Efter en myshelg post tenta-p drar nu verkligheten igång igen. Två nya kurser och båda i brandämnen. Det är märkligt för det är först nu det känns på riktigt. Det är först nu det börjar kännas som att jag ska plugga till brandingenjör. Visst förstår jag att verktygen vi fått i all matte och fysik kommer att behövas i kurserna vi läser nu i olika omfattning. Men det är jäkligt tungt när man egentligen vill lägga tiden på att använda verktygen. Man måste väl ta körkort innan man kan köra bil antar jag…
Det känns på något sätt som att det är nu utbildningen börjar. Jag vet inte vad det är jag har hållit på med hittills i så fall.
Det kommer nog att bli en intensiv period. Många uppgifter, labbar, föreläsningar och lektioner. Samtidigt känns det som att det borde gå bättre nu än förra läsperioden. Ingen liten som ska skolas in, de värsta sjukdomsfallen bör vara avklarade och vi har börjat få lite rutin på det där med skola/förskola och SNÖN FÖRSVINNER FÖRHOPPNINGSVIS STRAX(!). Jag har börjat få system på hur jag ska planera loppan på förskolan för att jag ska få det mesta av tiden på skolan och få läst det jag behöver. Det känns riktigt bra. Sen hjälper det ju enormt att se hur oerhört lycklig hon är på förskolan. Jag kan lämna henne och fokusera på mitt resten av dagen. Jag känner inte att jag behöver grubbla över hennes välmående och det är så jäkla skönt!
Det känns märkligt alltihopa. Jag hade verkligen HELT glömt hur det är att göra något om dagarna. Hur det är att ha en vardag. Hur det är att vara produktiv. Tröttheten har jag inte riktigt kommit över än. Men det hjälper ju loppan till med… Nej, det är så väldigt, väldigt märkligt alltihopa. Jag undrar när känslan av att låtsas ska försvinna. Känslan av att jag bara låtsas, att det jag springer runt och gör på dagarna och alla timmar vid böckerna inte är på riktigt. Men det kanske har att göra med min frustration över att fortfarande plugga. Det känns inte som att jag gör något på riktigt för att ”att göra något på riktigt” är att jobba och göra rätt för sig. Det var det där med körkortet ja… Ny grej som Becca får mantra för sig själv.
Nu har jag unnat mig en välbehövd kaffe och har en halvtimme tills loppan ska hämtas så jag ska ta och läsa lite i min röda bok. Sen ska vi ta bussarna hem – i snöstorm…#jagärintepepp!
Är det tenta-p månne när man får lägga 20 minuter på att hitta studieplats det första man gör när man kommer till skolan? Nackdelen med att ingen har föreläsningar…
Under tiden hann jag bli varm och när jag väl kom fram hade jag feber. För naturligtvis har loppan smittat sin mamma sådär lägligt. Det är rart med barn… 😉 Kaffet blir min vän för dagen och så får jag sitta så länge jag orkar.
Ja just det! Min dator är inte blå längre! Tack pappa! Jag hade ju min fina, lila, blåa smurf. Men den hade en ganska så problematiskt dålig spec. Vikt, portar, storlek, UX – allt det var jag riktigt nöjd med. Problemet med datorn (vilket jag faktiskt skulle märkt när jag valde den) är att den inte har en traditionell hårddisk. Den har istället i princip ett minneskort på 32Gb som är lött till moderkortet. Windows tar upp mer än hälften, sen har Windows öronmärkt utrymme därtill. Kvar har man drygt 8-10Gb varav drygt 6 går åt till appar. För även om du försöker ta bort så många appar som möjligt så har Windows lagt in alla program som styr saker som högtalarna t.ex. där, och sådant är typiskt dumt att ta bort. Det fina med Windows Update är dessutom att varje uppdatering är olika stor och datorn hämtar automagiskt ner filerna. Det senaste halvåret har jag pendlat mellan att ha 4Gb-100Mb ledigt på datorn nästan över en dag, utan att jag laddat ner något, trots att jag rensat Temp osv. Datorn går inte så jäkla fort på 100Mb kan jag säga. Stundtals ville den knappt köra webbläsaren, och då fanns det så gott som ingenting för mig att ta bort från disken som faktiskt gick att ta bort. Det här har visat sig vara ett allmänt problem hos de här datorerna när jag sökte runt lite. Hp ville ”testa en grej” – typ. Vissa tycker det är skitbra – men använder man datorn uteslutande för att kolla facebook, betala räkningar och lägga Passeans är den klockren. Men för de flesta kommer den tyvärr i längden att bli en ganska dyr lerduva. Inget av det som tar plats går att lägga externt på något sätt och det går inte att byta minne eftersom det fastlött i moderkortet. Så… Inte optimal studiedator alls visade det sig; om man behöver kunna dra hem större filer, spara saker på datorn och rent av ibland köra tunga program.
Jag har då turen att ha världens übernörd till pappa som tycker det är helt oacceptabelt att ha fel verktyg när man ska jobba, särskilt om verktyget i fråga är en dator. Han har byggt ihop alla stationära datorer vi haft hemma så han tar det där på ganska stort allvar. Igår-morse fick jag ett sms om att jag hade ett paket att hämta ut och på eftermiddagen när jag åkte ut till Posten låg värsta datorn där. Han bara gjorde… <3 Tack pappa!
Nu – kaffe – hydraulik – hoppas på att febern dött lite nu när jag suttit en stund.
Det är nästan det grymmaste av allt. Att inget stannar upp ens för en sekund. Man ska bara fortsätta. Men förändra allt. Nej, nosen kommer inte vara i dörren nu när du låser upp. Nej, du kan inte kasta Lexies rester på golvet och kalla på Theo. Han kommer inte. Nej, du behöver inte hoppa när du rundar hörnan och kommer ut i hallen – det finns ingen där att snubbla över. Nej, det är inte hans rumpa du ser i soffan i vardagsrummet – det är bara Chrilles väska. Nej, du behöver inte kolla om det finns vatten i vattenskålen – det finns ingen som dricker upp det. (Matskålarna har vi inte haft hjärta att plocka undan än…)
Jag vet inte hur många såna här stunder som dyker upp under en dag. Han är överallt och ingenstans på samma gång.
–
Lexie började på dagis på riktigt häromveckan. Hon blev sjuk nästan direkt. Så klart. Som tur var höll det inte i sig så länge och sen har det huvudsakligen gått bra. Den här senaste veckan har dock varit…prövande. Hon fick dubbelt vaccin i förra veckan och så har hon typ fyra-fem tänder på gång samtidigt OCH så är hon på väg att börja gå OCH! så försöker hon desperat göra sig förstådd. Asså – vår dotter är ju inte tyst av sig. Hon pratar på om allt och ingenting hela tiden och har gjort det ganska länge. Hon har bara inte brytt sig så mycket om att någon annan ska förstå henne. 😛 Nu ser jag verkligen på henne stundtals att hon verkligen söker min förståelse utan att få den. Så frustrerande det ska vaaa! Det märks att hon blir typ grötig ibland som om hon verkligen anstränger sig så för att få ut något vettigt. Tror att det bara kommer explodera rätt vad det är hos den där damen. Hon kombinerar konsonanter och vokaler hejvilt nu! 🙂
Men allt det här har gjort att hon härdat fast vid mamma likt någon slags härdande superepoxy-plast som aldrig någonsin går av!! Det ÄR hjärtevärmande, det är det. Men det är också helt sanslöst frustrerande. Pappa duger knappt. Hon ska helst bara sitta fast i mig, på min höft, mest hela tiden. Jag måste medge att jag förut kunde tänka att det skulle bli mysigt den dagen lillan blir mammig. Meeen! Nu känner jag mig stundtals mer trängd och berövad på eget utrymme än när vi helammade som mest. Då är det helt ärligt jävligt jobbigt att vara mamma. Jag älskar Alexis mer än livet! Även då! Hon är min skatt! Men just då älskar jag inte att vara mamma. Så lämningarna på dagis har varit lite besvärligare de senaste tre dagarna. Som tur är verkar hon inte gå och vara ledsen så länge. Dagis har varit så gulliga och slängt ett kort sms när det lugnat sig för att man inte ska gå och undra. De är så himla bra!
Jag började skolan igen samtidigt. Det är lite… Nervöst. Det känns bekymmersamt, men inte oöverkomligt. Är nervös för att jag ska komma ihåg tillräckligt av grunderna. Är nervös för att de kurser jag laggar ska börja påverka mig negativt. Men det känns inte oöverkomligt. Jag känner mig inte besegrad av det. Nu börjar jag känna anknytningen till utbildningen mer på riktigt också. Vi dimensionerar sprinklersystem och snackar föroreningar i stadens vatten och brandklasser. I löööv it!
Men asså! Resfeber va! Som. En. Tok! Och jag längtar efter De Bästa! Som jag längtar! Efter! EEEER! <3
Tiden bara hoppade till och så var vi här. Åtta månader… Hon är ju inte bebis längre – eller? Nästan ett år gammal. Kommer ihåg när Néa skrev på Nomsans åtta-månaders dag. Tiden från det till ett helt år kändes obefintlig. Kommer det kännas lika fort för oss? Har Lexie snart funnits i ett helt år?!
Jag brottas jämt och ständigt med den där förbannade tveäggade sorgen. För det känns stundtals som att jag sörjer de bebisar jag haft under de här månaderna. De är ju borta. Lilla, lilla Lexie – från de där allra första bilderna – hon är liksom borta. Det är så förbannat vemodigt! Lexie som upptäckte sin röst för första gången, Lexie som upptäckte sina fötter, Lexie som log sina första leenden för att jag buppade henne på näsan… Hon är borta… Varenda en… På något vis.
Jag kan förstå nyblivna föräldrar vars barn börjar lämna bebisstadiet som bestämmer sig för att skaffa ett till direkt. Som för att återskapa den där bebisen man förlorat. Men det blir ju inte så så klart. Man får ju en helt ny, helt annan istället. (Nej vi ska inte tillverka nummer två någon gång snart.)
Det känns så märkligt att det här – av allt på hela jorden – grämer mig så. Jag sörjer allt jag glömt redan, minnena som är borta, dagarna som bara är ett dis nu.
Men så får jag hålla om min lilla, och jag minns allt som väntar. Jag längtar verkligen så! Efter allt! Att få se henne upptäcka, att upptäcka henne, att upptäcka med henne. Det är ett som är säkert och jag har nog sagt det förut; det här med att bli förälder är verkligen det märkligaste på denna jord.
Hon är verkligen ett friskt litet huliganbarn nu. 🙂 Hon är så underbart full i fan mest hela tiden.
Hon har nära till skratt, är sjukt social och busig med så gott som alla. Åh! Hon reagerade tydligt på sitt namn ikväll! Hon… Typ krälar… Korta, korta sträckor. Eller nåt. Vi vill inte riktigt kalla det för att krypa riktigt än. Men hon ligger ju inte kvar på exakt samma ställe på golvet längre. Det är faktiskt sant.
Det har fullkomligt exploderat med tänder de senaste dagarna. Hon hade fyra, sen var den femte på väg, sen helt plötsligt var där tre till på gång. Hon har pang bom typ åtta tänder – ja, nästan iaf. Och använder dem! Hon har fått börja äta mer och mer själv och för det mesta går det riktigt bra. Det är ju inte så att hon blir mätt på det, så vi får ju mata också lite smidigt utan att störa henne för mycket. Men hon utforskar och smakar och testar och det är så himla roligt att se!
Vi har fått möblera om hennes vagn nu också. Nu måste vi börja spänna fast henne i den. Jag gillar det inte och har unnat henne att slippa så här långt. Men nu ska hon hänga ut mest hela tiden och det går ju inte. Vi passade på att hämta upp åkpåse också så nu kommer hon att åka både varmt och gosigt. Om än något rörelsebehindrat. 🙂
I fredags (på självaste födelsedagen) var vi på BVC med vår föräldragrupp och hade lite säkerhetsprat; undvika olyckor och sånt. Jag vet inte hur koncentrerat det var för barnen lekte ju faktiskt, typ ihop. Jag unnar henne varje chans hon får att leka med jämnåriga just nu för det blir inte så mycket. De har ju lagt ner så gott som alla mötesplatser för småbarn utom en mitt i centrum dit det är tänkt att hela kommunen ska åka nu. Så det finns inte speciellt många alternativ för att ge henne lite umgänge. Jag tycker det är hemskt trist faktiskt. De lär ju sig så sanslöst mycket av varandra!
Framför allt känns det viktigt att hon fått känna på andra barn innan det är dags för dagis.
Jag började ju skolan i veckan också. Sjukt odramatiskt. Precis som jag sa. Men men, det hör väl föräldraskapet till att nojja en massa i onödan… Fast, nu har Chrille varit sjukskriven också så jag behövde inte ta hänsyn till något schema från hans sida. Tror att det blir betydligt meckigare när han börjar jobba igen. Men den dagen, den sorgen.
Nu ska jag faktiskt sova för det är alldeles för sent! Ny dag nytt ös imorrn.
Pappa tyckte att han och bebis skulle sova lite… Det tyckte inte bebis… 😛
Natten mot igår var riktigt jobbig! Hon var inte ett dugg ledsen eller så. Men hon sov max två timmar åt gången och skulle vara klarvaken minst lika länge däremellan. Det var inge populärt kan jag säga! Inatt var det lite bättre igen – jag är inte ett fullt lika handikappat kolli idag. (mer …)
Det känns lite så. Som att vi gett Knodd grönt ljus i och med att vi packat skötväskan. Men nej, nej! Du får allt bli därinne en månad till din lilla huligan!
Det var för övrigt lite antiklimaktiskt att packa den. Vi har gått och sagt att det vore klokt att få ur världen i en dryg veckas tid och när vi har pratat har det känts som världens jobb. Det ska ju med hur mycket som helst! Eller…? Jag började packa igår och körde ner en drös med blöjor så vi skulle ha för två dagars vistelse (om vi nu blir på BB så länge), och tvättlapparna och skötbädden jag tänkt ska vara i väskan alltid. Sen valde jag ut lite kläder; några bodysar, något par byxor till de benlösa bodysarna och ullkläder att dra över när vi åker hem. Sen gav jag mig efter nästa grej och fick tvärnita… Vad är nästa grej egentligen? Vad mer behöver Knodden ha med sig egentligen? Tja, ingenting. Nähä. Då slutar jag väl packa då’rå. Jag som trodde jag skulle hålla på en timme till… 😛 Nu ska bara vår väska packas. Men det får avvakta lite. Jag vet inte riktigt vad jag vill ha med mig än och mitt klädförråd är för tillfället aningen begränsat eftersom min mage ska få plats i kläderna. 🙂 Jag vill gärna ha kläder att ha på mig fram tills dess också… 😛 (mer …)
Efter en myshelg post tenta-p drar nu verkligheten igång igen. Två nya kurser och båda i brandämnen. Det är märkligt för det är först nu det känns på riktigt. Det är först nu det börjar kännas som att jag ska plugga till brandingenjör. Visst förstår jag att verktygen vi fått i all matte och fysik kommer att behövas i kurserna vi läser nu i olika omfattning. Men det är jäkligt tungt när man egentligen vill lägga tiden på att använda verktygen. Man måste väl ta körkort innan man kan köra bil antar jag…
(16.15)