Det där med att inte hinna skriva färdigt inlägg är tydligen min nya grej. Det är ganska irriterande faktiskt. Det är torsdag-kväll nu liksom – jag började skriva i måndags…
——–
Idag är nog den sämsta måndagen på länge. Jag har knappt gjort någonting på hela dagen och det är bara lunch. Det är inget speciellt fel på dagen eller på mig, solen skiner rent av för omväxlings skull… Utöver att jag är helt sanslöst lat. Dagdrömmer som en besatt om att sy. Jag skulle blivit hemma och sytt idag. Då hade åtminstone något vettigt blivit gjort. Det är tur att eftermiddagen redan är uppstyrd så det inte blir helt bortkastad tid. Föreläsning och grupparbete står på schemat. Det känns galet att vi är halvvägs genom läsperioden och vi redan har lämnat in tre – nej fyra uppgifter, två quiz och haft en redovisning. Nu har vi två redovisningar kvar, tre inlämningar och en labb som mest blir informativ. Förra veckan var lite mellan inlämningar så jag hade världens problem med att fylla ut tiden nu när vi bara har en tenta att plugga till och det dessutom inte finns något material för att plugga till den tentan. Det är en hel historia för sig kan jag säga.
Men nu har jag tagit tag i en omtenta så det känns inte som att jag bara sitter av tid när det inte jobbas på en inlämningsuppgift. Det har jag inte råd att göra.
Lilla, älskade Lexie. Hon har så mycket personlighet och jag förstår inte var den får plats! Hon är kaxig och kan vara väldigt bestämd, när hon blir arg kan det flyga en arm. Men hon är också så sanslöst rar. Hon kramar och pussar och ber om gos jämt. Det är inte bara henne vi ska gosa med, vi ska gosa med Dadda och Voff Voff och Diddi, och de ska gosa med varandra. Hon är sin egen största hejjarklack! När vi inte kan hjälpa hör man henne hejja på sig själv; ”Du kan!” ”Hejja!” ”Kämpa!”. När hon lyckas kommer både applåder och ”Bravo!”. Hon ber om hjälp när hon behöver men ger ändå inte riktigt upp. Den där självkänslan! Som jag ska skydda den!
