Det blev jul här till slut med. Trots stressen inför och kaoset så kändes det på något vis som våran första riktiga riktiga. Vi blev precis klara med vardagsrummet och köket och hann pynta. Vi har aldrig haft så fint till jul. Sååå… Juligt. Jag har varit så lycklig över att vi fick det så bra till loppans första jul. Hon har ju ingen större behållning av den. Men det har betytt mycket för oss att det skulle bara fint och ombonat och städat till hennes första jul. Så vi kunde slappna av och ha det mysigt. Och vi lyckades riktigt bra faktiskt.
Vi firade hos Chrilles päron som vanligt på julafton och sedan firade vi själva här hemma på juldagsmorgon. Vi är inte så mycket för de där stora bergen av julklappar och det blev alldeles lagom. T.o.m farmor och farfar hade lyckats hålla sig från att skämma bort lillan alldeles fördärvat. 😉
Jag fick en riktigt bra klapp av älsklingen i år; ”Låt mamma bajsa ifred” av Malin Birgersson eller Meekatt. Boken är egentligen en sammanställning av utvalda blogginlägg. Sjukt bra för moralen och hög igenkänningsfaktor. Hennes barnupplevelse verkar generellt ha varit värre än min. Men det är okej liksom. För hon gör sitt bästa och älskar sina barn. Och jag kunde inte låta bli att känna efterhand som jag läste att om jag kan känna att hennes upplevelse är okej så måste jag väl ändå kunna känna att mina inte fullt så kaosartade upplevelser också är okej. Man gör sitt bästa. Man älskar sitt barn. Man är en mamma. Men man är också sig själv. Med alla styrkor och brister som följer därav.
Hon beskriver det så bra. De där hatkänslorna. Inte mot lillan – aldrig mot lillan. Jag älskar lillan. Men ursinneskänslorna som väller upp när det ballar ur. Situationen. En mamma som aldrig ballar ur är en fiktiv varelse. Vi är för dåliga på att berätta om psykbryten.
Jag minns särskilt en gång. Jag hade gått runt fjärden med lillan och Theo. Det är en promenad på mellan 1h 15min och 1h 30min -ish. Det var en alldeles underbar promenad. Loppan var nöjd och somnade halvvägs och sov så gott i vagnen, jag hade slagit på mysiga vaggvisor som spelade för henne, vädret var perfekt, jag kände mig stark och skulle få äta lunch i lugn och ro, duscha (för håret började vara styvt), gå på toa utan att stessbajsa… Vi hade en kvart hem och jag var så jävla nöjd. Det var dessutom fredag vilket innebar att Chrille var hemma. Kontorsdag förvisso, men hemma.
Så går vi under en viadukt och kommer upp på andra sidan. Då kommer det en tant gående med sin hund och Theo får något jävla myskobryt och börjar dra och ska fram. Han skulle prompt fram och hälsa på den där jävla hunden. Usch, jag börjar bubbla bara av tanken.
Ja, det var iaf lätt undanstyrt men naturligtvis så vaknade Lexie av stöket och då hade hon sovit i en halvtimme så hon skulle inte somna om och när vi väl kom hem skulle det vara kört. Jag blev så arg. Så vettlöst arg. Jag vet att jag skrev både en och två vansinniga haranger i WhatsApp -gruppen. Recept på hundragu diskuterades (och det var inte det värsta…). Jag fick inte så mycket svar och fick känslan av att det nog himlades med både ett och två par ögon åt dramaqueen-Becca. Jag var så ursinnig. Men egentligen var jag mest alldeles förtvivlad. Hur skulle jag räcka till för henne när jag inte ens räckte till för mig själv.
Ibland ballar det bara ur. Men jag älskar fortfarande min lilla skatt!
Jag kan inte känna att jag håller med henne i allt när jag läser. Framförallt känner jag att hon är en av alla de som missförstått genusdebatten. Jag kan ranta hur länge som helst om det där. Jag har gjort och lär nog göra igen. 😉
Vidare tycker jag att hennes beskrivning av ”Mammamaffian” är problematisk. Hon anför att de är mammor som klankar på andra mammor. För att de kan. För att de har tråkigt. Typ. Jag har en god vän som brukar säga det så bra: Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som trampar på andra kvinnor. Vi borde hålla varandra om ryggen. Och det är väl hennes poäng egentligen också. Men så går hon vidare med att specificera att det här är mammor som har Odd Molly-koftor och använder tygblöjor och odlar ekologiskt och lagar mat med barnen varenda kväll och är så förbannat lyckliga. Så i ena andetaget borde vi hålla varandra om ryggen mer ALLIHOPA och inte sitta och döma varandras prioriteringar för vi älskar ju alla våra barn och gör bara vårt bästa. Och i nästa andetag så är det precis det hon själv sitter och gör. Jag tror mig förstå att det hon egentligen menar är alla som sitter och bestämmer att man minsann är en dålig mamma om man inte har tygblöjor eller plastrensar och ser fräsch ut varje dag. Det är ju självklart inte sant. Och människorna som sitter och skriver sånt här sänker ju precis alla som kämpar. Men… Det är inte så det kommer fram i boken. Tycker jag.
Jag upplever att det blir en negativ generalisering åt andra hållet istället. Helt plötsligt så är alla som odlar ekologiskt och allt det där andra en del av ”Mammamaffian”. Och det stör mig att hon inte är tydligare där. För det är ju inte heller sant.
Jag har inga problem med att såga kvinnorna som bara sitter och dömer och sårar och trycker ner. Den s.k. ”Mammamaffian”. Men jag sitter och stör mig på dubbelmoralen samtidigt (även om den kanske är där av misstag). Vissa prioriteringar är tydligen ”för duktiga” och ska häcklas kam det låta som. Mammor som tycker det är viktigt med ekologiskt eller tygblöjor eller plastrensning eller babysjalning eller amning. Tänk så är det den där älskade Odd Molly-koftan som får just den där mamman att må lite bättre när allt annat är skit? För mig var det viktigt att sminka mig ibland (på båda ögonen) för att det fick mig att känna mig som mig själv för en stund. Lite fräschare. Inte bara mjölkmaskin.
De här mammorna är tydligen för duktiga på något vis och ska häcklas för det. Vad hände med att vi alla bara försöker vårt bästa?! Alla har faktiskt inte lika kaosartade upplevelser. Har man energin att lägga på att odla ekologiskt och tvätta tygblöjor och hålla koll på glasflaskor – vad rör det dig i ryggen? Det är väl skitbra för dem. Vad är grejen? Varför ska de häcklas? Varför är de så mycket ”duktigare” än vi andra för att de gör de här sakerna och varför är det så negativt att de är ”duktiga”?!
Återigen. Gör vi inte bara så gott vi kan alla? Kan vi inte bara hålla varandra om ryggen, stötta när det är svårt, lyfta när det går bra?! Alla sitter vi i skiten ibland och alla får vi energiryck ibland.
Som sagt, jag tror inte att det är det här hon menar. Men när man inte läst hennes blogg och bara läser boken så är det så här det låter. Otydlighet stör mig, särskilt när missförstånden som blir därav bygger negativa generaliseringar.
Nåväl. Jag ska fortsätta läsa och må bättre över att det ballar ur för fler ibland. För sån é jag! 🙂
Nu i mellandagarna har vi tänkt ha bebismys med familjegruppskompisar. Det ska bli så kul att se tjejerna med humörsvängningarna ihop. 😀
Imorgon är det besiktning av gamla lägenheten. Då tänkte vi lämna nycklar också. Det känns jättekonstigt att det ska bo någon annan där. Det har hänt så mycket bra där. Lexies första år var där. Det är lite nostalgiskt faktiskt. Mycket märkligt.
Inatt har vi bott i vardagsrummet. Lexie är inne i någon konstig period och får ungefär varannan natt för sig vid 02-tiden ungefär att hon minsann ska vara vaken ett tag. Vi var så utmattade så vi drog ut bäddmadrassen i vardagsrummet så hon kunde krypa runt mellan oss. Framförallt gjorde det inte så mycket om vi slumrade till lite för hon kunde inte trilla ner och slå ihjäl sig. Sååå camping i vardagsrummet idag. 😛