Jag klarade mig igenom en labb och hela dagen utan kaffe! OCH frukost! Jag begriper faktiskt inte att det gick så bra som det gjorde. Vid 16-tiden fick jag min första smutt och OM den var god!
Labben ska bli riktigt intressant. Vi ska testa några olika flamskyddsmedel. Igår impregnerade vi olika tyger och nu ska de få torka över helgen innan vi kollar impregneringsgrad och sen försöker sätta fyr på dem. Vi har även fått förmånen att testa ett potentiellt nytt medel som vår kemilärare kommit på. Det är faktiskt lite häftigt, det har aldrig testats förut.
Eftermiddagen hade vi inget spikat men det blev full rulle ändå och det slutade med att Lexie hade så jäkla kul. Det är ju Sveriges superloppis på Arcus idag. Det reser liksom hit folk ifrån Ryssland i busslass för att fynda. Och OM man kan fynda. Kanske inte så jättemycket första gången man är där, men har man ögonen med sig går det att hitta riktiga brakfynd. Bästaste Lina står där idag och igårkväll skulle hon ställa upp sina bord. Vi skulle från början bara lämna av ett tapetbord vi lånat men det slutade med att vi lovade att skjutsa hem henne också. Hon skulle tagit taxi annars liksom – vi skulle inte tro det. Så medan hon gjorde färdigt passade vi på att åka iväg och käka på Arctic Thai. Sen när vi kom tillbaka råkade vi fynda lite också. Vi hittade en tripptrapp-stol och en cykelstol till loppan. Lina skulle sälja lite stuvar från hennes fantastiska tyger som jag passade på att norpa. Det blir perfekta örngott, någon tavla och lite annat smått och gott till Lexies rum. Och så fick jag mig en kopp! Den första koppen till min samling (fast när jag tänkte efter insåg jag att Chrilles faktiskt var den första egentligen). Äntligen!
Nu kan vi dricka ur finkoppar alla tre. Jag är så nöjd. =) Lexie hade så fantastiskt roligt i mässhallen! Hon hade lätt roligare där bland allt folk och alla prylar än hon haft hittills på Leos! Hon kröp runt och hälsade på alla och skulle köra iväg med kärror hon hittade överallt. Full. I. Bus! När vi kom hem var hon fullständigt slut som artist och fick hoppa i säng ganska bums.
Idag har vi mest degat. Jag började iofs med att springa imorse. Eftersom jag blev sjuk i veckan bestämde jag mig för att börja om och tänk, jag orkade den här gången också! Även om det var lite jobbigare idag. Men det satt nog mest i huvudet för jag upplevde det inte som fysiskt jobbigt idag. Dels var jag fortfarande lite småsnorig så jag hade lite problem med att få ordning på andningen och då tappade jag istället räkningen, så när jag trodde att jag var klar så fortsatte rösten i huvudet. Sånt tycker jag är asjobbigt! Men, jag fortsatte och sprang färdigt hela passet. Hejja hejja!
Sen var vi duktiga, eller ja, Chrille var duktig för jag var Lexievakt. Han borrade tre hål i köket och fick äntligen upp klaffstolarna och klockan. Nu ska jag bara ta tag i min tavelvägg. Jag är ju så fånig för jag får sådan ångest när jag ska göra hål i tapet. Tänk om jag tänker fel och sätter hålet fel eller spikar fel och sen har vi ett fult hål vi inte kan dölja snyggt. JÄTTEångest! JÄTTEfånigt!
Det blir nog bra någon dag, då, någon gång.
Nu ska jag röja köket och sedan… Bygga lista till de grejer vi fattas imorgon. För imorgon är det Valborg! Jag hoppas så att det blir bättre väder än de lovat!
Dagens note to self känner jag. Eftersom Lexpex sovit skit de senaste nätterna så har vi sovit…ja typ inte alls. Imorse vaknade jag och kände mig döende – typ nästan. Jag var helt övertygad om att jag aldrig någonsin skulle finna ork för att träna på hela dagen och skulle därför misslyckas redan första veckan eftersom jag bara har idag och imorgon kvar för de sista två passen.
Skitbra Becca! Alldeles strålande!
Chrille fick ta Lexie till förskolan och jag la mig i sängen och tänkte att det här får bli en ynklig hemmadag då jag sitter bredvid kaffebryggaren det lilla jag faktiskt orkar vara produktiv. Nu blev det inte så mycket gjort alls men det var mest för att jag fattades filen jag skulle jobba i. Då är det lite komplikacerat.
Men under dagen kändes det bättre och nu på eftermiddagen har jag funnit liv i själen igen. När vi kom hem från affären var det så pass att jag låste in mig på kontoret och TRÄNADE! Jag inte bara tänkte – jag gjorde! Det trodde jag aldrig imorse. Jag har nog tyvärr haft ovanan att räkna bort dagar då morgonen varit skit. Ofta har de ju blivit bra dagar ändå, men jag har nog inte reflekterat över det så mycket. Att dagen faktiskt kan bli bra trots att man känner död när man vaknar. Det kan vara värt det att ha en vettigare inställning ändå, det kan kanske rent av göra dagen mer än bara ”bra ändå”.
Nu är jag sådär nöjd som jag var i lördags. Imorgon ska jag springa igen och jag känner att det ska bli kul. Det måste vara något mycket allvarligt fel på mig – UTÖVER de uppenbara… 😉 Hejja Hejja!
Det behövs andrum för att ta in det känner jag. Här får ni lite till.
Jag känner mig alltid så himla motiverad att ta tag i mig och ta hand om mig när vi är med de Bästa. Deras närvaro lockar fram en sådan vilja i mig att ta hand om min kropp och min hälsa, att bli lite mer aktiv igen. Ni är ett så dåligt inflytande… 😉 Men sen kommer vi hem och det blir aldrig något. Men så häromdagen fick jag ett knäpp. Jag har varit ganska kinkig med maten de senaste veckorna, men jag når ju aldrig dit jag egentligen vill inom någon vettig tid bara genom att ändra kosten. Jag undervärderar inte vikten av att tänka på kosten, men det tar väldigt lång tid att bestiga K2 utan verktyg. Jag behöver verkligen se resultat för moralen och jag är dessutom inte intresserad av att bara gå ner i vikt utan att ha stärkt kroppen det minsta. Jag mår verkligen inte bra när jag känner mig fysiskt svag, oavsett vad vågen står på.
Så jag satt och tänkte på de Bästa och rätt vad det var hade jag dragit ner FMTK (igen) och faktiskt startat(!) ett program. Imorse var jag ut på första rundan. Två km varvad löpning och gång var 100e m. Och jag orkade! Jag var allt utom säker på att jag skulle det faktiskt… Mina referensramar när det gäller min kropp är helt muppade. Till och med när jag var rätt otränad så flög jag genom tre kilometers rundan, då. Jag vet vad den kroppen klarade av. Den här kroppen har jag noll koll på och det är lite läskigt. Att inte veta vad man klarar. Det har aldrig varit min verklighet förut och jag gillar det inte speciellt mycket. Samtidigt skäms jag inte för min mammakropp, jag är mest frustrerad över att den inte är speciellt stark och inte kommer ner i de kläder jag vill använda. Men det kan det förhoppningsvis bli lite ändring på lite fortare nu.
Fy fan så jävla skönt det var! Jag kände mig 20 kg lättare bara för att kroppen fick komma ut och röra på sig! Det ska faktiskt bli lite spännande att se om den här kroppen jag inte längre känner kan utvecklas mot fem kilometer. Eller, ATT den kan vet jag väl. Frågan är hur tungt det kommer vara. Idag var det så jävla härligt och jag längtar efter att få se hur jag blir starkare igen. Jag är så sjukt nöjd med att jag faktiskt orkade och det inte ens nästan kändes som att jag skulle dö på kuppen. Sjukt nöjd! Jag ska leva på det en stund till tror jag bestämt för det är en så himla härlig känsla. Så. Så. Nöjd! 🙂
Och har fortfarande inte riktigt fattat att JAG faktiskt var ute och SPRANG imorse. Shhhh! Säg inget! 😛
Okej – senaste två veckorna har jag varit mer än bara lite tokig i #kidpresident och allt som har med honom att göra.
Kan nog utan att överdriva säga att jag blivit blixtförälskad…
Dagens note to self känner jag. Eftersom Lexpex sovit skit de senaste nätterna så har vi sovit…ja typ inte alls. Imorse vaknade jag och kände mig döende – typ nästan. Jag var helt övertygad om att jag aldrig någonsin skulle finna ork för att träna på hela dagen och skulle därför misslyckas redan första veckan eftersom jag bara har idag och imorgon kvar för de sista två passen.