Ja, har man förväntat sig att komma hit och få reda på om vi lever lär man ju ha blivit jäkligt besviken senaste månaden… Jag. Förstår. Inte. Var. Tiden. Tagit. Vägen.

Mina nerver och min ångest har det inte hänt mycket med. Jag pratade med brorsan i veckan och det var faktiskt jäkligt skönt – han är nog tyvärr den enda som verkligen kommer förstå. Jag gick och berättade precis vad som snurrade och han visste precis, för det snurrar hos honom också – av precis samma anledning. Det var skönt att höra pepp av honom. Ingen analys av varför det snurrar som det gör (för det vet han redan), inget försök att komma på hur jag kan fixa det eller göra annorlunda… Bara pepp.

Jag är rädd också. Och orolig. Och bekymrad. För precis allt och ingenting. Jag har så himla svårt att tänka på det som händer just nu när det är så himla stora saker som behöver förberedas och tänkas på. Och så den där *jävla* frågan rentutsagt; gör jag tillräckligt? Jag ser saker andra gör och får direkt panik för tänk om det är just det där som är avgörande. Och så tentaångest på det, resultat som inväntas, resultat som behövs… Ja… Anywho..

Just nu. Just idag. Har jag varit himla nöjd faktiskt. Jag kommer typ i ett par av mina gamla byxor för första gången sedan neandertalarna sträckte på ryggen och vi har haft en himla mysig dag. Jag förberedde lite pyssel på morgonen och sedan målade vi äggkartong ihop allihopa. Efter lunch och tupplur tog vi bilen och körde över till en av öarna i skärgården. På isen! Det är helt sjukt faktisk. Jag vet ju intellektuellt att det går och allt det där. Men när man är där ute – med en hel drös andra bilar och skotrar och folk – så är det sjukt att vi faktiskt kör på havet. Jag tittade ut mot öppna havet bortom öarna och kände verkligheten krypa sig nära… Några kilometer bort är det öppet vatten. Så jäkla stört.

Lexie är helt underbar nu! Hon pratar om sina känslor och vi kan prata tillbaka. Daniel Tiger har verkligen blivit ett sånt fantastiskt verktyg för att kommunicera känslor med henne. Hon berättar hur hon känner och ibland så kan vi få klart för oss varför. Andra gånger sjunger vi visan som hör till känslan tillsammans och sen upprepar hon den en gång för sig själv. Sen är allt bra. Hon pratar lte Swenglish stundtals just nu… 😛 Det är så himla roligt, för hon verkar ändå förstå att orden betyder samma sak. Ibland säger hon ”hjälp” och ibland säger hon ”help”. Hon räknar en massa och verkar tycka det är så himla roligt. Allt ska räknas! Både på svenska och engelska.

Men hon har inte släppt rappakaljan riktigt än. Hon gör himla långa utlägg där det är 70-90% djigutigudigutiguguti följt av ”Mamma hjälp! Tappade Dadda!”… Fortfarande vääääldigt mycket snack för att få väldigt lite sagt. 😛

Hon är så himla gosig också än. Kramar i överflöd till oss, till gosedjuren. Sen ska gosedjuren krama och gosa med varandra. Idag skulle alla Babblarna gosa så då la hon dem mot varandra och sa ”gos”… Älskade lilla sötnöt!

Nu ska jag och älsko gå och mysa till Grey’s. Imorgon blir det mat och mys med LinOlof och på söndag är planen att återuppliva Påskforsen med föräldragruppskompisarna. Håller vädret i sig och deras baciller hunnit bli besegrade ska det bli himlans mysigt faktiskt! 🙂 Pöss!