Fick världens – ja, inte panikanfall direkt – men något slags stressrelaterat anfall igår. Går in i babyappen och den stoltserar sådär oförskämt med att det ”bara är nio dagar kvar”. Whaaaat?!
Det känns fortfarande som att det är hur mycket tid kvar som helst – månader typ. Men nio dagar, nio dagar är ju imorgon jämfört! Är vi verkligen redo för det här – imorrn?! Och hur ska vi hinna alla 1000 saker vi tänkt göra innan?! De är naturligtvis inte så många egentligen men det känns så. Tänk er att ni ska få det där fina, fina besöket som ni faktiskt bryr er om med okristligt kort varsel och ni har ett mindre slott i storleksordning att städa och få ordning på. Rusa, rusa, rusa! Det är lite så det känns. Hur ska ”allt” någonsin hinna bli klart. Inte för att det egentligen finns något speciellt som verkligen behöver hinna bli klart mer. Men den där känslan av ”skynda, skynda, skynda” vilar över oss. A unrelenting sense of urgency. Eller ja, över mig åtminstone…
Varje gång jag känner en förvärk/sammandragnings-grej (för jag vet helt ärligt inte vad som är vad – jävla ont gör det i alla fall) så känns det som att oh-shite, is shit på väg att go down nu? Nej, nej, nej! Jag vet inte om jag någonsin kommer känna mig redo för det där, oavsett hur länge jag är gravid. När det väl bär av så är det bara att hålla hårt i röven och hänga med antar jag. Vi ska få barn när som helst och jag känner bara… Va?! Kunde inte någon förvarnat mig om att det händer nu – redan? 😛
När ska jag hinna vänja mig vid att jag ska bli mamma? Skulle jag gjort det under de senaste 8,5 månaderna? Var det det all denna tid egentligen var till för?? Ooops!
Eller går det ens att greppa taget om innan det händer? Egentligen? Jag tror egentligen inte det. Men just nu är det det som bara skriker inom mig. ”Du är inte redo! Du borde ha sett till att vara redo vid det här laget!”
Jag vet att rösten har fel. Men den är så satans högljudd av sig.
Jag försöker tänka att nu – nu är Chrille ledig. Nu är VI lediga. Ta en dag i taget och andas. Det finns ingen anledning att jäkta, det händer när det händer och då är det jag och Chrille som ska reda ut det. Dunderteamet! Det är allt jag behöver fokusera på egentligen. Det börjar bubbla upp inom mig igen och jag ser på honom och vet direkt att allt kommer att bli bra. För det är vi. Sen slutar det bubbla.
Imorgon ska vi ha jul hos Chrilles päron som vanligt och bara mysa. Efter det har vi verkligen ingenting planerat. Vi har pratat om att försöka se Star Wars i mellandagarna – det hade varit kul men det är ju inget vi kan slå i sten redan. Det är ju HELA fyra dagar bort! 😀 Tidsperspektiven är helt muppade just nu!
Det känns så vansinnigt surrealistiskt att se sig om i lägenheten och tänka att om bara dagar så kommer den aldrig mer vara sig lik. Om bara dagar är vi en till som bor här. Om bara dagar! Chrille är helt säker på att det inte kommer att dröja till nyår, vi får väl se vad som händer.
Jag är otymplig och oböjlig och smidig som en strandad val men det är fortfarande inte så pass att det plågar mig. Men jag har börjat tänka att det minsann ska bli skönt att kunna knyta mina egna skor igen. Gå som en normal människa, i min egen älgande takt så Chrille kan få svära över mig. Det ska bli skönt att faktiskt på riktigt kunna se framför mig hur jag kommer kunna komma i mina kläder igen. Nu är det ju inte ens lönt att drömma om. Det ska bli skönt att kunna hjälpa Chrille med ryggen utan att det ska kännas som en sådan kraftansträngning att jag blir trött bara av tanken. Det ska bli skönt att kunna resa sig upp igen! Från golvet, från soffan, från sängen! Inte hiva sig upp eller rulla ner eller ta sats eller hänga på Chrille. Resa sig upp själv, bara sådär!
Stundtals är det lite tungt – fast jag är inte less än. Men fördelarna med att graviditeten tar slut har börjat göra sig påminda. 🙂