Välj en sida

(16.26)

Det är nästan det grymmaste av allt. Att inget stannar upp ens för en sekund. Man ska bara fortsätta. Men förändra allt. Nej, nosen kommer inte vara i dörren nu när du låser upp. Nej, du kan inte kasta Lexies rester på golvet och kalla på Theo. Han kommer inte. Nej, du behöver inte hoppa när du rundar hörnan och kommer ut i hallen – det finns ingen där att snubbla över. Nej, det är inte hans rumpa du ser i soffan i vardagsrummet – det är bara Chrilles väska. Nej, du behöver inte kolla om det finns vatten i vattenskålen – det finns ingen som dricker upp det. (Matskålarna har vi inte haft hjärta att plocka undan än…)

Jag vet inte hur många såna här stunder som dyker upp under en dag. Han är överallt och ingenstans på samma gång. 

Lexie började på dagis på riktigt häromveckan. Hon blev sjuk nästan direkt. Så klart. Som tur var höll det inte i sig så länge och sen har det huvudsakligen gått bra. Den här senaste veckan har dock varit…prövande. Hon fick dubbelt vaccin i förra veckan och så har hon typ fyra-fem tänder på gång samtidigt OCH så är hon på väg att börja gå OCH! så försöker hon desperat göra sig förstådd. Asså – vår dotter är ju inte tyst av sig. Hon pratar på om allt och ingenting hela tiden och har gjort det ganska länge. Hon har bara inte brytt sig så mycket om att någon annan ska förstå henne. 😛 Nu ser jag verkligen på henne stundtals att hon verkligen söker min förståelse utan att få den. Så frustrerande det ska vaaa! Det märks att hon blir typ grötig ibland som om hon verkligen anstränger sig så för att få ut något vettigt. Tror att det bara kommer explodera rätt vad det är hos den där damen. Hon kombinerar konsonanter och vokaler hejvilt nu! 🙂 
Men allt det här har gjort att hon härdat fast vid mamma likt någon slags härdande superepoxy-plast som aldrig någonsin går av!! Det ÄR hjärtevärmande, det är det. Men det är också helt sanslöst frustrerande. Pappa duger knappt. Hon ska helst bara sitta fast i mig, på min höft, mest hela tiden. Jag måste medge att jag förut kunde tänka att det skulle bli mysigt den dagen lillan blir mammig. Meeen! Nu känner jag mig stundtals mer trängd och berövad på eget utrymme än när vi helammade som mest. Då är det helt ärligt jävligt jobbigt att vara mamma. Jag älskar Alexis mer än livet! Även då! Hon är min skatt! Men just då älskar jag inte att vara mamma. Så lämningarna på dagis har varit lite besvärligare de senaste tre dagarna. Som tur är verkar hon inte gå och vara ledsen så länge. Dagis har varit så gulliga och slängt ett kort sms när det lugnat sig för att man inte ska gå och undra. De är så himla bra!

Jag började skolan igen samtidigt. Det är lite… Nervöst. Det känns bekymmersamt, men inte oöverkomligt. Är nervös för att jag ska komma ihåg tillräckligt av grunderna. Är nervös för att de kurser jag laggar ska börja påverka mig negativt. Men det känns inte oöverkomligt. Jag känner mig inte besegrad av det. Nu börjar jag känna anknytningen till utbildningen mer på riktigt också. Vi dimensionerar sprinklersystem och snackar föroreningar i stadens vatten och brandklasser. I löööv it! 

Men asså! Resfeber va! Som. En. Tok! Och jag längtar efter De Bästa! Som jag längtar! Efter! EEEER! <3 

wp-1485272414810.jpg