Det där hann jag visst inte heller skriva klart. Det går bra för mig. På det tredje ska det ske! Ja, det visade sig iaf att det nog inte var kräksjuka ändå. Hon kräktes en enda gång på 56 timmar. Sedan kräktes hon igen. Två gånger på en halvtimme och sen inget mer. Pigg och glad på dagarna, full i bus. Vi åkte faktiskt in med henne till vårdcentralen eftersom hennes aptit var så pass påverkad och vi ville veta varför hon kräktes. Det kan ha varit UVI verkade det som. Det är tydligen inte helt ovanligt att tjejer kräks när de får det. Det verkar vara det mest sannolika just nu.
Men det här innebär att vi har varit hemma hela veckan. Chrille var sjuk, Lexie i karantän och mamman fick exakt nada gjort. Bra första vecka. :/ Har haft lite oro i kroppen inför imorgon som om jag missat mängder. Men nu börjar jag känna mig pepp igen istället. Det är ju spännande grejer vi pysslar med! Hoppas jag bara inte känner mig alltför förvirrad imorgon. Äh! So what om jag ligger lite efter?! Det löser jag!
Imorgon har jag min första riktiga vardag 2018. Känns bra att säga vecka fyra…xD.
Nu ska jag försöka få med mig Chrille från datorn så vi kan ha lite soffmys innan vi behöver krypa ner. Jag har bestämt att jag vill kunna ha morgonkaffe hemma innan vi åker i hyfsad lugn och ro. Det blir så segstartat väl på skolan om man inte fått den där lilla lugna stunden. Men då måste jag faktiskt stiga upp lite tidigare. Små förändringar gör mycket för det stora hela sägs det. Det låter bra. 🙂
——————————-
Jag hann alltså inte ens skriva klart… Det säger allt…xD I måndags – när jag skrev det – så kräktes Lexie i bilen på vägen hem. Så. Jävla. Perfekt.
Det har funnits noll tid att skriva! Det är så trist.
Förra veckan hade jag tenta-vecka och i lördags firade vi äntligen Lexie i uppehållet mellan sjukdomar. Idag är Chrille sjuk och jag och Lexie kör solo. Var inställd på att det kunde bli ganska mysigt. Vi hade bilen och skulle liksom kunna mysbusa sådär som vi brukar. Men icket! Hon vaknade glad. Men från det att jag steg upp ur sängen bråkade hon om allt. ALLT! Inte kläder, inte kissa, inte förskola, inte skor, inte komma, inte sitta, inte stå, inte klä på sig, inte klä av sig, inte kramas, inte sitta själv. Sen kommer vi ut genom dörren – sena som fan efter allt tjafs. DÅ – är hon hipp som happ helt magiskt glad som en lärka. Whaaat?! Whyyyyyy!? Älskade barn.
Nu börjar en ny läsperiod och med den pirret som alltid infinner sig när en ny kurs börjar. I regel har jag alldeles för höga förväntningar. Jag föreställer mig alltid engagerande föreläsningar om detta jättespännande ämne från människor som vill lära. Jag lyckas alltid glömma att de flesta av våra lärare/handledare/etc. gör det för att de måste. De är docenter/forskare etc. som har det som ett krav i sin tjänst. Så gott som ingen är pedagog. Så jag har ju blivit besviken några gånger. Men nu senaste halvåret, lite mer rent av, har det kompenserats av att vi faktiskt läser saker som stämmer även i verkligheten och inte bara i teorin eller inom väldigt begränsade ramar. Saker som faktiskt är relevanta för vårt yrkesliv – känns det som.