Välj en sida

Inga tre dagar här inte… xD

Det sägs av de som kan att hjärnan behöver tre dygn för att en ny rutin ska bli en vana. Så tre dygn från det att du börjar med något nytt har hjärnan anpassat sig och registrerat det som något som ska återkomma regelbundet. Plus minus någon dag kanske… Haha! För mg har det tagit över en vecka att vänja mig vid tidiga morgnar! xD Jag måste vara…speciell? xD Idag var första morgonen då jag gick genom foajén i Alpha och kände mig…vaken… L-O-L!

Igår började det faktiskt kännas lite försiktigt bra. Den här veckan har jag börjat räkna övningsuppgifter och det flyter på. Kemin är lite besvärligare för att det är så mycket utantill-kunskap. En del är grejer jag behöver komma ihåg från gymnasiet liksom… Det är mer än tio år sedan. Det är därför jag bara har grundkurser kvar nu… Det är en massa utantill-kunskap och väldigt lite praktisk tillämpning. Utantill-kunskap som egentligen inte är så jätteviktig alla gånger för att kunna tillämpa teorin… Vill ni höra kickern här? Jag har läst och tenterat TVÅ kemikurser på avancerad nivå (i den ena fick jag rent av en 4 på tentan vill jag minnas)! Men det är grundkursen jag har kvar… xD Så jävla roligt asså. Eller nåt…

Nämen det är sjukt mycket namn och föreningar och namngivningsregler och oxidationstal för en massa ämnen och allmän skit som bara ska sitta i bakhuvudet. Mycket kan man resonera sig fram till. Men just det där med namngivningen tycker jag är krångligt. Men det är säkert för att jag inte minns alla regler. OCH så har jag nog målat en bild i huvudet av att det är värsta komplicerade grejen när det egentligen inte är det, det är mycket – men reglerna är ganska straight-forward. Jag borde seriöst tatuera in den här bilden i pannan eller nåt så jag slutar måla upp allt jag tycker är utmanande som svårt och jobbigt.

Not the same thing dude! Det intressanta är att jag bara gör det när det gäller akademiska utmaningar… Nåja.

Hahaha! Min poäng var att det ändå känns bra än så länge. Ska försöka suga ut all kräm jag kan ur den känslan för att byta mindset! Ska försöka rita ihop något vettigt för att visa kemisituationen… 😛 För den som är intresserad. Om det finns någon…xD

 

 

Nämen då var semestern nästan slut…

…det gick fort. Fruktansvärt fort. Men på något vis känns det ändå inte så ångestladdat som det brukar. När man typ har panik för att semestern är slut för att det känns som att man inte haft någon eller är livrädd för att återgå till vardagen. Jag är inte så rädd som jag brukar känna mig så här inför. Jag känner mig mer sådär som jag känner när jag tagit ut mig riktigt hårt fysiskt och behöver ge lite till, lite längre. Ner med huvudet. Blunda. Andas in. Andas ut. Öppna ögonen. Upp med huvudet, tveka inte. Kör jävla järnet!

Vi väntade inte en sekund. I samma stund som det blev semester var vi halvvägs till Klevan (som för övrigt tydligen kallas för Kleffan av infödingarna…wooot?!) och när vi kom fram var det i vanlig ordning skål och bygg! 🙂

Vi byggde en inte så liten altan, hann en sväng om Skåne och tillbaka, byggde det sista på altanen, sen var det mer eller mindre bara att packa ihop sig igen. Som jag älskade att se tjejerna ihop! I lek, skratt, tjaffs och gråt. De skulle trösta, reta, busa, bossa, krama och trösta varann igen. De är fantastiska ihop. Älskade, älskade små! När de kom springande mot mig och bara kastade sig i famnen på mig på däcket. Jag tippade baklänges och sen låg vi bara där och skrattade och kramades. Finaste, älskade! Jag och Néa var själva med tjejerna för det mesta (Nej! Den fördelningen var vi inte helt nöjda med…:/) och tjejerna är ju som de är; 2,5 och 3 år. Med ALLT vad det innebär. Vi slet hår! Vårt eget då alltså! Lyckligtvis gick nästan allt att skratta åt – för de lever verkligen i sina egna små världar. 😀

Fredag eftermiddag (vi skulle (nog) åka på söndag) så ställde jag frågan om vi skulle göra något särskilt av lördagen istället för att packa. Bygget var klart och vi hade en hel dag kvar ihop. Så i bubbelpoolen mitt i natten planerade vi ihop en heldag på Borås djurpark. Vilken dag det blev! Tjejerna älskade det! Det blev en helt fantastisk dag! Bilderna får vara självförklarande – men jag tänker på den dagen och kan inte låta bli att le. Det är faktiskt sant för hela semestern. <3 Saknar er!

De sista två veckorna hemma har vi gjort minsta möjliga. Vi har varit på lite utflykter och trängt oss på hos vänner för att markera att vi är hemma… 😛 Har sett till att bada lite också så länge det går. Vi var ner till älven både häromkvällen och idag, det är så sanslöst varmt i vattnet! Det lär det inte vara så länge till med tanke på hur galet fort det blir mörkt här nu. Det är hips vips nästan mörkt på nätterna igen – bara sådär.

Nu ska jag göra mitt bästa att leka anka i några dagar. Känner stressen vilja bubbla upp över rädslan att misslyckas. Men nej. En sak i taget. Det är inte måndag förrän det är måndag och då ska jag börja med att strukturera upp de kommande veckorna lite så de inte bara försvinner för mig. Mindset, mindset on the wall – det här blir bra! KICKASS!

 

 

Nu sliter det i hjärtat.

Nu är det den där tiden på året igen. SÅ mycket fint som händer och jag kan knappt bärga mig. Först kommer brorsan upp – nästa vecka rent av – på riktigt! Det ska bli så himla kul! Han har inte träffat Lexie på lite över ett år tror jag och han blir så paff när han får bilder och klipp över att hon är en människa nu. ”Hon kan ju prata!” Ja, barn växer och så lär de sig prata… Chrille sa imorse att vi måste titta mer på Shaun the sheep med Lexie – för det är stumfilm… xD

Dessförinnan ska vi bjuda ut päronen på finmiddag. Det var egentligen en av deras julklappar från oss men vi sa redan då att det kanske är roligare att spara det till vårkanten (sommaren!). Mycket finare än vi haft nu av och till på sistone ska man inte hoppas för mycket på här uppe så nu blir det åka av!

Sen! Sen åker vi! Jag vet inte hur ofta jag måste påminna mig om att vi faktiskt var ner och hälsade på före jul. Det känns som mycket, mycket längre sedan. Men nu blir det snart igen! Och den här gången ska vi ha semester alla fyra samtidigt! Det minns jag nästan inte när det hände sist. Jag kände spontant när jag insåg det att det finns risk för lite väl mycket fest… 😛 Finns det något som heter så… Mja, mjo.. kanske… Vi får väl lägga upp någon plan som vi ändå inte håller. Så kan vi trösta oss med att vi åtminstone TÄNKTE vara förståndiga och vuxna och allt det där…

Den här gången ska vi försöka göra en snabbvisit i Skåne också om vi bara får löst boende i några dagar. Vi har bland andra två präster som blir lite tjuriga om vi inte hälsar på… 🙂 Präster ska man inte bråka med har jag hört sägas…

Nästa roliga att ta tag i blir hur jag ska lägga upp träningen under ledigheten. Jag måste ta mig en funderare om vad som är realistiskt och möjligt. Men jag vill samtidigt hålla mig på spåret. Jag känner att jag inte har några problem med att offra lite. Jag har mått bra på sistone. Jag vill må bättre. Det är lite småfarligt när jag mår bra insåg jag. Jag har ju märkt stor skillnad, inte bara i vad jag kan prestera men också på min kropp. Den är inte så… lös(?)…längre. Även om kilona rör sig ner långsamt så märker jag ändå skillnad på min kropp och det får mig att må bra. Men de gånger jag mår så bra – med hur jag ser ut, vad jag orkar – då glömmer jag bort att det går att må ännu bättre. Att det rent av är det som är målet. Det är så efterlängtat att trivas att jag blir lite dum i huvudet och tar i välmåendet dåliga beslut. Sen får jag börja om. Jag fick en sådan tankeställare häromdagen när jag behövde in till stan. Kände mig fin och stark hemma men så gick jag förbi en spegel inne i en affär och såg en helt annan människa. Den där som fortfarande har långt kvar. Jag måste kunna se henne utan att helt tappa välmåendet. Jag måste lyckas vara båda. Må bra, trivas med framstegen, känna dem och njuta av dem – utan att tappa sikte på att det är en bit kvar. Jag måste lyckas vara båda.

Det är nog min största utmaning.

Imorgon ska jag roa mig med sysslor här hemma. Har lite jobb att pyssla med på datorn och sen ska jag plantera om några plantor som har det trångt om jag hinner. Men mest ser jag fram emot att jag ska börja bygga listor! xD Mina älskade, fina listor! De hinner alltid bli kompletta eftersom jag påbörjar dem ett halv sekel i förväg och vi får överblick över vad som saknas. Sen behövs den gyllene regeln vid packning också förstås – för att det ska bli helt bra; ”Inget stryks från listan förrän det är packat i en väska!”. Hahaha! Chrille förstår sig inte på mig och mobbar min CDO. Men vi har hittills alltid med oss det vi behöver! Just sayin’… 😉

Nej, idag ska jag minsann bjuda på lite bilder för omväxlings skull!

Puss och kram!

En månad senare är det påsk…

Ja, har man förväntat sig att komma hit och få reda på om vi lever lär man ju ha blivit jäkligt besviken senaste månaden… Jag. Förstår. Inte. Var. Tiden. Tagit. Vägen.

Mina nerver och min ångest har det inte hänt mycket med. Jag pratade med brorsan i veckan och det var faktiskt jäkligt skönt – han är nog tyvärr den enda som verkligen kommer förstå. Jag gick och berättade precis vad som snurrade och han visste precis, för det snurrar hos honom också – av precis samma anledning. Det var skönt att höra pepp av honom. Ingen analys av varför det snurrar som det gör (för det vet han redan), inget försök att komma på hur jag kan fixa det eller göra annorlunda… Bara pepp.

Jag är rädd också. Och orolig. Och bekymrad. För precis allt och ingenting. Jag har så himla svårt att tänka på det som händer just nu när det är så himla stora saker som behöver förberedas och tänkas på. Och så den där *jävla* frågan rentutsagt; gör jag tillräckligt? Jag ser saker andra gör och får direkt panik för tänk om det är just det där som är avgörande. Och så tentaångest på det, resultat som inväntas, resultat som behövs… Ja… Anywho..

Just nu. Just idag. Har jag varit himla nöjd faktiskt. Jag kommer typ i ett par av mina gamla byxor för första gången sedan neandertalarna sträckte på ryggen och vi har haft en himla mysig dag. Jag förberedde lite pyssel på morgonen och sedan målade vi äggkartong ihop allihopa. Efter lunch och tupplur tog vi bilen och körde över till en av öarna i skärgården. På isen! Det är helt sjukt faktisk. Jag vet ju intellektuellt att det går och allt det där. Men när man är där ute – med en hel drös andra bilar och skotrar och folk – så är det sjukt att vi faktiskt kör på havet. Jag tittade ut mot öppna havet bortom öarna och kände verkligheten krypa sig nära… Några kilometer bort är det öppet vatten. Så jäkla stört.

Lexie är helt underbar nu! Hon pratar om sina känslor och vi kan prata tillbaka. Daniel Tiger har verkligen blivit ett sånt fantastiskt verktyg för att kommunicera känslor med henne. Hon berättar hur hon känner och ibland så kan vi få klart för oss varför. Andra gånger sjunger vi visan som hör till känslan tillsammans och sen upprepar hon den en gång för sig själv. Sen är allt bra. Hon pratar lte Swenglish stundtals just nu… 😛 Det är så himla roligt, för hon verkar ändå förstå att orden betyder samma sak. Ibland säger hon ”hjälp” och ibland säger hon ”help”. Hon räknar en massa och verkar tycka det är så himla roligt. Allt ska räknas! Både på svenska och engelska.

Men hon har inte släppt rappakaljan riktigt än. Hon gör himla långa utlägg där det är 70-90% djigutigudigutiguguti följt av ”Mamma hjälp! Tappade Dadda!”… Fortfarande vääääldigt mycket snack för att få väldigt lite sagt. 😛

Hon är så himla gosig också än. Kramar i överflöd till oss, till gosedjuren. Sen ska gosedjuren krama och gosa med varandra. Idag skulle alla Babblarna gosa så då la hon dem mot varandra och sa ”gos”… Älskade lilla sötnöt!

Nu ska jag och älsko gå och mysa till Grey’s. Imorgon blir det mat och mys med LinOlof och på söndag är planen att återuppliva Påskforsen med föräldragruppskompisarna. Håller vädret i sig och deras baciller hunnit bli besegrade ska det bli himlans mysigt faktiskt! 🙂 Pöss!

Jämna plågor

Just nu går jag på… någon slags urkraft som jag inte vet var den bottnar. Jag kastas mellan känslomässiga ytterligheter och det är en jävla bergochdalbana – många djupa andetag.

Ena stunden är jag så hungrig efter det, det är så nära att jag känner smaken. Examen. Jobb. Nästa sekund känns det längre bort än någonsin, jag har så mycket kvar ändå. Det är både så sanslöst skönt och helt jävla skräckinjagande att jag gett mig själv en lite halvspikad deadline… Ja, nu har jag ju börjat ge den till potentiella arbetsgivare så det är väl inte så halvspikat längre. Det är bara att göra. Och som jag vill. Men om min rädsla för att misslyckas bokstavligen handlingsförlamat mig förut så är det inget mot vad jag upplever och stävjar – dagligen – nu.

Det finns två typer av rädsla. Det finns den där irrationella som du inte riktigt vet varför du har den egentligen… Jag har aldrig sett en haj, jag har aldrig blivit jagad av en haj, de är ju kanske inte direkt tama men – jag har egentligen ingen anledning att vara rädd för dem. Likväl plågar de mig i mina värsta mardrömmar.

Sen finns det de där andra rädslorna. Som du vet precis varför du har. Som är rädslor för att de hänt eller har hög sannolikhet att hända. Negativa saker vars risk att faktiskt inträffa förefaller sannolik. Sådan är min rädsla att misslyckas, inte för att jag misslyckats så anmärkningsvärt mycket mer än någon annan. Men för att… Jag vet inte… Hur skulle jag kunna lyckas? Det är väl tanken som slår direkt. Hur skulle det gå till liksom? Hur skulle det ens se ut?

Att jag är mamma och fru är så jävla lyckat! Men det är långt ifrån det enda jag vill lyckas med här i livet. Och i ärlighetens namn har jag inte ens nästan samma prestationsångest i mina roller som mamma och fru som jag har i min roll som… jag(?). Jag vet faktiskt inte vad det handlar om. Det är inte som att mitt yrkesliv någonsin kan bli viktigare än mitt jobb som mamma eller fru… Det är verkligen inte vad jag menar. Men jag utdelar några käftsmällar till mig själv om dagen just nu. Det händer att jag rent av kommer på mig själv att tänka att jag får se till att gå och dubbelkolla att de verkligen är säkra på att jag är värd examen när jag får den. Att de verkligen tycker att jag förtjänar den. Att de verkligen är säkra på att jag kan det jag behöver för att vara brandingenjör. Hur skadad i huvudet är jag inte på en skala egentligen?!

Jag har ångest över precis varenda liten grej en arbetsgivare kan vända mot mig. Två sekunder senare känner jag mig som superwoman som fixar biffen! Barn, skola, man, engagemang, sy kläder åt barnet, you name it, allt!

Jag har tänkt att jag behöver något att se fram emot… Jag ska ju faktiskt till Irland med klassen i april. Men det hade inte riktigt den effekt jag tänkte mig… Jag blir bara påmind om att den resan är något treorna som nästan är färdiga med utbildningen gör… and down the rabbithole I go…
Samtidigt har jag inget annat att se fram emot just nu. Eftersom brandingenjörsmeckat är i mellanSverige så är avdelningarna här uppe små och man saknar kapacitet för att ta emot sommarpraktikanter. Det är en annan klump i magen. Det verkar mer och mer som att det inte finns möjlighet för mig att sommarjobba som brandingenjör min sista sommar vilket är mer regel än undantag att göra… Jag hänger upp mig så mycket på sånt. Ja, det behövs brandingenjörer. Vi behöver inte direkt oroa oss för att få jobb. Men jag vill inte få jobbet bara för att jag har rätt examen i en bransch där alla går åt. Jag vill ha någon konkurrenskraft alls om det skulle behövas…
Jag har börjat pula på ett projekt jag velat sjösätta sedan jag började. Eller… jag började formulera idén då. Nu ska jag nog fan göra något av det, och då lär det finnas betydligt mer att göra i sommar. Får jag till det kan det bli en ganska stor grej. Det är ingen liten idé egentligen. Men jag behöver en tydligare projektplan och idéformulering innan jag kan börja blanda in andra aktörer. Jag ska pyssla vidare med det där. Det är precis en sån där grej som tänder eld under röven på Becca. Kan vara bra just nu. Mera beast mode för att ta mig igenom! Det och Keshas senaste platta. <3 Det får nära mig just nu.

Ja! Jag tog ju en bild häromveckan på en av mina simuleringar… Den kan ni få smaska på medan jag varvar ner så jag får sova.

 

 

 

 

 

Jag vet inte ens vad jag ska kalla det här…

…det är nerver hela dan nu! Hela veckan! Med extra smältost på. Jag är konstant nervös nu. Precis. Hela. Tiden. 

Jag har mycket kvar men det är samtidigt så nära att jag kan känna smaken. Nu ska jag liksom börja visa att jag kan något. Att jag är brandingenjör? Jag har fortfarande en del tentor som släpar som jag betar av efter hand. Men det stora, det väsentliga, det brandingenjörsmässiga – det är snart klart. I en av kurserna vi läser nu upprättar vi brandskyddsdokumentationer, gör riskbedömningar på objekt, gör brandsimuleringar (som ligger och jobbar i DAGAR på datorn)… Jag sitter och gör saker som… som jag faktiskt kommer få betalt för snart. Det är skitspännande! Det vi gör nu känns så himla bra! 

Men jag är så jävla rädd! Inget jobb jag någonsin haft har krävt att jag kunnat något. Väktarutbildningen fick jag efter att jag blivit anställd då företaget stod för den. Värdjobbet baserades förvisso helt på personlig lämplighet. Men det fanns inga som helst krav på att man kunde något speciellt. Arbetsgivaren har alltid lärt mig det jag behövt veta. Det enda jag behövt göra egentligen har varit att sätta intervjun. Jag tror inte jag har varit på en intervju där jag inte fått jobbet sen, haha! Men som sagt. Det har inte funnits något särskilt kunskapskrav alls. Men nu…

Nu är hela grejen att jag ska kunna något alldeles speciellt.

Det är så jävla läskigt! Kan jag verkligen något? Jomen det gör jag ju. Jag hade inte blivit godkänd annars. Jag dras bara konstant med känslan att jag vill kunna det ännu bättre men saknar tid för att verkligen grotta ner mig så mycket som jag hade velat. I typ allt. Men det är stört – jag kan fortfarande sitta med kursare och känna mig så himla rådum. Som ett tåg hette det ja… Jag var dum som ett tåg men jag skulle få mvg på provet. Gaaah! Som att jag på något vis är för dum för det här trots att vi alla läst och blivit godkänd i samma saker. 

Jag skulle behöva en sådan brutal exorcism för de här satans spökena låter mig inte vara. Jag motar 10 bara för att upptäcka att de ynglat av sig… 

Men det finns en annan känsla också som får det att gå runt. Jag är så JÄVLA pepp! Jag tror det läcker lite för mycket när jag träffar arbetsgivare… (A) 😛 Men jag är så jävla pepp! Så, SÅ, SÅ! Jag kan inte bärga mig! Jag sneglar på BBRen som ligger bredvid mig och känner ”YASS!”. Less do diiis! 

I helgen fick jag ha sydag med Lina och fick klart tröjan jag bara hann klippa ut sist. Sen fick Lexie sin födelsedagspresent också! Bästa tant Lina! <3 Den här veckan är så jäkla bra! Det är fullt ös, men det håller. Igårkväll blev jag paniktrött en sväng, men annars rullar det bara. Hoppas nåt fastnar också! 🙂