Välj en sida

Nu börjar det ta fart igen

När man har semester utan att det känns som semester. Just så har det varit. Dels har det varit ganska lång stilltje nu när Chrille söker jobb. Men så har Lexie också haft sommarlov, om än något kortare än mitt. Det har varit utmanande att ha henne hemma på heltid men också helt underbart. Hon har ett sådant där ryck nu igen och det har hänt så sanslöst mycket bara senaste månaden! Hon är en helt ny, underbar, busig, knasig unge med en massa humor och lika mycket humör. Hon är så himla häftig!

Nu börjar dock stilltjen röra sig mot sitt slut med besked. Imorgon ska jag börja omtenta-plugga. Dessutom är det nu dags att lägga de sista stora krafttagen på föreningens hemsida innan vi släpper en helt ny fin sajt. Äntligen har jag löst allt som stört mig snyggt. I vintras blev jag tvungen att hafsa ihop en ny sajt lite hipp som happ på grund av en uppdatering som lämnade templatet obrukbart. Men jag har inte varit nöjd med resultatet och det har stört mig. Den nådde inte alls upp till min ribba. Men nu! Nu ser det asnajs ut och jag har suttit och pillat över sommaren för att få till optimala lösningar. Men jag får visa om en dryg månad – fram tills dess är det fortfarande hysch-hysch.

Det är så mycket med skolan jag inte lyckas slå huvudet runt. Att jag bara läst en termin sedan mammaledigheten; det känns som mycket, mycket mer. Att jag börjar trean nu! Jag kommer få pussla lite för att få in det jag har missat och det jag behöver göra om. Men trean! Whaaat?! Det är tre terminer kvar liksom!!! Trean är sista hela årskursen vi läser!!!! Det är stört att jag kommit så långt ändå! Det här börjar kännas mindre och mindre som ett evighetsprojekt och det har börjat pirra i min bralla!

Bara för att jag är jag så har jag nayurligtvis gått vidare till att nojja andra saker nu. Kommer jag klara jobbet så bra som jag vill? Jag kommer ha min fina examen, men kommer jag verkligen vara kompetent? Kommer jag – som inte är lika nybakad som en 23-åring, eller lika ung och fräsch för den delen – passa in som grönjöling? 29-årig mamma till 3-åring. Och det är innan jag ska till RUBen.

Japp. Den typiska studenten. Det är jag.

Finns det inget att nojja över så hittar jag på något. Finns det massor att nojja över så hittar jag mer. Jag har aldrig påstått att jag har alla kameler i kanoten.

Just nu känns det – nervöst, pirrigt och ivrigt. På både gott och ont. Förhoppningsvis känns det lite bättre imorgon när jag fått koll på överblicken.

Nu ska jag strax lägga en unge som ser alldeles för pigg ut för mammans bästa. Sedan känns foten så pass bra att jag vill försöka mig på 10x(400+100) lite försiktigt. Det blåser lite mer idag så förhoppningsvis blir det inte lika tungrott som sist. Håller tummarna för att jag lyckas med det här utan att skada mig på något nytt sätt. Hejja hejja!

Små stora problem…

Det där med att gå in i möbler kan jag ju sluta med tycker jag. Sjukt onödigt faktiskt. Jag drog lilltån i soffan här för tre veckor sedan och pajjade den ordentligt. Pajjat den sådär så jag-inte-kunde-springa-på-tre-veckor-ordentligt, första två kunde jag inte ha skor på utan att halta. 

Men de senaste dagarna har jag som sagt haft myror i brallan deluxe. Nu är de Bästa äntligen här och jag kunde inte hålla mig längre. Så jag drog på mig skorna och följde med Néa ut och körde sista (100+300)×10. Det gick skitbra! Jag var så jäkla nervös mest hela tiden och var så medveten varje gång jag satte ner foten. Men det gick ju kanon! Och nu mår jag bra igen. Jag vet inte varför men jag får inte alls samma känsla av att ha presterat något när jag gör styrkepassen som när jag har sprungit. Så det här känns riktigt bra! ?

Så det här var en läglig boost särskilt nu när familjen är fulltalig igen. Man vill må bra nör man mår bra! 

Nu ska jag fortsätta hjälpa Néa dricks upp vinet. Imorgon blir det friluftsdag! 🙂 Hejja hejja oss! 

Spökskola

Idag har jag varit på skolan för att göra klart en retur jag fått på en uppgift. Skolan är verkligen en spökstad på sommaren. Helt plötsligt används föreläsningssalar som lagerlokaler och det springer runt hela sjok av städare överallt. Det är mycket märkligt med tanke på aktiviteten som är här normalt sett. Men helt sant är ju att det här är trevligt. Nu kan man sitta mitt i alltihopa och nynna med i musiken när man jobbar. Tummen upp på den! Igårkväll avslutade jag första löpveckan – igen. Vet inte om det är tredje eller fjärde gången… Tredje tror jag. Lol.

 Blev lite småbekymrad imorse för jag hade ont i ena knät. Inte farligt men märkbart. Vi får se hur det går nu. Jag har ju inte pass varje dag så förhoppningsvis är det bara vilan där emellan knäna behöver nu i början.

Hittade ett smultronställe efter passet där jag stannade och stretchade. Det var en riktig vinstlott för det låg för det låg på en bank som gick rakt ut i älven där det var alldeles för blåsigt för myggor. Jo jag tackar! 🙂

Sämre ställen kan man avsluta träningspasset på!

Inatt sov Lepex i sitt eget rum – hela natten! Det är stört hur stor hon blivit helt tvärt. Visst med humörsvängningarna som hör till – men mest är hon bara så himla härlig. Berättar saker hela tiden, mycket viktiga saker. Hon har ett sådant roligt tonfall när hon pratar. ”Nu är det bäst att ni hör vad jag säger för det är det viktigaste ni någonsin kommer att höra! Ja!”. Typ. I veckan var min plan att sy lite sommartights till Lexie. Det är asläskigt. Jag har fått någon fix-idé i huvudet om att det är jättesvårt. Men använder man bara rätt stygn, tråd och nål så är det inte svårare än att sy en vanlig raksöm. Det är mer trikån som skrämmer mig lite. Att jag ska lyckas dra ut den medan jag syr så plagget blir vridet eller något annat dumt. Det ska bli skitkul har jag bestämt! Jag tycker det är fantastiskt kul att sy – man kan göra så häpnadsväckande stora förändringar med en raksöm. Det är ascoolt!

Jag fattas bara lite tyg för att sy tightsen. Funderar på om jag skulle ta mig till stan imorgon och fynda… Det bästa är ju att det inte behövs några mängder för att sy tights i Lexies storlek liksom. Sen att jag får ut upp till fyra gånger fler (om inte mer rent av) tights till samma pengar som om jag skulle köpt på affären, det är en ren bonus. Framför allt får hon så otroligt mycket finare tights. Det finns så fantastiskt många fina tyger att välja mellan och många är nattochdag mycket finare än någonting du kan hitta färdigt i affären! Så det är win-win-win-win för mig känner jag. 🙂

Ska söka gardintyg när jag håller på också. Till Lexies rum. Har inte hittat något vettigt än och det är galet naket utan. Men jag kan bara inte sätta upp vad som helst nu när hon fått det SÅ fint! Nej! Ska det göras så göras ska det ordentligt! 🙂 Måste hitta en lampskärm i lagom storlek också som jag kan klä om så hon får en lampa. Ja, det är ju några smågrejer kvar innan det är KLART.klart… Men ska det vara så ska det 🙂

Nu ska jag börja packa ihop mig här så vi kan hämta loppis och sen ska vi svänga förbi LinOlof med vattenmelon för de ska gräva upp halva sin tomt i dagarna och kan tänkas behöva vätskan.  

 

 

 

På’t igen!

Skor är på riktigt ena riktiga mirakelmaskiner! Jag fick äntligen mina nya skor och kom ut på första rundan igen och hade inte ont! Vid ett tillfälle pirrade det till lite grann i ena knät men jag tror det var mer knät som utbrast: ”OMG! Hon rör på sig igen!”. Det var så himla skönt.

Det skakade ju inte att vädret var med mig…

Nu är de sista tentorna avklarade och det gick, ja – vi får se. Den ena kan ha gått, den andra kändes skit. Jag hann inte ens färdigt. Utnyttjade tiden helt värdelöst gjorde jag och hängde upp mig på grejer helt i onödan. Faran med att få ha kurslittersturen med sig på tentan antar jag…

För att supa väck ångesten har jag låst in mig på Lexies rum i några dagar. För nu blir det jävlarimig rum av det! (Något ska jag fan göra rätt!)

Alla har vi vårt sätt att hantera ångest. 😉

Nu ska det målas ett sista varv med den gula färgen. Sen ska Chrille sätta kabelkanal och borra hål för gardinstång medan allt torkar ordentligt. Sen får vi se hur allt ser ut när alla 150m tejp är nere…

Nu ska jag kolla om Chrille lyckats söva Lexie eller om han somnat själv sen ska jag tvätta ett tråg… igen… 😛 

UPDATE: Han hade somnat… 😀

Såatteehm…

… Vi har förresten slutat amma. Bara sådär. Sedan… Fan jag kommer knappt ihåg! What?! Två veckor sedan igår vill jag säga, eller är det tre? Att jag inte skrev ner det! Vafan?! 

Jag är stolt. Kan man säga så? Eller nöjd? Stolt eller nöjd över att jag orkade, eller lyckades?. Nästan 16 månader var ingen lek alltid. På slutet var det ju mest för hennes skull, även om det så klart var mysigt ibland, att bara få ha henne sådär nära och sådär liten. Men jag höll ut för det skulle inte vara för alltid och när det tog slut skulle det kännas kort, kort, kort. Och slut skulle det vara helt hipp som happ. Jag ville unna henne det där hon älskade så mycket under den korta tid hon skulle vilja. För det är ju så kort tid. Mitt mål(?) – om jag ens kan kalla det för mål – var ju att finnas för henne. Amma så länge hon fick något av det och ville och jag inte blev inlagd på psyket. Typ. Framför allt ville jag inte att varken hon eller jag skulle styras utifrån. Av vad andra tycker är ”rätt tid”. Det är jag nöjd med att jag höll hårt i. 

Slut var det, verkligen hipp som happ. 

Hon vaknade en natt, var ledsen, men ville bara inte tutta. Det var ju lite av en pärs i sig. Jaha! Vad gör vi nu? Typ. Men det gick ju bra.

Just nu är hon ganska mysig om nätterna faktiskt. Chrille söver henne nästan oftare än jag nu och hon vinkar och säger ”hejdå” när de går in i sovrummet. Sen brukar hon vakna mitt i natten och vilja komma. Hon brukar kunna vara ganska arg där men så kryper hon ur famnen på mig och ner mellan oss och där somnar hon, bara sådär. Oftast sover hon ganska… rättvänt(?), men sen vissa nätter alltså! När hon prompt ska ligga tvärs över sängen med fötterna och/eller huvudet under någon av oss. Så flyttar man efter för man kan ju inte ligga PÅ henne och hips vips ligger man knappt i sängen längre… 😛

Vi försökte ju tvinga fram något där när jag hade så ont och det blev ju verkligen kaos. Både i henne och i mig. Så sket jag i det och höll ut istället och nu har det liksom bara hänt. Smärtfritt. Jag kan knappt tro att vi inte ammar längre. Det känns skönt och konstigt och… konstigt. Och lite sorgligt. Vårt alldeles egna speciella band är liksom borta. För att bli ersatt av ett annat så klart. Men det är ändå något som är borta liksom. Min lilla skrutta. Hon är så stor. Jag försökte aldrig riktigt föreställa mig den här kärleken innan för jag visste att det inte gick. Men jag hade aldrig kunnat drömma! Vilken fullkomligen skräckinjagande och underbar kärlek! Jag förstår inte var lyckan kom ifrån. De är verkligen så mycket mer än jag någonsin kunnat drömma de där två! <3

Min träningsglädje blev förresten kortvarig. Jag började ha ont i knäna redan under passen förra veckan. I lördags var det dags för 100+200 och det gick skitbra. Jag orkade utan några som helst större problem… Om man då bortser för att jag fick bråka med mig själv hela vägen i mål för att jag hade så satans ont i knäna. I måndags fick jag åka hem på dagen och sitta med värmepaket på benen hela dagen för att lindra. Idag har det börjat kännas bättre. Jag är fortfarande lite halvt småhalt på båda sidor stundtals men det är bättre. Men frustrationen nu är maxad. Jag har börjat träna och det går bra, och så händer det här. Det verkar inte som att något är trasigt, frågan är bara vad det är jag gjort fel då för att få så himla ont. ÄR jag för tung? Har jag för lite kläder på för lederna? Behöver jag knäskydd? För säkerhets skull har jag bokat tid hos sjukgymnasten på fredag. Känns dumt att åka dit först efter att knäna har packat ihop – om det är det som är på g. Det går ju så mycket bättre än jag trodde och jag vill verkligen att det här ska fungera nu! 

Första hela veckan avklarad!

Hejja mig!! 

Och jag kunde spara passet som ”lugnt”! Va?!

Det var så jäkla skönt med en kvällstur. Jag kände mig så kick-ass!

Nu är jag ju självklart extra nervös inför upptrappningen. Nervös men pepp. Ikväll blev jag lite småbekymrad också. Jag fick lite ont i knäna. Jag vet ju att jag är tung, knäna lär ta stryk lite nu i början. Men jag tror mer på att jag har ont på grund av hur den här veckan sett ut. Det har verkligen gått från 0-100. 

Förra veckan var jag sjuk och veckan innan gjorde jag två av tre pass. Den här veckan har jag kört alla pass, cyklat mer än 40 minuter med lutning och en väska på 10 kg tre av dagarna. Jag är ganska övertygad om att det är det som är boven i dramat. Det har varit en ganska plötslig omställning för knäna. 

Jag hoppas verkligen inte det är min vikt som bråkar med dem!

Jag har klarat en hel vecka! Alla pass! Utan problem! Jag är bortom nöjd! 

God natt på er! 🙂