Välj en sida

Theo skulle ju leva länge…för han är ju blandras och snäll och problemfri. Sen när han hade levt sådär länge skulle vi stoppa upp honom och så skulle han få sova mellan oss i sängen för alltid… Eller nåt…

Theo äter fortfarande inte. Det är över en månad som gått nu sedan han först började matvägra. Vi råds att utforska både det ena och det andra. Men under tiden går han bara ner mer och mer. Tiden är inte ändlös. 

Han har tappat mer än 10 kg redan. Vår snöhund – som alltid slängt sig i första bästa driva – han fryser vid nollgradigt trots kappan. Vi vet inte hur länge till vi ska hålla på.. Det blir nog inte så länge faktiskt. Vi hittar något nytt han äter – en gång – och sedan börjar det om. Vi får hopp och den där gränsen skjuts fram, men på det stora hela har inget förändrats. Han måste ju vara så hungrig! 

Allt tyder på att det är njurarna som bråkar. Och är det det finns det inget att göra. 

Jag orkar inte ens tänka på honom och Lexie. Då bryter jag ihop. Det har varit min och hennes lilla rutin sedan hon var typ tre månader; vi steg upp på morgonen, gick ut i hallen och sökte Theo. Och varje gång vi hittade honom började det sprätta i hela henne av lycka. Han har gjort henne så lycklig, hon har skrattat sina lyckligaste skratt åt honom. Och hon kommer inte komma ihåg någonting. Hon kommer ha glömt honom på någon månad. :'(

Det var inte så här det skulle bli…