Satan! Så arg man kan bli! När man är så liten!
Helvetets gap öppnar sig genom den där lilla, söta munnen och man får parera eldarna som slickar efter en så att trumhinnorna inte blir svedda… xD
Läggningarna på dagen just nu alltså… Hon provar en ny grej. Den DÄR grejen… Att skrika… Yay. Tidigare har hon provat det där med att kissa trehundra gånger för att slippa sova och det gick ju dåligt. Sen var hon väääääldigt törstig där ett tag. Efter det så ville hon läsa femhundratusen böcker. Inget har fungerat, för sova har hon ju fått göra ändå. Så nu provar vi det här antar jag. Hoppas att hon upptäcker att det inte funkar lite fortare den här gången… Hon är rolig för hon går verkligen igenom något slags sorgearbete. Först blir hon jättejättejätte arg och skriker så hårt att jag blir lite smått förvånad att det inte trillar ut en tegelsten ur henne varje gång. Sen blir hon så fruktansvärt ledsen och tröttheten börjar göra sig påmind. Efter det ska hon alltid göra ett sista försök att förhandla sig ur sovandet med kissning eller massa böcker. Men när det är gjort, när hon har fått läsa en bok och kissat, då är det som att acceptansen bara sköljer över henne samtidigt som den sista energin rinner ur. Då somnar hon bara. Sådär.
Lexies four stages of going to sleep… Hahaha!
Hon pratar så mycket nu. Man missar lätt att hon faktiskt gör sig förstådd i.o.m. att hon fortfarande pratar lika mycket rappakalja. Mycket snack ur den där. Härom dagen berättade hon för första gången vad hon gjort på förskolan. Hon hade bajsat och det var skönt. Hon har förstått konceptet ”många” vilket förvånade mig. Det fick henne att verka så himla stor. Hon ÄR så himla stor. På kvällarna ska hon natta oss innan hon går och lägger sig. Då springer hon in i vårt sovrum och tänder en ljusslinga vi har – för så gör vi ju hos henne. Vi tänder ju hennes ljusslinga och sedan läser vi någon bok. Så då måste hon göra detsamma för oss.
Just nu ”älskar” hon väldigt mycket. Hon kan tala om för oss att hon vill ha något genom att säga ”jag älskar den”. Sen att vi smått förlorar förståndet när vi frågar vad ”den” är för femtioelfte gången och får samma svar… Det är ovidkommande.
I veckan drog jag ut hennes växasäng också. SÅ stor är hon. Ja! Har jag förresten sagt att hon bajsar som ett normalt barn nu? Hon sitter t.o.m. och skrattar när hon bajsar. Förstår ni?! Hon spräckte ett blodkärl i näsan så hårt hon tryckte nu sist hon blev förstoppad, hon fick ny medicin och nu SKRATTAR hon när det kommer bajs. För det är lite roligt?! Alltså mitt hjärta! <3 Pottan använder vi så gott som inte alls. Den står mest på hennes rum ifall hon behöver vaknar på kvällen och behöver gå. Men den kan vi nog gömma undan för det händer aldrig.
Nu borde vi få en kallelse när som helst till sjukhuset för att följa upp. Det har varit en sådan oerhörd klump i magen under allt det här. Vi har inte fått någon uppföljning från vården. Att hon är ett magbarn och att det betyder olika behandling för så gott som varje barn – det får vi ju köpa. Men att leka försökskanin på vårt barn helt utan vårdens råd har känts helt knäppt. Nu kommer vi få uppföljning och kunna prat regelbundet med någon som kan det här. Det känns himla bra faktiskt.
Nej, nu måste jag ta och väcka mitt lilla monster. Det känns himla konstigt. Så mycket jobb för att få ner henne och så ska jag bryta det. Men hon kan inte sova så länge hon vill, då blir det kaos sen. 😛
Jag tänkte att vi ska passa på att hämta min cykel som övervintrat hos päronen sen. Det kommer hon tycka om! 🙂 Hon har tjatat om sin cykelhjälm i flera veckor nu.