt känner jag mig lite sådär i fixartagen. Jag hade velat sortera och ordna och dona med något. Vi fyndade en liten garderob till Lexie i veckan eftersom hennes massamassa allt mer skrymmande kläder inte går ner i hennes byrå än. Började sortera in i den häromdagen men blir så modfälld varje gång jag börjar fixa där inne. Det står två bokhyllor där som vi ska försöka sälja. Det står fortfarande fyra flyttlådor där inne med grejer som inte ska packas upp. Det ligger väskor och grejer på golvet innanför dörren. Jag vill bara få ut alla skit som inte ska vara där och göra iordning åt henne!
Men det får nog bli efter resan. Innan det finns ingen realistisk chans att bli klar. Nämen slå ihjäl lite tid med att plocka fram väska åt Lexie och börja packa lite. Det skulle ju rent av vara lite smart. Slippa lägga tid på sånt som redan finns framme i slutet av veckan när vi har fullt upp med allt annat.
Vi ska ut och bila, vi ska ut och flyga, med våra närmaste, närmaste!
En kort veckas fullt ös medvetslös och sen kör vi! Äventyr!! Idag har vi införskaffat grejer för att säkra upp bilen. Vi är ganska kinkiga med det där när vi ska köra långt vintertid. Spade, ficklampor, lyktor, åtminstone en Gerber. Bra-att-ha-grejer ifall, ifall som liksom inte tar någon plats i bilen. Vi har kört den här sträckan vintertid så många gånger och det känns fel att inte säkra upp bilen lite innan. Särskilt nu med loppan. Nästa helg blir det till att kolla alla tankar, fylla på spolarvätska, kolla vindrutetorkare. Bilen ska vara färdig och shipshape när vi åker.
Jag ska börja packa Lexies grejer så smått tänkte jag. Det är ju inte som att hon använder så mycket av de kläderna nu… 😛
Får gå igenom vårt förråd av väskor och se vad vi ska packa henne i. Det är förrädiskt lätt att tänka att den ska vara liten… Men icket då! Hahahaha! Hon har typ mest grejer med av alla… 😀
Tänk en ettåring, en och en halv vecka, och ingen tvättmaskin. Men samtidigt tror jag att jag varit ganska restriktiv i hennes lista. Vi ska ju asa på skiten också. En väska var + handbagage. Det blir hanterbart. 🙂
Fattar inte hur mina föräldrar pallade med tre ungar. Vi flög ju rätt mycket som barn, men så fick vi bara ha med varsin väska och handbagage. Annars förstår jag inte hur de skulle orkat faktiskt. Man behöver ju inte slå fälleben för sig själv när man ska hålla koll på tre ungar också.
Nästa vecka ska vi hämta Lexies pass också! Det kom för typ två veckor sedan men vi har inte haft en chans att hämta. Men vi har fått en liten lucka i veckan så då!
Blir lite….fundersam… Det där med baddräkt asså. Iiinte jättepepp. Jag växlar mellan att känna skitsamma, fuckit, jag ska bara ha på den för Lexies skull och resten kan kvitta… Ooooch sen bland blir jag tvärt illa till mods. Nåja, jag vet inte vad jag tänker med det här. Det är jobbigt. Jag känner mig inte som mig själv och jag känner mig så blottad. Inte ”naken” blottad. Mer… Ja. Jag vill inte att andra ska se mig som någon jag inte känner igen…Så väldigt blottat.
Nåja. Idag hade jag önskat mig familjemys. Vi vaknade, packade på oss kläder och åkte in till stan och åt frukost. Det var så himla kul att hitta på något hemifrån. Vi har varit lite dåliga på det på sistone med allt som behövt göras hemmavid. Sen passade vi på att kika in på nyöppnade Dollarstore före värsta strömmen och plocka på oss lite grejer, bland annat till resan. Plockade på mig en ram till en jätteviktigt bild som jag har velat rama in ungefär hur länge som helst. Men så hittar jag naturligtvis inte bilden nu när vi kommit hem. Typiskt. Åh jag vet ju att den är någonstans.
Oh well. Har jag sagt att jag längtar till nästa vecka?! Till äventyr! Till resa! Till Er! <3 😉
Det är nästan det grymmaste av allt. Att inget stannar upp ens för en sekund. Man ska bara fortsätta. Men förändra allt. Nej, nosen kommer inte vara i dörren nu när du låser upp. Nej, du kan inte kasta Lexies rester på golvet och kalla på Theo. Han kommer inte. Nej, du behöver inte hoppa när du rundar hörnan och kommer ut i hallen – det finns ingen där att snubbla över. Nej, det är inte hans rumpa du ser i soffan i vardagsrummet – det är bara Chrilles väska. Nej, du behöver inte kolla om det finns vatten i vattenskålen – det finns ingen som dricker upp det. (Matskålarna har vi inte haft hjärta att plocka undan än…)
Jag vet inte hur många såna här stunder som dyker upp under en dag. Han är överallt och ingenstans på samma gång.
–
Lexie började på dagis på riktigt häromveckan. Hon blev sjuk nästan direkt. Så klart. Som tur var höll det inte i sig så länge och sen har det huvudsakligen gått bra. Den här senaste veckan har dock varit…prövande. Hon fick dubbelt vaccin i förra veckan och så har hon typ fyra-fem tänder på gång samtidigt OCH så är hon på väg att börja gå OCH! så försöker hon desperat göra sig förstådd. Asså – vår dotter är ju inte tyst av sig. Hon pratar på om allt och ingenting hela tiden och har gjort det ganska länge. Hon har bara inte brytt sig så mycket om att någon annan ska förstå henne. 😛 Nu ser jag verkligen på henne stundtals att hon verkligen söker min förståelse utan att få den. Så frustrerande det ska vaaa! Det märks att hon blir typ grötig ibland som om hon verkligen anstränger sig så för att få ut något vettigt. Tror att det bara kommer explodera rätt vad det är hos den där damen. Hon kombinerar konsonanter och vokaler hejvilt nu! 🙂
Men allt det här har gjort att hon härdat fast vid mamma likt någon slags härdande superepoxy-plast som aldrig någonsin går av!! Det ÄR hjärtevärmande, det är det. Men det är också helt sanslöst frustrerande. Pappa duger knappt. Hon ska helst bara sitta fast i mig, på min höft, mest hela tiden. Jag måste medge att jag förut kunde tänka att det skulle bli mysigt den dagen lillan blir mammig. Meeen! Nu känner jag mig stundtals mer trängd och berövad på eget utrymme än när vi helammade som mest. Då är det helt ärligt jävligt jobbigt att vara mamma. Jag älskar Alexis mer än livet! Även då! Hon är min skatt! Men just då älskar jag inte att vara mamma. Så lämningarna på dagis har varit lite besvärligare de senaste tre dagarna. Som tur är verkar hon inte gå och vara ledsen så länge. Dagis har varit så gulliga och slängt ett kort sms när det lugnat sig för att man inte ska gå och undra. De är så himla bra!
Jag började skolan igen samtidigt. Det är lite… Nervöst. Det känns bekymmersamt, men inte oöverkomligt. Är nervös för att jag ska komma ihåg tillräckligt av grunderna. Är nervös för att de kurser jag laggar ska börja påverka mig negativt. Men det känns inte oöverkomligt. Jag känner mig inte besegrad av det. Nu börjar jag känna anknytningen till utbildningen mer på riktigt också. Vi dimensionerar sprinklersystem och snackar föroreningar i stadens vatten och brandklasser. I löööv it!
Men asså! Resfeber va! Som. En. Tok! Och jag längtar efter De Bästa! Som jag längtar! Efter! EEEER! <3
Theo skulle ju leva länge…för han är ju blandras och snäll och problemfri. Sen när han hade levt sådär länge skulle vi stoppa upp honom och så skulle han få sova mellan oss i sängen för alltid… Eller nåt…
Theo äter fortfarande inte. Det är över en månad som gått nu sedan han först började matvägra. Vi råds att utforska både det ena och det andra. Men under tiden går han bara ner mer och mer. Tiden är inte ändlös.
Han har tappat mer än 10 kg redan. Vår snöhund – som alltid slängt sig i första bästa driva – han fryser vid nollgradigt trots kappan. Vi vet inte hur länge till vi ska hålla på.. Det blir nog inte så länge faktiskt. Vi hittar något nytt han äter – en gång – och sedan börjar det om. Vi får hopp och den där gränsen skjuts fram, men på det stora hela har inget förändrats. Han måste ju vara såhungrig!
Allt tyder på att det är njurarna som bråkar. Och är det det finns det inget att göra.
Jag orkar inte ens tänka på honom och Lexie. Då bryter jag ihop. Det har varit min och hennes lilla rutin sedan hon var typ tre månader; vi steg upp på morgonen, gick ut i hallen och sökte Theo. Och varje gång vi hittade honom började det sprätta i hela henne av lycka. Han har gjort henne så lycklig, hon har skrattat sina lyckligaste skratt åt honom. Och hon kommer inte komma ihåg någonting. Hon kommer ha glömt honom på någon månad. :'(
Vi hade lite kalas för henne på nyårsdagen eftersom hon fyllde år på en måndag. Det visade sig vara ganska perfekt faktiskt. Alla är lediga och ingen har någonsin planer på nyårsdagen. 😉 Vi bestämde oss för att vara lite snälla (jag veeeet…!) och tog det ganska sent på eftermiddagen också.
Det blev riktigt mysigt faktiskt. Och får jag säga hur sjuuukt mycket lättare det är att ha folk i nya lägenheten?! SJUKT!! MYCKET! LÄTTARE! Man behöver inte bo i hallen för att kunna umgås med alla.
Igår hade vi första dagisdagen! Det gick så himla bra. Kideus har med föräldrarna mer på inskolningen än vad jag har hört talas om på andra ställen. Tanken är att man gör dagis till ett bekant, tryggt och naturligt ställe att vara på med mamma och pappa först innan de går. Jag tror framförallt att det är ett koncept som funkar bra för de små barnen. Det är ju ingen grej att mamma lämnar rummet på ett ställe där man känner sig hemma liksom. Sedan har de ett föräldraengagemang som är helt olikt något jag varit med om på något dagis förut. Men det är inte omöjligt att det är en direkt följd av att man får lära känna dagiset så ingående i början när man är med så mycket. När det ska göras om eller byggas om är man snabba på att be föräldrarna om hjälp. När innergården skulle rustas upp var det en hel drös med både föräldrar och mor-/farföräldrar som hjälpte till. En grupp tyckte det var tråkigt att bara sätta upp ett vanligt enfärgat staket så de satte sig och målade det i regnbågens alla färger, en morfar tyckte att när de ändå höll på kunde de ju lika gärna snickra ihop ett stort fartyg som klätterställning. Bara sådär. Någon mamma har gjort en stor väggmålning inne i ett av sovrummen. Jag älskar det! Och sovrummen sen! Det är utan tvivel de mysigaste, mest ombonade, utsmyckade och gosiga sovrummen jag sett!
Jag tror hon kommer ha det så himla bra där. Personalen verkar liksom – pigg. Ja! Hon skulle ju sätta sig och gosa i knät på ena fröken redan igår.
Idag hade vi med blöjor och lämnade ombyten som vi märkte medan hon lekte. Hon är ett dagisbarn!! Vad hände med vårt liv liksom?! Vårt mysiga hemmaliv!?
Jag har ju inte direkt oroat mig för henne. Mer för mig tror jag.
Jag fick en sådan käftsmäll här för en vecka sedan…
Det kom bara så plötsligt. I och med flytt och allt hade jag verkligen HELT missat att det är januari nu. Jag hade verkligen ingen koll. Tills Chrille klämde ur sig ”ja nu är det en vecka till dagis! Höhö!” Vaaaaaaaaaa??? Och det betyder tre veckor till jag börjar skolan.
Jag fick verkligen ångest på riktigt. Om en vecka börjar hon på dagis och sen ska jag till skolan. Helt plötsligt ska hela mitt liv förändras och jag vet inte alls hur jag ska hantera det. Det var skitjobbigt faktiskt…
Visste varken ut eller in. Och i paniken såg såklart alla hjärnspöken sin chans att komma ut och lufta sig lite så det blev lite allmänt tokigt i huvudet på mig. Dagis blev på något plan likställt med internat där en stund vet jag… Knasbanan!
Sedan började jag landa i det och nu känns det bättre. Jag är fortfarande lite rädd för den där första gången hon blir ledsen. För det kommer ju att hända. Men vem är inte det?!
Nu ska jag börja ta tag i kontoret tänkte jag. Chrille mår rätt dåligt över det och vi hoppas att det kan hjälpa Theo kvickna till om han kommer åt sin soffa igen.
