Helvetets gap öppnar sig genom den där lilla, söta munnen och man får parera eldarna som slickar efter en så att trumhinnorna inte blir svedda… xD
Läggningarna på dagen just nu alltså… Hon provar en ny grej. Den DÄR grejen… Att skrika… Yay. Tidigare har hon provat det där med att kissa trehundra gånger för att slippa sova och det gick ju dåligt. Sen var hon väääääldigt törstig där ett tag. Efter det så ville hon läsa femhundratusen böcker. Inget har fungerat, för sova har hon ju fått göra ändå. Så nu provar vi det här antar jag. Hoppas att hon upptäcker att det inte funkar lite fortare den här gången… Hon är rolig för hon går verkligen igenom något slags sorgearbete. Först blir hon jättejättejätte arg och skriker så hårt att jag blir lite smått förvånad att det inte trillar ut en tegelsten ur henne varje gång. Sen blir hon så fruktansvärt ledsen och tröttheten börjar göra sig påmind. Efter det ska hon alltid göra ett sista försök att förhandla sig ur sovandet med kissning eller massa böcker. Men när det är gjort, när hon har fått läsa en bok och kissat, då är det som att acceptansen bara sköljer över henne samtidigt som den sista energin rinner ur. Då somnar hon bara. Sådär.
Lexies four stages of going to sleep… Hahaha!
Hon pratar så mycket nu. Man missar lätt att hon faktiskt gör sig förstådd i.o.m. att hon fortfarande pratar lika mycket rappakalja. Mycket snack ur den där. Härom dagen berättade hon för första gången vad hon gjort på förskolan. Hon hade bajsat och det var skönt. Hon har förstått konceptet ”många” vilket förvånade mig. Det fick henne att verka så himla stor. Hon ÄR så himla stor. På kvällarna ska hon natta oss innan hon går och lägger sig. Då springer hon in i vårt sovrum och tänder en ljusslinga vi har – för så gör vi ju hos henne. Vi tänder ju hennes ljusslinga och sedan läser vi någon bok. Så då måste hon göra detsamma för oss.
Just nu ”älskar” hon väldigt mycket. Hon kan tala om för oss att hon vill ha något genom att säga ”jag älskar den”. Sen att vi smått förlorar förståndet när vi frågar vad ”den” är för femtioelfte gången och får samma svar… Det är ovidkommande.
I veckan drog jag ut hennes växasäng också. SÅ stor är hon. Ja! Har jag förresten sagt att hon bajsar som ett normalt barn nu? Hon sitter t.o.m. och skrattar när hon bajsar. Förstår ni?! Hon spräckte ett blodkärl i näsan så hårt hon tryckte nu sist hon blev förstoppad, hon fick ny medicin och nu SKRATTAR hon när det kommer bajs. För det är lite roligt?! Alltså mitt hjärta! <3 Pottan använder vi så gott som inte alls. Den står mest på hennes rum ifall hon behöver vaknar på kvällen och behöver gå. Men den kan vi nog gömma undan för det händer aldrig.
Nu borde vi få en kallelse när som helst till sjukhuset för att följa upp. Det har varit en sådan oerhörd klump i magen under allt det här. Vi har inte fått någon uppföljning från vården. Att hon är ett magbarn och att det betyder olika behandling för så gott som varje barn – det får vi ju köpa. Men att leka försökskanin på vårt barn helt utan vårdens råd har känts helt knäppt. Nu kommer vi få uppföljning och kunna prat regelbundet med någon som kan det här. Det känns himla bra faktiskt.
Nej, nu måste jag ta och väcka mitt lilla monster. Det känns himla konstigt. Så mycket jobb för att få ner henne och så ska jag bryta det. Men hon kan inte sova så länge hon vill, då blir det kaos sen. 😛
Jag tänkte att vi ska passa på att hämta min cykel som övervintrat hos päronen sen. Det kommer hon tycka om! 🙂 Hon har tjatat om sin cykelhjälm i flera veckor nu.
04.00 steg jag upp i onsdags för att hinna till flyget. Vi landade i Dublin strax före 12 lokal tid och tog oss in till hotellet. Efter mat och fri lek i några timmar så hade vi bokat in oss på Guinness Storehouse och skulle gå rundtur. Vilket ställe! Någon där vet vad de pysslar med på riktigt. Den fria ölen man fick högt upp i utkikstornet med utsikt över hela Dublin gjorde inte heller ont… 😉 Inte långt ifrån hotellet hittade vi sen ett litet hamburgerställe som verkligen inte väntat sig ett sällskap på 11 pers. Vilka hjältar! Alla fick det de ville ha, samtidigt, med samma standard – asgott! Sen fick vi vara publik till ett hederligt irländskt brawl utanför dörrarna… Det vara bara en handfull inblandade men mycket drama ändå, lite sådär lagom onyktert.
På torsdagen åkte vi buss ut till räddningstjänstens träningscenter. Vilket ställe! Paul – som ledde oss runt – satt inne på ett helt liv av erfarenheter och kunskap och var inte blyg för att dela med sig. De hade tapetserat väggarna med bilder från räddningstjänstens historia och han kunde dra berättelsen bakom varenda en utan att behöva tänka efter. Som om han varit där, trots att han inte ens var född. Det kändes som en sådan ynnest att få träffa någon som han. Och han var inte högfärdig eller egotrippad det minsta. En riktigt go gubbe med så mycket att berätta. En av de andra brandmännen vi stötte på i farten sa skämtsamt att inte ens med all tid i världen hade vi hunnit ställa alla frågor som Paul kunde svara på. Jag tror det låg mer sanning i det än Paul ville medge. 🙂
Det är så mycket de gör som vi inte gör – som verkade så självklart. Jag vet inte hur många gånger vi gick frågande från ett stopp och undrade för oss själva varför vi inte gör likadant.
Men den starkaste insikten från besöket var också den mest smärtsamma. Det är sådan sanslös skillnad på hur vi värderar vårt brandförsvar. Här läggs det ner deltidsstationer på löpande band och heltidsstationer skärs ner. Av ekonomiska skäl sägs det, men det är ju bara en prioriteringsfråga. Vet ni hur lång tid det tar innan räddningstjänsten är på plats hos er där ni bor? Ni vet att ert hus inte är byggt för att stå längre än att ni hinner utrymma? 15 minuters brand. Det är vad villor byggs för som standard – och det är idag. Ert hus är inte byggt för att stå kvar efter brand. Vet ni det? Vet ni hur räddningstjänst prioriteras där ni bor? Hur prioriterar ni själva att få räddning om något händer?
Trenden i oroväckande stora delar av Sverige är nämligen nedprioritering. Det tar pengar och resurser och det händer ju aldrig något som påverkar hela samhället på en gång. Men vem utbildar era barn i brandsäkerhet? Vem hjälper till vid översvämningar och oväder? Bilolyckor? Vem tillser de offentliga byggnader ni rör er i och säkerställer att de är säkra att vistas i?
Det gjorde bara ont att se vilka resurser de har tillgång till där och hur det bidrar till nyttan de kan göra, när man samtidigt visste hur det ser ut här där räddningstjänsten alltför ofta förväntas klara sig på minsta möjliga.
Det blev en himla tankeställare.
Mer fri lek.
På kvällen blev vi utbjudna av Brandkonsulten som varje år sponsrar vår examensresa med en middag. VD’n och en av kontorscheferna flög över för att äta med oss. Det var himlans trevligt! Stället! Maten! Drycken…! Och sällskapet! Det var väldans informativt. Vi fick möjlighet att grilla dem lite och de bad oss om feedback på vad vi prioriterar hos en arbetsgivare. Efter middagen blev det utgång till berömda Tempel Bar. Trångt, kladdiga golv och packat med folk. Men så himla härlig stämning och live-band därtill i äkta irländsk stil! Vid 03-tiden kom vi tillbaka till hotellet… Jag tror aldrig att jag har varit ute så sent i mitt liv…tror jag…pinsam bekännelse… 😛 Men vi hade himla, himla roligt!
På fredagen var vi en smula…sletna(?)… Som tur var behövde vi inte vara på räddningstjänstens HQ förrän 11.30. De flesta av oss var dock uppe före 08 ändå. Måste vara något fel på oss…
Besöket där var också himla bra! De släppte t.o.m in oss i ledningscentralen under förutsättning att vi var tysta. Det var så himla häftigt att se operatörerna jobba! Vilka hjältar! Vilket jobb de gör! I Irland måste man nämligen skicka ambulans när någon ber om den. Oavsett varför. Det var lite speciellt. De åker ju på rätt mycket skit på grund av det. Man får bara hoppas att det aldrig går ut över någon som faktiskt behöver dem. De har ju så klart ett prioriteringssystem precis som vi, men är det mycket så finns ju risken. I slutet av rundturen satte vi oss ner och bara delade erfarenheter över en kopp te. När vi skulle gå vidare och se det sista ljöd larmet och det var vår värd som behövde rycka. Så vi fick jaga honom nerför trappen och så visade han oss ut lite fort innan han rusade till bilen. Lite hastigt och lustigt men vi var bara glada över hur generösa de varit.
Sen delade vi upp oss och drog på lunch och fri lek. Vi hade bestämt att vi ville äta middag ihop sista kvällen. Vi hamnade lustigt nog på The Guinness Storehouse Restaurant. Så. Jäkla. Gott! Där dansade de riverdance på baren, hade liveband och stället var så, så najs! Haha! Sen blev det lite tokigt – några bestämde att det vore skitkul att hitta en karaoke-bar och det lät ju kul så jag var på. Stället vi hamnade på visade sig inte ha karaoke den kvällen. Google is our friend – noooot! Jag hittade ett ställe som skulle ligga 4-5 kvarter bort. För det första visade det sig vara en kinesisk karaoke restaurang! xD Hahahahaha! Det hade kunnat bli hur asroligt som helst… Tyvärr så var det stängt. Tur att det var varmt ute. Vi promenerade tillbaka och kände nu att vi varit lite väl aktiva och att det gått alldeles för lång tid sedan senaste ölen. Första stället vi hittade var en asnajs bar i fyra-fem plan strukturerat i halvplan. Så det blev ändå lite sådär typiskt trångt och mysigt som det ska vara. Inga stora, öppna, ekande ytor liksom. Där kände vi oss nödgade att prova något så inbjudande som The Swedish Mule; en drink med vodka, ginger ale och lime. Den var riktigt farlig! Hade lika gärna kunnat vara sprite liksom… Men vi förstod för allt i världen varför de inte kunde komma på ett mer lockande namn om de nu skulle fresta med något skandinaviskt. 😛
På lördagen… ja, på lördagen flög vi hem. 🙂
Sen fick vi en dag ihop hemma. I måndags var det Chrilles tur att flyga, men bara till Stockholm. Lite tokigt schema just den här månaden – vad ska jag säga… det är väl livet som jet-seters… 😛 Lexie verkade tycka att det var lite jobbigt i måndagskväll. Hon verkade lite förvirrad där när hon skulle sova, var det mamma eller pappa som var hemma?…typ. Annars har det gått bra. Eftersom Chrille flugit så har vi ju bilen och det är aaaaasnajs! Vardagen kan rulla på som vanligt eftersom vi är hemma vanliga tider och middagen blir inte sen eller något sånt tjaffs.
Den nya inspirationen har gett mig lite ny fart i röven. Javisstja! HAhahahaha! Jag fick en femma i brandutsatta konstruktionselement! Hur roligt är inte det! Jag var helt övertygad om att det blivit fel när jag först såg det – men nu är det fan inlagt i registerutdraget och poängen är räknade…. Så jävla sjukt på ren svenska! Jag har normalt inga sådana ambitioner – med Lexie och allt vill jag inte hoppas på det. För min egen skull. Mitt mål är att bli godkänd och att kunna innehållet. Den extra stressen behöver jag inte. Så det här var en sjuk bonus. Riktigt sjuk!
Den här veckan rivstartade jag med att dra igång ett projekt för barnen i stan som jag funderat på i flera år. Det kändes läge att sluta fundera och göra’t! Jag har fått med mig en aktör vars hjälp kommer vara så avgörande för hur lyckat det blir. Nu väntar jag på svar på resten. Det är två till som jag verkligen måste få med på tåget för att det ska bli något vettigt av det. Men tänk så häftigt om jag får till det!
Varje barn vi når ut till är ett barn vi slipper rycka ut till.
Jag är aspepp!
Samtidigt har jag börjat dra i exjobbstrådar. Har fått en himla fin kontakt med Brandskyddsföreningens f.d. kommunikationschef. Vi har så lika tankegångar så jag blir alldeles till mig. Hon med bonusen av en *smula* mer erfarenhet och kunskap – det här kan bli så jäkla bra om jag lyckas formulera en vettig frågeställning av problemet. Jag har tänkt att jag ska ta mig ut till några vårdboenden för att få prata med de som bor där för att hjälpa mig samla mina tankar. Jag förväntar mig inget specifikt resultat. Jag tänker att det skulle kunna leda till något och om inte annat ge mig kött på benen så då är det fett värt.
Just nu har vi två väldigt samhällsvetenskapliga kurser; Distribuerat beslutsfattande och Samhällets planering för risker och kriser. Jag gillar sådana kurser, att vrida och vända på beteenden och orsaker. En stor del av den första kursen är dessutom kulturmöten, himla spännande!
Nej, nu ska jag läsa klart en himla lång text om hur man sätter upp lednings- och kommunikationscenter vid katastrofer- typ… Författarna har varit himla förtjusta i att förkorta precis allt så den är lite bökig att läsa.. 😛
Här kommer lite Dublinbilder. De får vara självförklarande 🙂
Ja, har man förväntat sig att komma hit och få reda på om vi lever lär man ju ha blivit jäkligt besviken senaste månaden… Jag. Förstår. Inte. Var. Tiden. Tagit. Vägen.
Mina nerver och min ångest har det inte hänt mycket med. Jag pratade med brorsan i veckan och det var faktiskt jäkligt skönt – han är nog tyvärr den enda som verkligen kommer förstå. Jag gick och berättade precis vad som snurrade och han visste precis, för det snurrar hos honom också – av precis samma anledning. Det var skönt att höra pepp av honom. Ingen analys av varför det snurrar som det gör (för det vet han redan), inget försök att komma på hur jag kan fixa det eller göra annorlunda… Bara pepp.
Jag är rädd också. Och orolig. Och bekymrad. För precis allt och ingenting. Jag har så himla svårt att tänka på det som händer just nu när det är så himla stora saker som behöver förberedas och tänkas på. Och så den där *jävla* frågan rentutsagt; gör jag tillräckligt? Jag ser saker andra gör och får direkt panik för tänk om det är just det där som är avgörande. Och så tentaångest på det, resultat som inväntas, resultat som behövs… Ja… Anywho..
Just nu. Just idag. Har jag varit himla nöjd faktiskt. Jag kommer typ i ett par av mina gamla byxor för första gången sedan neandertalarna sträckte på ryggen och vi har haft en himla mysig dag. Jag förberedde lite pyssel på morgonen och sedan målade vi äggkartong ihop allihopa. Efter lunch och tupplur tog vi bilen och körde över till en av öarna i skärgården. På isen! Det är helt sjukt faktisk. Jag vet ju intellektuellt att det går och allt det där. Men när man är där ute – med en hel drös andra bilar och skotrar och folk – så är det sjukt att vi faktiskt kör på havet. Jag tittade ut mot öppna havet bortom öarna och kände verkligheten krypa sig nära… Några kilometer bort är det öppet vatten. Så jäkla stört.
Lexie är helt underbar nu! Hon pratar om sina känslor och vi kan prata tillbaka. Daniel Tiger har verkligen blivit ett sånt fantastiskt verktyg för att kommunicera känslor med henne. Hon berättar hur hon känner och ibland så kan vi få klart för oss varför. Andra gånger sjunger vi visan som hör till känslan tillsammans och sen upprepar hon den en gång för sig själv. Sen är allt bra. Hon pratar lte Swenglish stundtals just nu… 😛 Det är så himla roligt, för hon verkar ändå förstå att orden betyder samma sak. Ibland säger hon ”hjälp” och ibland säger hon ”help”. Hon räknar en massa och verkar tycka det är så himla roligt. Allt ska räknas! Både på svenska och engelska.
Men hon har inte släppt rappakaljan riktigt än. Hon gör himla långa utlägg där det är 70-90% djigutigudigutiguguti följt av ”Mamma hjälp! Tappade Dadda!”… Fortfarande vääääldigt mycket snack för att få väldigt lite sagt. 😛
Hon är så himla gosig också än. Kramar i överflöd till oss, till gosedjuren. Sen ska gosedjuren krama och gosa med varandra. Idag skulle alla Babblarna gosa så då la hon dem mot varandra och sa ”gos”… Älskade lilla sötnöt!
Nu ska jag och älsko gå och mysa till Grey’s. Imorgon blir det mat och mys med LinOlof och på söndag är planen att återuppliva Påskforsen med föräldragruppskompisarna. Håller vädret i sig och deras baciller hunnit bli besegrade ska det bli himlans mysigt faktiskt! 🙂 Pöss!
Just nu går jag på… någon slags urkraft som jag inte vet var den bottnar. Jag kastas mellan känslomässiga ytterligheter och det är en jävla bergochdalbana – många djupa andetag.
Ena stunden är jag så hungrig efter det, det är så nära att jag känner smaken. Examen. Jobb. Nästa sekund känns det längre bort än någonsin, jag har så mycket kvar ändå. Det är både så sanslöst skönt och helt jävla skräckinjagande att jag gett mig själv en lite halvspikad deadline… Ja, nu har jag ju börjat ge den till potentiella arbetsgivare så det är väl inte så halvspikat längre. Det är bara att göra. Och som jag vill. Men om min rädsla för att misslyckas bokstavligen handlingsförlamat mig förut så är det inget mot vad jag upplever och stävjar – dagligen – nu.
Det finns två typer av rädsla. Det finns den där irrationella som du inte riktigt vet varför du har den egentligen… Jag har aldrig sett en haj, jag har aldrig blivit jagad av en haj, de är ju kanske inte direkt tama men – jag har egentligen ingen anledning att vara rädd för dem. Likväl plågar de mig i mina värsta mardrömmar.
Sen finns det de där andra rädslorna. Som du vet precis varför du har. Som är rädslor för att de hänt eller har hög sannolikhet att hända. Negativa saker vars risk att faktiskt inträffa förefaller sannolik. Sådan är min rädsla att misslyckas, inte för att jag misslyckats så anmärkningsvärt mycket mer än någon annan. Men för att… Jag vet inte… Hur skulle jag kunna lyckas? Det är väl tanken som slår direkt. Hur skulle det gå till liksom? Hur skulle det ens se ut?
Att jag är mamma och fru är så jävla lyckat! Men det är långt ifrån det enda jag vill lyckas med här i livet. Och i ärlighetens namn har jag inte ens nästan samma prestationsångest i mina roller som mamma och fru som jag har i min roll som… jag(?). Jag vet faktiskt inte vad det handlar om. Det är inte som att mitt yrkesliv någonsin kan bli viktigare än mitt jobb som mamma eller fru… Det är verkligen inte vad jag menar. Men jag utdelar några käftsmällar till mig själv om dagen just nu. Det händer att jag rent av kommer på mig själv att tänka att jag får se till att gå och dubbelkolla att de verkligen är säkra på att jag är värd examen när jag får den. Att de verkligen tycker att jag förtjänar den. Att de verkligen är säkra på att jag kan det jag behöver för att vara brandingenjör. Hur skadad i huvudet är jag inte på en skala egentligen?!
Jag har ångest över precis varenda liten grej en arbetsgivare kan vända mot mig. Två sekunder senare känner jag mig som superwoman som fixar biffen! Barn, skola, man, engagemang, sy kläder åt barnet, you name it, allt!
Jag har tänkt att jag behöver något att se fram emot… Jag ska ju faktiskt till Irland med klassen i april. Men det hade inte riktigt den effekt jag tänkte mig… Jag blir bara påmind om att den resan är något treorna som nästan är färdiga med utbildningen gör… and down the rabbithole I go…
Samtidigt har jag inget annat att se fram emot just nu. Eftersom brandingenjörsmeckat är i mellanSverige så är avdelningarna här uppe små och man saknar kapacitet för att ta emot sommarpraktikanter. Det är en annan klump i magen. Det verkar mer och mer som att det inte finns möjlighet för mig att sommarjobba som brandingenjör min sista sommar vilket är mer regel än undantag att göra… Jag hänger upp mig så mycket på sånt. Ja, det behövs brandingenjörer. Vi behöver inte direkt oroa oss för att få jobb. Men jag vill inte få jobbet bara för att jag har rätt examen i en bransch där alla går åt. Jag vill ha någon konkurrenskraft alls om det skulle behövas…
Jag har börjat pula på ett projekt jag velat sjösätta sedan jag började. Eller… jag började formulera idén då. Nu ska jag nog fan göra något av det, och då lär det finnas betydligt mer att göra i sommar. Får jag till det kan det bli en ganska stor grej. Det är ingen liten idé egentligen. Men jag behöver en tydligare projektplan och idéformulering innan jag kan börja blanda in andra aktörer. Jag ska pyssla vidare med det där. Det är precis en sån där grej som tänder eld under röven på Becca. Kan vara bra just nu. Mera beast mode för att ta mig igenom! Det och Keshas senaste platta. <3 Det får nära mig just nu.
Ja! Jag tog ju en bild häromveckan på en av mina simuleringar… Den kan ni få smaska på medan jag varvar ner så jag får sova.
Det där med att inte hinna skriva färdigt inlägg är tydligen min nya grej. Det är ganska irriterande faktiskt. Det är torsdag-kväll nu liksom – jag började skriva i måndags…
——–
Idag är nog den sämsta måndagen på länge. Jag har knappt gjort någonting på hela dagen och det är bara lunch. Det är inget speciellt fel på dagen eller på mig, solen skiner rent av för omväxlings skull… Utöver att jag är helt sanslöst lat. Dagdrömmer som en besatt om att sy. Jag skulle blivit hemma och sytt idag. Då hade åtminstone något vettigt blivit gjort. Det är tur att eftermiddagen redan är uppstyrd så det inte blir helt bortkastad tid. Föreläsning och grupparbete står på schemat. Det känns galet att vi är halvvägs genom läsperioden och vi redan har lämnat in tre – nej fyra uppgifter, två quiz och haft en redovisning. Nu har vi två redovisningar kvar, tre inlämningar och en labb som mest blir informativ. Förra veckan var lite mellan inlämningar så jag hade världens problem med att fylla ut tiden nu när vi bara har en tenta att plugga till och det dessutom inte finns något material för att plugga till den tentan. Det är en hel historia för sig kan jag säga.
Men nu har jag tagit tag i en omtenta så det känns inte som att jag bara sitter av tid när det inte jobbas på en inlämningsuppgift. Det har jag inte råd att göra.
Lilla, älskade Lexie. Hon har så mycket personlighet och jag förstår inte var den får plats! Hon är kaxig och kan vara väldigt bestämd, när hon blir arg kan det flyga en arm. Men hon är också så sanslöst rar. Hon kramar och pussar och ber om gos jämt. Det är inte bara henne vi ska gosa med, vi ska gosa med Dadda och Voff Voff och Diddi, och de ska gosa med varandra. Hon är sin egen största hejjarklack! När vi inte kan hjälpa hör man henne hejja på sig själv; ”Du kan!” ”Hejja!” ”Kämpa!”. När hon lyckas kommer både applåder och ”Bravo!”. Hon ber om hjälp när hon behöver men ger ändå inte riktigt upp. Den där självkänslan! Som jag ska skydda den!
…det är nerver hela dan nu! Hela veckan! Med extra smältost på. Jag är konstant nervös nu. Precis. Hela. Tiden.
Jag har mycket kvar men det är samtidigt så nära att jag kan känna smaken. Nu ska jag liksom börja visa att jag kan något. Att jag är brandingenjör? Jag har fortfarande en del tentor som släpar som jag betar av efter hand. Men det stora, det väsentliga, det brandingenjörsmässiga – det är snart klart. I en av kurserna vi läser nu upprättar vi brandskyddsdokumentationer, gör riskbedömningar på objekt, gör brandsimuleringar (som ligger och jobbar i DAGAR på datorn)… Jag sitter och gör saker som… som jag faktiskt kommer få betalt för snart. Det är skitspännande! Det vi gör nu känns så himla bra!
Men jag är så jävla rädd! Inget jobb jag någonsin haft har krävt att jag kunnat något. Väktarutbildningen fick jag efter att jag blivit anställd då företaget stod för den. Värdjobbet baserades förvisso helt på personlig lämplighet. Men det fanns inga som helst krav på att man kunde något speciellt. Arbetsgivaren har alltid lärt mig det jag behövt veta. Det enda jag behövt göra egentligen har varit att sätta intervjun. Jag tror inte jag har varit på en intervju där jag inte fått jobbet sen, haha! Men som sagt. Det har inte funnits något särskilt kunskapskrav alls. Men nu…
Nu är hela grejen att jag ska kunna något alldeles speciellt.
Det är så jävla läskigt! Kan jag verkligen något? Jomen det gör jag ju. Jag hade inte blivit godkänd annars. Jag dras bara konstant med känslan att jag vill kunna det ännu bättre men saknar tid för att verkligen grotta ner mig så mycket som jag hade velat. I typ allt. Men det är stört – jag kan fortfarande sitta med kursare och känna mig så himla rådum. Som ett tåg hette det ja… Jag var dum som ett tåg men jag skulle få mvg på provet. Gaaah! Som att jag på något vis är för dum för det här trots att vi alla läst och blivit godkänd i samma saker.
Jag skulle behöva en sådan brutal exorcism för de här satans spökena låter mig inte vara. Jag motar 10 bara för att upptäcka att de ynglat av sig…
Men det finns en annan känsla också som får det att gå runt. Jag är så JÄVLA pepp! Jag tror det läcker lite för mycket när jag träffar arbetsgivare… (A) 😛 Men jag är så jävla pepp! Så, SÅ, SÅ! Jag kan inte bärga mig! Jag sneglar på BBRen som ligger bredvid mig och känner ”YASS!”. Less do diiis!
I helgen fick jag ha sydag med Lina och fick klart tröjan jag bara hann klippa ut sist. Sen fick Lexie sin födelsedagspresent också! Bästa tant Lina! <3 Den här veckan är så jäkla bra! Det är fullt ös, men det håller. Igårkväll blev jag paniktrött en sväng, men annars rullar det bara. Hoppas nåt fastnar också! 🙂
Det där hann jag visst inte heller skriva klart. Det går bra för mig. På det tredje ska det ske! Ja, det visade sig iaf att det nog inte var kräksjuka ändå. Hon kräktes en enda gång på 56 timmar. Sedan kräktes hon igen. Två gånger på en halvtimme och sen inget mer. Pigg och glad på dagarna, full i bus. Vi åkte faktiskt in med henne till vårdcentralen eftersom hennes aptit var så pass påverkad och vi ville veta varför hon kräktes. Det kan ha varit UVI verkade det som. Det är tydligen inte helt ovanligt att tjejer kräks när de får det. Det verkar vara det mest sannolika just nu.
Men det här innebär att vi har varit hemma hela veckan. Chrille var sjuk, Lexie i karantän och mamman fick exakt nada gjort. Bra första vecka. :/ Har haft lite oro i kroppen inför imorgon som om jag missat mängder. Men nu börjar jag känna mig pepp igen istället. Det är ju spännande grejer vi pysslar med! Hoppas jag bara inte känner mig alltför förvirrad imorgon. Äh! So what om jag ligger lite efter?! Det löser jag!
Imorgon har jag min första riktiga vardag 2018. Känns bra att säga vecka fyra…xD.
Nu ska jag försöka få med mig Chrille från datorn så vi kan ha lite soffmys innan vi behöver krypa ner. Jag har bestämt att jag vill kunna ha morgonkaffe hemma innan vi åker i hyfsad lugn och ro. Det blir så segstartat väl på skolan om man inte fått den där lilla lugna stunden. Men då måste jag faktiskt stiga upp lite tidigare. Små förändringar gör mycket för det stora hela sägs det. Det låter bra. 🙂
——————————-
Jag hann alltså inte ens skriva klart… Det säger allt…xD I måndags – när jag skrev det – så kräktes Lexie i bilen på vägen hem. Så. Jävla. Perfekt.
Det har funnits noll tid att skriva! Det är så trist.
Förra veckan hade jag tenta-vecka och i lördags firade vi äntligen Lexie i uppehållet mellan sjukdomar. Idag är Chrille sjuk och jag och Lexie kör solo. Var inställd på att det kunde bli ganska mysigt. Vi hade bilen och skulle liksom kunna mysbusa sådär som vi brukar. Men icket! Hon vaknade glad. Men från det att jag steg upp ur sängen bråkade hon om allt. ALLT! Inte kläder, inte kissa, inte förskola, inte skor, inte komma, inte sitta, inte stå, inte klä på sig, inte klä av sig, inte kramas, inte sitta själv. Sen kommer vi ut genom dörren – sena som fan efter allt tjafs. DÅ – är hon hipp som happ helt magiskt glad som en lärka. Whaaat?! Whyyyyyy!? Älskade barn.
Nu börjar en ny läsperiod och med den pirret som alltid infinner sig när en ny kurs börjar. I regel har jag alldeles för höga förväntningar. Jag föreställer mig alltid engagerande föreläsningar om detta jättespännande ämne från människor som vill lära. Jag lyckas alltid glömma att de flesta av våra lärare/handledare/etc. gör det för att de måste. De är docenter/forskare etc. som har det som ett krav i sin tjänst. Så gott som ingen är pedagog. Så jag har ju blivit besviken några gånger. Men nu senaste halvåret, lite mer rent av, har det kompenserats av att vi faktiskt läser saker som stämmer även i verkligheten och inte bara i teorin eller inom väldigt begränsade ramar. Saker som faktiskt är relevanta för vårt yrkesliv – känns det som.
Härom månaden pratade vi med någon om något och någon kallade Lexie för en ett-åring. ”Hon är ett…” hörde jag och min hjärna fick krupp. Lexie 12 månader och Lexie 20 månader var ju två HELT olika individer. Framför allt så var hon ju mer bebis när hon var 12 och vid 20 inte alls. Hur stor skillnad som helst ju! Det går ju inte att säga att hon är ett!? Hon kröp ju fortfarande då, hon räknade inte till tio, hon sa inga meningar, hon visste väl knappt egentligen vad orden hon faktiskt kunde säga betydde, hennes koordination var natt och dag från vad den är nu… Innan förstod jag inte det där med att räkna månader efter att barnet fyllt ett år. Nu förstår jag. Det är enorm skillnad mellan 15 och 19 månader! Nu har inte vi räknat slaviskt och firat varje månad som vi kunde innan hon fyllde ett, men det har känts heltokigt när folk har kallat henne för ett-åring. Tänk dig hur stött en tolv-åring blir när de blir kallade för åtta. Lite så, haha! Till på köpet har vi knappt använt en enda blöja dagtid sedan vi kom hem. Egentligen skulle hon nog kunna vara utan på natten också men nu när vi varit lediga har hon vaknat före oss på morgonen och hon kommer inte på själv att sätta sig på pottan när hon är nyvaken. Men trots blöjan har hon varit snabb på ”kissa” när hon väl kommit bort till oss och då har blöjan oftast varit torr. Sååå… nu när vardagen kör igång så! Jag och Chrille ska ju inte vara det som håller tillbaka henne! Ska säga till på förskolan att det kan köra igång på riktigt nu också. Hon har ju gått runt med torr blöja även där större delen av hösten eftersom hon gått på toa med de andra barnen. ”Hennes” fröken var ju pepp på att börja redan då. Visst händer det olyckor och visst kommer de att hända ett tag till. Men under tiden blir hon bättre och bättre på att säga till och känna efter. Det är faktiskt inte värre än att bara byta kläder just där och då. Hon verkar dessutom mer än redo för det, hon vill inte ens kissa i blöjan om kvällarna när hon ska sova. Har hon blöja på dagtid vill hon aldrig använda den. Hon drar i den och säger ”kissa, kissa”. Hon är så galet stor! Jao fatta nt!
Idag fyller hon år och blev väckt med sång och paket för första gången imorse. Hon verkade tokdigga det! Hon fick två stjärtlappar, ett pussel/memory-spel och världens finaste memory med bilder på hela familjen Lundgren/Damberg-Hedberg! <3 Så himla fint! Hennes spontana reaktion när vi öppnade lådan var ”wOW”. Win! 🙂 Sen ska hon få några böcker på engelska också – så fort de behagar dyka upp…
Jag hade tänkt att vi skulle hitta på något medan pappan jobbar nu på dagen men jag har fått ta del av hans fina bacill och till på köpet knappt sovit på grund av hans hemska hosta som aldrig vill försvinna, och trots tidig väckning har Lexie inte sovit nu på dagen. Nu har jag bäddat ner henne i sin fåtölj framför Fixies så hon i alla fall vilar en stund så hon kan få ha en bra och glad dag, även om den kanske inte blir så händelsefull. Vi får se vad vi orkar helt enkelt. Imorgon är det tillbaka till skolan för oss bägge. DET har jag inte fattat än. Men det ska bli skönt att komma igång med vardag igen. Först då kommer det kännas som att det nya året har börjat på riktigt, det brukar också vara först då jag börjar ta tag i saker – och mig själv – ordentligt. Det är fan inte bra att vara ledig för länge… 😛 Jag hoppas bara inte att det blir något mer av den här förkylningen jag börjat få. Skulle passa skitdåligt att vara sjuk en till tentaperiod!
Nu ska jag ta och hänga tvätt så får vi se om vi hittar på något mer i eftermiddag. Under tiden ska jag försöka smälta att jag är mamma till en två-årig tjej och inte en bebis… *hejja mig!*
Jag har ju alltid dissat det där med nyårslöften lite sådär hånfullt. Det har aldrig handlat om att idiotförklara någon så mycket som grejen i sig. Det där med att lägga en lista med måsten som under alla omständigheter skall slutföras på en redan full vardag. Jag föreställer mig att det för ganska många bara blir en ångestgrej till på högen. Men så satt jag och läste Elaine Eksvärds blogg igår och fick ett nytt perspektiv på hur man kan tänka när det gäller nyårslöftena. Hon bygger en lista med saker hon vill göra. Inte en lista med mål eller saker som ”ska”. En sån lista behöver inte vara realistisk, den måste inte uppfyllas, och den är enbart fylld av saker man själv vill göra. Inga ”borden” eller ”måsten” eller ”vore bra”. Bara vill. Bara sånt som kittlar sådär gott i magen som man går och längtar efter. En sån lista kan jag definitivt tänka mig. En lista med allt positivt jag vill jobba mot under 2018 – bara för att jag vill. En lista där jag inte låter mig begränsas av det som är möjligt utan bara går bananas på allt jag skulle vilja…
Jag har bara tänkt på det över dagen idag men känner direkt att det kan bli en ganska lång lista… typ 😛 Framför allt känner jag mer att jag vågar vilja saker när jag tänker efter. Förra året inleddes ju med att hela livet var på prov, ett experiment. Förskolan vet man inte om den funkar direkt, plugget visste vi inte om det skulle fungera i kombination med hur väl förskolan fungerade. Jag vågade inte lova bort någon tid alls till någon – inte ens mig själv, och så har hela året fortlöpt trots att det dykt upp grej efter grej som jag SÅ velat engagera mig i! Nu känns det som att jag kommer kunna. Nu känns det som att jag kommer våga mer. Tänk vilket år det kan bli!
2018 skulle jag vilja…
Äta mindre kött.
Bli bättre på att laga vegetarisk mat.
Fortsätta bygga upp min kondition och styrka men också göra en märkbar skillnad på min vikt.
Bli färdig med alla kurser jag har kvar.
Lägga undan telefonen mer och bli bättre på att inte sitta med den när jag är med Lexie.
Tänka på hur jag pratar med Lexie och vad jag säger. Vad tar hon med sig av det jag säger – oavsett vad jag menar?
Ringa en människa varje månad, bara för att tjöta (Hej Néa!). När året är slut ska jag ha ringt mer än en person. xD
Springa en mil.
Gå på fler dejter med Chrille.
Göra fler utflykter med Lexie.
Skapa färre missförstånd.
Åka till De Bästa, mer än en gång.
Gosa med Nomnom.
Mindre socker i livet (ironiskt nog så är vi asduktiga på att hålla undan socker från Lexie men syndar ganska flitigt själva… :P).
Inte falla in i perioder av dålig kommunikation hemma för att vardagen tillfälligt äter upp en.
Sy mer.
Sticka mer.
Sydagar med Lina.
Sitta och se flickorna leka ihop.
Prata mer engelska med Lexie!
Börja jobba – som brandingenjör.
Tjejkvällar!
Tacka ja till att vara delaktig i fler engagemang!
Mota fler hjärnspöken.
Jamen det där kan väl få vara en bra början kanske. Saker jag tänker på sådär lite halvspontant. Jag kommer bara på mer jag vill ju längre jag sitter. Men det där kan vara en bra lista att kika på när det är lågt och man inte vet vad man jobbar för. Komma ihåg grejerna som får det att pirra i magen. Det ska fan upp på listan!
Komma ihåg grejerna som får det att pirra i magen!
Ha ett underbart nyår och jag hoppas så att det här året som alla andra blir ert! Jag saknar er och längtar tills vi ses igen. Nu rockar vi det här året! <3
Men först var det veckan före jul och vi drog en spontanvecka i Klevan. <3
De Bästa jobbade men vi hann med en söndag ihop och fick möjlighet att skämma bort dem med middag när de kom hem från jobbet några dagar. Helt hipp som happ fick jag och Néa en tjejkväll också! #yasspleasemorethankyou Lite sminkkväll i stan följt av en alldeles för uppiffade mamaglam-middag på Max.
Sen var det dags att bege oss hem igen. Det är jobbigare för varje gång! Det var nog tur att de farit på jobb och förskola allihopa för annars vet jag inte hur (läs: om) vi tagit oss iväg… Vi lite halvt skyndade hem utan att skynda för att kunna fira jul med Chrilles päron. Samma kväll vi kommer hem ringer de och har åkt på kräksjuka. Lillejulafton. Kul!
Så på kvällen efter att vi lagt Lexie fixade vi upp granen och pyntade det sista för att få julstämning och sen på julaftonsdagen fick Chrille griljera skinka så vi skulle ha julmat till eftermiddagen. Vi hade en mysig jul själva till slut faktiskt. Ansträngde oss lite extra här hemma för att ha juligt. Men avsaknaden av familj till jul rörde helt klart upp känslor i mig. Det var lite vemodigt på julafton kände jag. När alla var omringade av så mycket familj var det lite jobbigt att inte vara det.
Så känner jag mig så dum samtidigt, för det är inte som att Lexie och Chrille är otillräckliga. Men de är ju inte hela familjen… Nåja. Det gick över.
Sen i mellandagarna har vi bara myst på och tagit det lugnt. Chrille har åkt på någon mysig mancold så han har varit ganska sleten. Hoppas det hinner bli bättre till veckan.
Lexie fyller ju två hela år på tisdag. Det kan jag helt i vanlig ordning inte greppa alls. Det känns som att det var i vintras vi kom hem med henne. Men det stämmer ju inte… Jag får ta och försöka smälta det där dagarna som kommer. För det kommer oavsett.
Nu ska jag torka en nybajsad och glad rumpa och sen hjälpa Chrille med nyårs-supén…Haha! Jag insåg just att jag glömt göra pannacottorna jag tänkt ha till efterrätt….Bra där! xD
