Dagens note to self känner jag. Eftersom Lexpex sovit skit de senaste nätterna så har vi sovit…ja typ inte alls. Imorse vaknade jag och kände mig döende – typ nästan. Jag var helt övertygad om att jag aldrig någonsin skulle finna ork för att träna på hela dagen och skulle därför misslyckas redan första veckan eftersom jag bara har idag och imorgon kvar för de sista två passen.
Skitbra Becca! Alldeles strålande!
Chrille fick ta Lexie till förskolan och jag la mig i sängen och tänkte att det här får bli en ynklig hemmadag då jag sitter bredvid kaffebryggaren det lilla jag faktiskt orkar vara produktiv. Nu blev det inte så mycket gjort alls men det var mest för att jag fattades filen jag skulle jobba i. Då är det lite komplikacerat.
Men under dagen kändes det bättre och nu på eftermiddagen har jag funnit liv i själen igen. När vi kom hem från affären var det så pass att jag låste in mig på kontoret och TRÄNADE! Jag inte bara tänkte – jag gjorde! Det trodde jag aldrig imorse. Jag har nog tyvärr haft ovanan att räkna bort dagar då morgonen varit skit. Ofta har de ju blivit bra dagar ändå, men jag har nog inte reflekterat över det så mycket. Att dagen faktiskt kan bli bra trots att man känner död när man vaknar. Det kan vara värt det att ha en vettigare inställning ändå, det kan kanske rent av göra dagen mer än bara ”bra ändå”.
Nu är jag sådär nöjd som jag var i lördags. Imorgon ska jag springa igen och jag känner att det ska bli kul. Det måste vara något mycket allvarligt fel på mig – UTÖVER de uppenbara… 😉 Hejja Hejja!
Så jag gick visst och blev sjuk förra veckan. Det hörde verkligen inte till mina planer! Jag blir ju så ynklig så det är ju rent sorgligt när jag är sjuk. Det blir verkligen ingenting gjort alls. Det verkade först som att Lexie också höll på att bli ordentligt sjuk. Men hon nöjde sig med en hejdundrans förkylning och energibrist i största allmänhet. Jag måste förresten sätta mig ner sedan och sammanfatta henne! Hon har blivit så himla stor! Jag kan knappt tro att hon började krypa i november. Det känns som att hon har krupit så mycket längre. Men hennes liv känns så mycket längre än vad det är i största allmänhet. Att hon bara är ett år och tre månader går inte ihop i mitt huvud. 1+1=fish. Så liksom. Har hon inte alltid funnits hos oss?
Nåja, den här veckan är jag med på banan och har hittills haft en riktigt bra vecka. Jag hänger med på föreläsningarna och har pluggat däremellan och vi har haft riktigt mysigt hemma. Idag har de påskfest på förskolan så då såg den här mamman och pappan sin chans att få spöka ut en Lexington. För visst är det därför man skaffar barn?
Nu ska jag börja packa ihop mig igen för jag ska snart på föreläsning. De senaste föreläsningarna i brandkemin har handlat om brandreaktionen, jag är eld och lågor! Varje gång jag läser eller sitter på en föreläsning känner jag att det här är så himla intressant. Tänk lyckan att få plugga – och tycka att det är intressant! 🙂
Ja! Det är sant. Jag är ungefär den lyckligaste människan på jorden över detta faktum. De senaste dagarna har det varit soligt på eftermiddagarna och jag har längtat efter att få sitta i solen på min balkong. Igår fick jag faktiskt en liten stund då maten stod i ugnen, loppan sov och Chrille nördade sig på kontoret. Jag plockade boken, filten, fyllde ett glas vin och sprang! Jag bara skulle, trots att temperaturen kanske inte riktigt var den optimala för ändamålet. Jag kan ju säga att det var varmt och skönt att komma in igen…
Jag hade gjort världens dundermarinad som jag hällt över kycklingvingar och kört i ugnen. Vårt lilla svarta hål åt TRE hela kycklingvingar med ost och en hel skål ärtor till. Det är så himla kul att ge henne mat. Det är verkligen inte mycket hon ratar och allt som oftast kan vi krydda precis som vanligt. Igår hade jag t.o.m haft lite sambal i marinaden och hon bara mumsade. Men hon är nog inne i någon växtspurt nu för trots att hon äter som en hungrig val de flesta dagarna så har hon vaknat några nätter senaste veckan och varit jättehungrig. Det har varit rätt jobbigt för när hon väl fått lite att äta så har hon ju vaknat till igen. Full låda i tre timmar innan man fått sova igen. Inatt var Chrille en riktig ängel och tog henne själv. Tuffa nätter det där.
Imorse kände jag för att mysa till det så jag och Lexie gjorde pannkaksfrukost så fick Chrille sova lite till. Eller ja, hon stod väl mest och åt smör direkt ur paketet och viftade lite med vispen efter att ha möblerat lite under ugnen… Men det blev pannkakor till slut ändå. Hahaha! Minen jag fick när hon såg mig vända pannkakan för första gången… priceless!
Medan hon började äta och pappan kravlade sig upp ur sängen passade jag på att slänga ihop lite glass åt en viss liten dam. Jag hittade en kul grej på facebook här för ett tag sedan; fruktremmar. Man mixar i princip ner lite frukt, häller ut i en plåt och låter stå på låg temperatur i ugnen i 9-12 timmar. Jag har inte riktigt lyckats få det där att bli bra men Lexie verkade älska mixen på banan och kiwi. Så jag tog den sista frukten och mixade till isglassar istället. Vi hade ett stackars ensamt päron som jag slängde ihop med lite melon vi hade kvar i kylen och så blev det päron- och melonglass också. Lite kul att kunna ge henne glass till fika utan att behöva tänka på sockret. Det hade ju lika gärna kunnat vara en banan liksom, men lite roligare.
Nu sitter vi och väntar på att hon ska vakna, sen ska vi slänga i henne lite mat och åka över till LinOlof. Det var alldeles för längesedan vi var över så det ska bli så jäkla kul! Att söva henne blev ju en grej idag. Hon har haft en period med dåligt grepp igen så jag försöker hålla ner på tuttandet till det mest nödvändiga, annars får jag så jävla ont. Så hon fick vackert somna utan nu på dagen. Det är ju inte omöjligt längre. Hon blir bara så himla arg och så tar det en bra stund för henne att lugna sig. Men det går ju.
Först ska jag springa och fylla på en välbehövd kaffekopp innan bryggaren slår av. Peace out!
Är det tenta-p månne när man får lägga 20 minuter på att hitta studieplats det första man gör när man kommer till skolan? Nackdelen med att ingen har föreläsningar…
Under tiden hann jag bli varm och när jag väl kom fram hade jag feber. För naturligtvis har loppan smittat sin mamma sådär lägligt. Det är rart med barn… 😉 Kaffet blir min vän för dagen och så får jag sitta så länge jag orkar.
Ja just det! Min dator är inte blå längre! Tack pappa! Jag hade ju min fina, lila, blåa smurf. Men den hade en ganska så problematiskt dålig spec. Vikt, portar, storlek, UX – allt det var jag riktigt nöjd med. Problemet med datorn (vilket jag faktiskt skulle märkt när jag valde den) är att den inte har en traditionell hårddisk. Den har istället i princip ett minneskort på 32Gb som är lött till moderkortet. Windows tar upp mer än hälften, sen har Windows öronmärkt utrymme därtill. Kvar har man drygt 8-10Gb varav drygt 6 går åt till appar. För även om du försöker ta bort så många appar som möjligt så har Windows lagt in alla program som styr saker som högtalarna t.ex. där, och sådant är typiskt dumt att ta bort. Det fina med Windows Update är dessutom att varje uppdatering är olika stor och datorn hämtar automagiskt ner filerna. Det senaste halvåret har jag pendlat mellan att ha 4Gb-100Mb ledigt på datorn nästan över en dag, utan att jag laddat ner något, trots att jag rensat Temp osv. Datorn går inte så jäkla fort på 100Mb kan jag säga. Stundtals ville den knappt köra webbläsaren, och då fanns det så gott som ingenting för mig att ta bort från disken som faktiskt gick att ta bort. Det här har visat sig vara ett allmänt problem hos de här datorerna när jag sökte runt lite. Hp ville ”testa en grej” – typ. Vissa tycker det är skitbra – men använder man datorn uteslutande för att kolla facebook, betala räkningar och lägga Passeans är den klockren. Men för de flesta kommer den tyvärr i längden att bli en ganska dyr lerduva. Inget av det som tar plats går att lägga externt på något sätt och det går inte att byta minne eftersom det fastlött i moderkortet. Så… Inte optimal studiedator alls visade det sig; om man behöver kunna dra hem större filer, spara saker på datorn och rent av ibland köra tunga program.
Jag har då turen att ha världens übernörd till pappa som tycker det är helt oacceptabelt att ha fel verktyg när man ska jobba, särskilt om verktyget i fråga är en dator. Han har byggt ihop alla stationära datorer vi haft hemma så han tar det där på ganska stort allvar. Igår-morse fick jag ett sms om att jag hade ett paket att hämta ut och på eftermiddagen när jag åkte ut till Posten låg värsta datorn där. Han bara gjorde… <3 Tack pappa!
Nu – kaffe – hydraulik – hoppas på att febern dött lite nu när jag suttit en stund.
Haha! Jag kan inte kalla henne bebis med rakt ansikte… 😛
Igår blev loppan sjuk. Det gick till precis som vanligt. Hon började hosta, hon spydde, och sen fick hon feber deluxe. Tycker det är lite jobbigt att hon alltid spyr när hon blir sjuk. Sen går man och nojjar i flera timmar för att hon åkt på magsjuka. Än så länge har hon inte det. Men det är ju inte utan att man svettas när hon inleder varje sjukdomsperiod så.
Imorse blev helgen fulländad. Då blev pappan sjuk. Han har legat helt utslagen i soffan hela dagen. Lite annorlunda från när mamman är sjuk – men i det avseendet är vi nog lite av en klyscha. Lexie har faktiskt blivit piggare nu på eftermiddagen, men det har varit en trött och gnällig dag för den här mamman. Som tur var är det måndag imorgon. Måndag innebär ny vecka. Ny vecka innebär THE week. THE week notre aventura commence! Shihuuuu!
Nu sitter jag mest och väntar. På att klockan ska gå. På att det ska bli matdags. Samtidigt känner jag mig lite sådär i fixartagen. Jag hade velat sortera och ordna och dona med något. Vi fyndade en liten garderob till Lexie i veckan eftersom hennes massamassa allt mer skrymmande kläder inte går ner i hennes byrå än. Började sortera in i den häromdagen men blir så modfälld varje gång jag börjar fixa där inne. Det står två bokhyllor där som vi ska försöka sälja. Det står fortfarande fyra flyttlådor där inne med grejer som inte ska packas upp. Det ligger väskor och grejer på golvet innanför dörren. Jag vill bara få ut alla skit som inte ska vara där och göra iordning åt henne!
Men det får nog bli efter resan. Innan det finns ingen realistisk chans att bli klar. Nämen slå ihjäl lite tid med att plocka fram väska åt Lexie och börja packa lite. Det skulle ju rent av vara lite smart. Slippa lägga tid på sånt som redan finns framme i slutet av veckan när vi har fullt upp med allt annat.
Dagens note to self känner jag. Eftersom Lexpex sovit skit de senaste nätterna så har vi sovit…ja typ inte alls. Imorse vaknade jag och kände mig döende – typ nästan. Jag var helt övertygad om att jag aldrig någonsin skulle finna ork för att träna på hela dagen och skulle därför misslyckas redan första veckan eftersom jag bara har idag och imorgon kvar för de sista två passen.
