(Onsdag 13/1)
Jag har gått länge och väl och funderat på vad jag skulle skriva i det här inlägget. Alexis är 11 dagar gammal och rätt ord har ännu inte funnit sig.

Vi har en Alexis! Och hon är underbar! Och vi är så jävla lyckliga!

Jävligt bra början faktiskt… 🙂
Men sen då? Skriver jag om förlossningen, om dagarna efteråt (som faktiskt blir fler och fler ju längre jag väntar med att skriva…), om amningen? Vad fokuserar jag på i första inlägget?
Hur fokuserar jag på någon enskild sak av alla miljontals som farit genom huvudet senaste veckan?!
Alexis är given att skriva om. Men henne hade jag kunnat skriva precis hur mycket som helst om redan! Jag känner ett sådant enormt behov av att dokumentera varenda sekund av hennes liv. Så blir det naturligtvis inte, och jag blir inte knäpp (-are) för det. Men hade jag kunnat… 😉
Kameran i telefonen har blivit min nya bästa vän!

[easy-image-collage id=1210]

Blivande mammor brukar söka runt i bloggar efter tips, erfarenheter, råd och Gud, Fan och hans moster. Allt för att förbereda sig och få en uppfattning om hur hela processen är genom andras upplevelser.
Läser någon sådan kvinna här kan jag bara dela en sak som möjligtvis, kanske kan vara värdefull för dig; skit i alla andra! Utbilda dig för all del – men försök för allt du kan att INTE förvänta dig något specifikt.
Visst har det varit intressant att få höra om alla tusenochen olika sätt förlossningen kan gå till och alla lika många olika sätt den kan upplevas. Visst har det varit värdefullt att få höra om vad som hänt andra under och efter graviditeten. Men egentligen bara av en enda anledning; för att komma ihåg att hela händelsen är unik för varenda en av oss.
Mammor som sagt ”så här kommer det vara” och ”det här hände mig så det händer säkert dig också”, har jag inte haft något av alls, för så är det inte. Om det finns en enda värdefull sak jag kan dela med mig av till en annan blivande mamma så är det att ge fan i att förbereda dig på något specifikt alls. Därför att precis allt och inget kan hända, helt oberoende av vad som hänt alla andra. Det är det bästa råd jag kan ge och det enda av värde. För mig tog det till slut fem dagar att klämma ut donnan (något jag aldrig hade kunnat tänka mig eller förbereda mig på), och jag var själv jäkligt glad där och då över mantrat jag gått och upprepat för mig själv hela graviditeten:

Du vet inte vad som kommer att hända, så det är lika bra att bara flyta med.

Nog om det. Mer om oss. 🙂

Dagen efter att jag konstaterar att hon kan komma när som helst så kom hon – inte. Men vattnet gick, och det fortsatte gå. Det gick natten mellan måndag och tisdag (28-29/12). På torsdag morgon hade vi tid för CTG-kurva och kontroll, då gick fortfarande vattnet med intermittenta, dåliga värkar. Då kom den änglabevingade barnmorskan Michaela och sa orden: ”vi sätter igång dig”. Jag och Chrille bara tittade på varandra helt oförstående och ändå panikslagna. Okej, tänkte vi, skitbra! Förlåt, vad sa du att ni ska göra?!

(Söndag 17/1)

(Chrille frågade om jag funnit Gud… Jag var tvungen att kolla efter.)

Dygnen som följde kommer jag aldrig att glömma. De var långa och till slut riktigt svåra. Det kom en tidpunkt då jag önskade att vi bara kunde få åka hem. Hämta upp Theo, åka hem, sätta oss i soffan och glo på någon av alla serier vi följer. Bara vi tre. Mysa och ha det underbart och bara hoppa över allt det där som höll på att hända på förlossningen.

Sedan fick jag smärtstillande och det där jobbiga gick över. Det var chockerande hur svag man blev av att ha haft så ont så länge, och hur fort det bara kunde försvinna.

Mest av allt kommer jag alltid minnas oss; mig och Chrille. Tiden vi hade ihop på förlossningen var alldeles magisk för mig. Jag vet att han stundtals mådde rätt dåligt, men jobbet han gjorde – hur han fanns där för mig så fullkomligt och vi faktiskt hade kul genom alltihopa – det kommer jag aldrig att glömma. Det minnet värdesätter jag så oerhört. Det minnet gör mig lycklig. Han var – och är – min hjälte! 
Minnet av alltihopa stärker mig enormt!

Idag är hon 15 dagar gammal. Jag vill knappt säga två veckor för det får det att låta som så länge sedan. Jag vill inte att tiden ska gå. Dels vill jag frysa henne, här och nu. Dels vill jag inte att minnet av förlossningen, graviditeten och hennes första dagar ska blekna.
Jag hade kunnat leva i de stunderna för alltid.

Samtidigt vill jag ju naturligtvis också att livet ska fortsätta. Det är ju det vi önskat mest av allt; ett liv med barn.

Jag är så lycklig!

[easy-image-collage id=1215]

Vi tittar på henne och förundras över att hon är vår, att hon inte är till låns med ett returdatum, att vi gjort något så vackert. Förundransvärt är det mest av allt, att bli förälder till en liten människa. Man ser på andra människor att det helt uppenbarligen är möjligt men någonstans förstår man aldrig att man besitter förmågan själv.
Nu ska vi bara lyckas se till så att hon inte lastas allt för mycket av att ha oss som föräldrar… 😉

Det här får nog var det, inlägget, det första. Annars hade det kunnat bli hur långt som helst. Vi får hålla här till nästa.

Hon är här. Hon är vår. Hon är underbar. Vi älskar henne så.

(Onsdag 20/1)

Idag slank tummen äntligen ur och jag har fått in bilder också. Det tog bara en vecka… Nu kommer inlägget upp! 🙂